De ska stärka konsumentskyddet

Det har pratats om det länge, men nu blev det av. Det ska bli ett stopp för avtal via telefon, sk. telefonförsäljning. Detta föreslås i varje fall av justitieminister Beatrice Ask och finansmarknadsminister Peter Norman.

I en debattartikel i onsdagens Dagens Industri förkunnade Beatrice Ask och Peter Norman att man nu tänker sätta stopp för telefonsäljare. Förslaget kommer som ett led i det pågående arbetet med att stärka konsumentskyddet. Men det gäller inte all telefonförsäljning utan i första hand försäljning av premiepensionstjänster. Förslagen kan sedan eventuellt utvidgas till andra finansiella tjänster, skriver Ask/Norman.

Svenskar tecknar dagligen avtal via telefon, det vanligaste är sannolikt telefonavtal med halvstatliga Telia, en lukrativ affär för telebolaget. Det kanske förklarar varför man från politiskt håll ser mellan fingrarna med att begränsa den försäljningsformen. Och även om jag är positiv till att det ska krävas en skriftlig påskrift på ett hemskickat avtal så måste jag ifrågasätta på vilka vilka grunder man väljer att stärka konsumentskyddet bara kring försäljning av PPM-tjänster. Varför väljer man inte att stärka konsumentskyddet för allt avtalande via telefon i ett slag?

Att endast lagstifta mot telefonförsäljning av PPM-tjänster känns i bästa fall selektivt. Ask och Norman menar dock att man möjligen kan utvidga förslaget till andra finansiella tjänster, men alltså inte annan telefonförsäljning. Selektivt var ordet.

Förlorarna med stoppet mot sälj av PPM-tjänster via telefon blir naturligtvis de som säljer denna typ av tjänster även om de flesta sannolikt hade förväntat sig ett stopp ändå. Det finns dock andra förlorare. Mer om dem senare.

Så vilka blir vinnarna?

När stoppet införs så kommer det bli svårare att sälja PPM-tjänster. Köparna av en PPM-tjänst är ofta de som annars inte hade gjort ett aktivt val och hade då hamnat  – ja just det – i icke-valsalternativet. Detta konstaterades i utredningen Utvärdering av externa förvaltningstjänster i premiepensionen” som publicerades i slutet av 2012 och som utvärderade utfallet för de som valt externa förvaltare (PPM-förvaltare) under perioden 2001-2010.

”Vinnarna” är alltså AP7 och icke-valsalternativet Såfa och därför förvånas jag inte över att förslaget applåderas så att snålvattnet gör höga vågor hos AP7.

När jag i onsdags läste reaktionerna på förslaget i sociala medier så var det idel lovord. Det bekymrar mig att de många sparekonomer, fondexperter, ekonomijournalister med flera som då gjorde vågen inte förstår att alternativet för kunderna till PPM-rådgivarna är ett statligt alternativ som är ett högriskexperiment (som jag skrivit tidigare om här och här) som kan falla snabbt när marknaderna skakar till. Det är också allvarligt eftersom de ofta rekommenderar spararna just detta alternativ i Premiepensionssystemet.

Och förlorarna då?

Jag tror paradoxalt nog att förlorarna på förslaget blir spararna som Ask/Norman vill stärka konsumentskyddet för. Med förslaget kommer flödet av kunder till PPM-rådgivarna att klinga av kraftigt, kunder som istället kommer att hamna hos AP7 Såfa med en betydligt högre riskprofil än genomsnittsfonden i systemet.

Om man verkligen vill stärka konsumentskyddet kring premiepensionen så vore det lämpligt att börja att informera om risknivån i icke-valsalternativet AP7 Såfa som har en hävstång mot aktier på 150% för personer upp till 55 år. Jag skulle bli mycket förvånad om ens 10% av de som placerar i den fonden har en aning om hur hög risknivån är.

För visst vore det bra om spararna i en högriskfond verkligen visste att de just har hamnat i en högriskfond med sina pensionspengar?

Ps. Jag kanske borde ha skrivit att Peter Norman själv var VD för AP7 under perioden 2000-2010, men skriver det här istället. Ds.