Handen på hjärtat – hur många av er har läst fondbestämmelserna i en fond ni sedan har kommit att investera i? Om du inte har gjort det kan du vara lugn,  du är i ett mycket gott sällskap. Detta inlägg ska handla om statens risktagande med ovetandes pensionssparares pengar och varför den ”smarta” konstruktionen i själva verket är allt annat än smart.

I veckan skrev Aktiva Fonder blogginlägget ”Ickeväljarnas riskjusterade avkastning” som gällde fonden AP7 Såfa, alltså det så kallade soffligaralternativet i Premiepensionssystemet. Inlägget handlade om den hävstång som finns i fonden och vilka risker som är förknippat med detta. Inlägget följdes upp av Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet med blogginlägget ”3 miljoner svenskar spelar kasino med pensionen”. Vad handlar då detta om?

Endast 3 procent av alla sparare gör ett aktivt val av sina pengar när de första gången kommer in i Premiepensionssystemet. Men här har staten tänkt till så att värdeutvecklingen för de som är passiva inte ska bli sämre än för de som gör aktiva val i systemet. Så hur åstadkommer man då detta? Jo, för de som är upp till 55 år placeras pengarna till 100 procent i AP7 Aktiefond. Efter 55 år minskas placeringen i AP7 Aktiefond och då börjar man också öka andelen i AP7 Räntefond som placerar i räntor. Exempelvis är fördelningen mellan aktie- och räntefonden 50/50 vid 70 års ålder (se hela utfasningen av aktie-delen här).

Det är nog inte så många som har lusläst fondbestämmelserna i AP7 Aktiefond, men innebörden är i varje fall att fonden i normalfallet har en hävstång på 150 procent, alltså att 150 procent av kapitalet placeras i linje med placeringsinriktningen som är aktier på marknader runtom i världen. Så vad de i praktiken gör är att investera hela kapitalet i aktier och sedan belåna portföljen för att investera ytterligare lite till. Grundtanken bakom hävstång i denna konstruktion är att marknaderna i det långa perspektivet stiger vilket gör att avkastningen under ett genomsnittsår blir 50 procent högre än världsmarknaderna.

Detta låter bra, och i en perfekt värld är det inte så tokigt faktiskt. Men världen och de verkliga förhållandena är sällan (läs: aldrig) perfekta.

Jag misstänker att AP7 har tittat på långa tidsserier över världsindex för aktier, lagt på en hävstång på 150 procent och sett att utfallet historiskt har varit mycket gynnsamt. För så är det nämligen.

Det finns dock ett stort MEN i sammanhanget.

Om spararen direkt när han/hon ”entrar” systemet aktivt eller passivt placerar alla pengar i AP7 Såfa så kommer han/hon nästan med en garanti erhålla ett högre utfall än världsmarknaderna. Det är så eftersom börserna i snitt stiger under ett genomsnittligt år. Så även om det är ett par negativa år då och då så kommer denna strategi hinna hämta upp underläget och över tid utvecklas betydligt bättre. Men hur rimligt är det att personen kommer placera sina pengar i fonden över 40-50 år? Hur påverkas ekvationen av om de första två-tre åren blir riktigt nattsvarta med sjunkande kurser? Om spararen då blir nervös och placerar om pengarna är slaget förlorat eftersom konstruktionen bygger på just att placeringen är mycket långsiktig med gällande strategi.

Här anser jag att statens ”sifferkommitté” har försökt vara smarta och hitta en helig Graal för pensionsspararna, men samtidigt missat något så uppenbart som att mycket få kommer att ha AP7 Såfa över hela ”livslängden” i systemet.

Och här finns kärnan i problemet. För de som bara äger AP7 Såfa under en kortare period så har de en riktigt farlig placering i händerna. Ta exempelvis 2008 års finanskris då världsindex sjönk med 42 procent, då hade denna strategi sjunkit med 63 procent. Förträffligheten med AP7 Såfa bygger på att den måste innehas under en ”livstid” för att med säkerhet ge de fördelar som risknivån varje dag stipulerar.

En annan fråga som staten och AP7 borde ha ställt sig är om ickeväljare verkligen signalerar att de vill ta högre risk på marknaderna än snittet? Det är ingen vild gissning att svaret på den frågan är ”nej”.

Avgiften på AP7 Såfa är en av de lägsta i Premiepensionssystemet bland globalfonder. Men vad spelar avgiften för roll när risken är att man på kort tid löper risken att förlora en stor del av det insatta kapitalet? Det kanske spelar mindre roll för den som bara kommer att ha sitt kapital placerat i ickevals-alternativet över hela livslängden, men hur många är det vi talar om? Hur många kommer att starta sitt pensionssparande med en rejäl nedgång av kapitalet? Det återstår att se, för förr eller senare kommer börserna sjunka kraftigt. Då, men först då, kommer den stora kritikerstormen blåsa i media. Än så länge är den bara begränsad till ett fåtal som försöker varna för riskerna med hävstångskonstruktionen.

AP7 har själva i ett inlägg på sin officiella blogg önskat införa en ”dödskallemärkning” av vissa fonder. Kanske borde man själva fundera över hur man kommunicerar den skyhöga risk som den egna Såfa-fonden har?

I dessa tider kan det vara bra att fundera över om du också är en av de som har lagt alla påskägg i det statliga hävstångsalternativet AP7 Såfa.

Summering:

• AP7 Såfa innebär följande: Upp till och med 55 års ålder placeras alla pengarna i AP7 Aktiefond vilken i sin tur innebär att pengarna placeras med en hävstång på 150 procent i aktier globalt. Om världsindex stiger med 20 procent blir värdeutvecklingen c:a 30 procent, samma gäller naturligtvis för nedgångar.
• Efter 55 års ålder fasas andelen i AP7 Aktiefond ut och ersätts successivt med AP7 Räntefond. Exempelvis är fäördelningen 50/50 vid 70 års ålder. I praktiken innebär det då att den som placerar i AP7 Såfa har 75 procent i globala aktier och 50 procent i räntor.
• Konstruktionen är bra under förutsättning att man under hela sin tid i Premiepensionssystemet ligger i AP7 Såfa. En kortare period, exempelvis under 10 år, i denna fond kan ge en betydande negativ konsekvens.