Antal byten borde ha tänt varningslampor

I en replik till min debattartikel den 5 mars i Svenska Dagbladet svarar generaldirektör Katrin Westling Palm att Pensionsmyndigheten har gjort vad de kan efter fondbyteshärvan 2013. Hon beklagar att pensionsspararna har drabbats men anser i övrigt att de informationsbrev som skickats till drabbade sparare varit korrekta åtgärder och att myndigheten inte kan byta tillbaka till den fond spararna senast valt hur som helst.

Låt mig börja med att välkomna den snabba repliken från generaldirektören och att hon beklagar att spararna har drabbats av brottslighet i deras eget system. Det är viktigt att debatten handlar om de som har drabbats av brottsligheten alltså de tusentals helt vanliga blivande pensionärerna. Det är också viktigt att den handlar om det bristande ansvar som Pensionsmyndigheten har visat prov på genom att helt enkelt inte stävja det brott man sedan länge har känt till.

I Westling Palms replik slås jag av det centrala utrymme hon ger till att diskutera det felaktiga i att pengarna skulle återföras till den fond Insiderfonder förvaltar och som spararna flyttats ifrån. Att drabbade sparare vill ha sina pengar återförda till den fond de senast valt förefaller i och för sig naturligt och visst hade det varit bra för vårt bolag, men min debattartikel handlade inte om det. Den handlade istället om det brott som har skett mot spararna i Pensionsmyndighetens system och den skyldighet man har att stävja sådan brottslighet när den har konstaterats och att myndigheten brustit i detta ansvar.

I de många diskussioner vi har haft med Pensionsmyndigheten har vi betonat att brottet måste neutraliseras och att detta bör ske genom att spararna gör ett nytt aktivt val av fond. Det centrala är inte vilken fond de väljer utan att de har den fond som de själva har valt.

Jag undrar om Westling Palm känner till att olagliga fondbyten skedde i Premiepensionssystemet redan 2012 och att pengarna även då gick till samma fond som 2013? Kanske har hon inte nåtts av den uppgiften men alldeles oavsett så är hon felinformerad om fondflyttshärvan 2013. Många samtal inkom nämligen till myndighetens växel redan en eller två veckor efter att fondbytena påbörjades den 1 juli 2013. I samtalen vittnade spararna om att de blivit utsatta för byten utan sitt godkännande och att de aldrig hade lämnat ifrån sig sin kod med en fullmakt om att göra fondbyten. Jag tog emot många sådana samtal vilket även Finansinspektionen gjorde. Så att Pensionsmyndigheten inte kunde ha fattat misstanke och agerat omgående för att begränsa skadan är helt enkelt fel.

Blotta omfattningen av fondbyten mitt under industrisemestern borde dessutom ha fått hela manöverpanelen i myndighetens kontrollrum att blinka okontrollerat. Exempelvis gjordes fondbyten under enstaka dagar överstigande 200 miljoner kronor innebärande att nästan 2 000 sparare skulle ha vallfärdat från stranden samma dag för att göra ett fondbyte mellan samma två fonder.

Men trots att många sparare snabbt bekräftade att fondbyten skett utan deras godkännande – och att myndigheten visste att det skett på samma sätt tidigare – agerade man inte snabbt för att begränsa skadan. Istället valde man att skicka ett informationsbrev till dem. Fem månader senare.

Myndighetens senfärdiga agerande går igen i det senaste brevet som skickades till spararna för två veckor sedan – sex månader efter att Ekobrottsmyndigheten konstaterade brottet. Genom detta brev hoppas man alltså nå de drabbade och några kommer man säkert att nå. Men vilket ansvar tar myndigheten för att resten nås av informationen?

I de händelser som inträffade 2012 och 2013 har myndigheten låtit brottsliga aktiviteter få ske i systemet utan att man har velat, eller vågat, agera. Ett informationsbrev som få öppnar och som kommer flera månader för sent är inte ett proportionerligt agerande.

Katrin Westling Palm och Pensionsmyndigheten bör nu, för de drabbade pensionsspararnas skull, säkerställa att de har en fond de själva valt. En försiktig ursäkt från generaldirektören i en debattartikel fyller knappast på deras premiepensionskonton med pengar de har gått miste om och än mindre neutraliserar det brottet som de har utsatts för.

Pensionsmyndigheten har ett ansvar för vad som händer i Premiepensionssystemet – ett ansvar man inte kommer undan hur som helst.

Erik Lidén, vd, Insiderfonder


Ovanstående är en slutreplik införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 9 mars till en replik från Pensionsmyndighetens generaldirektör på min debattartikel i samma forum.

Min debattartikel ”Lurade sparare lämnas i sticket” från den 4 mars.

Replik från Pensionsmyndighetens generaldirektör ”Nej, vi byter inte fonder åt folk hur som helst” från den 5 mars.

Lurade sparare lämnas i sticket

Under tre veckor i juli 2013 gjordes över 20 000 fondbyten i Premiepensionssystemet från en aktiefond till en räntefond. Fondbytena uppgick till totalt 2,1 miljarder kronor och en majoritet gjordes med pensionsspararnas pinkod men utan deras godkännande.

Tusentals sparare vet fortfarande inte att de har drabbats och att det redan fått stor påverkan på deras framtida pension. Skadan har dessutom skett helt i onödan eftersom Pensionsmyndigheten redan efter ett par veckor visste att många fondbyten skett utan spararnas samtycke.

Men i stället för att snabbt begränsa skadan för spararna genom att återföra deras pengar till den fond de senast aktivt valt så ville man invänta utfallet av en utredning hos Ekobrottsmyndigheten, EBM. I augusti 2014 konstaterade EBM att anställda hos försäkringsförmedlaren bakom dessa fondbyten gjort sig skyldiga till grov urkundsförfalskning. Förmedlaren hade då redan lämnat tillbaka sitt tillstånd till Finansinspektionen och försatts i konkurs.

Men det är först nu, sex månader efter EBM:s konstaterande, som man går ut med information till de drabbade spararna. I ett brev som skickades för drygt en vecka sedan och där informationen om brottet kommer som ett parentetiskt underbudskap överlåter man ansvaret att neutralisera brottet till brottsoffret.

Jag företräder Insiderfonder som förvaltar aktiefonden som spararnas kapital flyttades ifrån och som i dag heter Inside Active Global. Vårt bolag har lidit omfattande skada till följd av det inträffade men det är i första hand pensionsspararna som har drabbats av brottsligheten och som därmed är mest skyddsvärda. Vi förväntade oss därför att Pensionsmyndigheten snabbt skulle agera till skydd för dessa sparare. Men i dag, drygt ett och ett halvt år senare, står det klart att det var ett felaktigt antagande.

Pensionsmyndigheten ska agera i pensionsspararnas intresse och bör värna särskilt om de svagaste. Men i handling har jargongen på myndigheten i stället varit att ”man får skylla sig själv om man lämnar ut sin pinkod”. Det är en häpnadsväckande inställning och ett hån mot de som drabbats.

De olagliga fondbytena har redan fått kännbara konsekvenser eftersom aktiefonden stigit rejält i värde medan räntefonden i stället har minskat i värde. Den totala skadan för spararna uppgår till flera hundra miljoner kronor och den genomsnittlige spararen har i dag 42 500 kronor mindre på sitt premiepensionskonto. Det är mycket pengar, men skadan kan förväntas bli mycket större i framtiden. Detta beror på att det är stor skillnad i förväntad avkastning mellan en aktiefond och en räntefond. Dessutom har många av de drabbade 20 år eller längre kvar till pension. En försiktig beräkning ger att en drabbad sparare som ligger kvar i räntefonden kommer att ha 613 000 kronor mindre på sitt konto när pensionen börjar betalas ut om 20 år. Vem som ska stå för den notan är oklart.

Pensionsmyndighetens brev till de 13 000 spararna som finns kvar i räntefonden, som heter Optimus High Yield, är ett hafsverk och innehåller en rad brister. Den som får ett myndighetsbrev där de berättar att ett brott har begåtts i myndighetens eget system förväntar sig rimligen att de gör vad de kan för att stävja brottet. I stället överlåter nu Pensionsmyndigheten åt de drabbade att själva neutralisera brottet genom ett fondbyte.

Men hur många med 20 år kvar till pensionen öppnar i ärlighetens namn brev från Pensionsmyndigheten, läser det, förstår vad som hänt och agerar? Det måste vara försvinnande få.

Och olagliga fondbyten är inget nytt för Pensionsmyndigheten. Det som hände sommaren 2013 hände vid samma tidpunkt ett år tidigare, alltså 2012. Då drabbade fondbyten utan godkännande omkring tre tusen pensionssparare och fonden dit pengarna flyttades var densamma som 2013. Det är alltså med myndighetens goda minne som mindre nogräknade individer tillåts profitera på det svenska pensionssystemet. Att varken Pensionsmyndigheten eller Finansinspektionen vidtar åtgärder för att stävja den här typen av brott skapar starka incitament för de som genomför dem att fortsätta.

Och mycket talar för att det kommer att fortsätta. För där möjligheten till fondbyte via pinkod har försvunnit och ersatts med e-legitimation tar fondbytesblanketterna vid. Med en förfalskad namnteckning är det enkelt att göra olagliga fondbyten via blanketter, för icke ont anande sparare.

Genom ett rent informationsbrev till de tusentals drabbade pensionsspararna har Pensionsmyndigheten inte tagit sitt ansvar. Många kommer aldrig öppna sitt brev och därför måste man i stället vidta sådana åtgärder som säkerställer att varje sparare aktivt antingen bekräftar att de redan har den fond de själva valt eller får hjälp att göra ett nytt aktivt val. Gör Pensionsmyndigheten inte det har man frångått principen om spararnas rätt till fria val av placering och är medskyldig till att de får en mycket lägre pension än de annars skulle ha.

ERIK LIDÉN
vd, Insiderfonder

Denna debattartikel infördes i Svenska Dagbladets Brännpunkt den 4 mars 2015

=> Läs repliken från Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling Palm.

”Webbsändningar? Nej tack!”

I torsdags, denna vecka, deltog jag i en debatt på IR-dagen med titeln ”Service till analytiker eller orättvis analytikermassage? Paneldebatt om informella möten och publika bolag” arrangerat av Regi i samarbete med bland andra NASDAQ OMX och Intellecta Corporate.

Debatten som varade i 25 minuter utgjordes av IR-cheferna för Assa Abloy (Niclas Ribbing) och Securitas (Micaela Sjökvist), journalisten Torbjörn Isacsson från Svenska Dagbladet samt finanschefen från risk-kapitalbolaget Altor (Jesper Eliasson). Diskussionen var helt okej och jag tror att mitt budskap – att webbsända de slutna analytikerträffarna – nådde hem. Stockholmsbörsens noteringansvarige tyckte i varje fall att det var intressant och uppskattade en annan vinkel på problemet.

Mitt resonemang kring varför de slutna analytikermötena bör webbsändas är som följer.

När man talar om enskilda möten mellan investerare och bolaget så måste bolaget dels beakta vilken typ av information man ger till personen/personerna. Är det gammal information eller är den ny? Är det en nyansering av tidigare lämnad information? Vidare så finns det den givna principen om likabehandling av aktieägarna, den så kallade ”Likhetsprincipen” i 4 kapitlet första paragrafen i Aktiebolagslagen som säger att ”Alla aktier har lika rätt i bolaget”. Det är alltså utgångspunkten i frågan.

När media tillfrågar bolagen och analytiker om vad som egentligen framkommer på dessa möten så blir svaret: inget nytt.

Och just här börjar problemet.

För folk hemma i stugorna är nämligen inte helt befriade från förstånd – många är dem som med mig frågar sig varför man håller dessa möten om inget nytt framkommer? Bolagen har väl andra saker att jobba med där man kan maximera ägarnas tillgångar, och analytikerna gör väl bättre i att sitta på kammaren och räkna på bolaget och studera branschen för att skapa sig en ”edge” i sin bedömning av bolaget?

Kan det vara så att analytiker faktiskt får ny information eller en nyansering av gammal information på dessa möten? Och kan det vara så att bolagen faktiskt har ett incitament för att hålla mötena de också, exempelvis för att inte tappa ansiktet när man släpper sin rapport för att analytikerna hade för höga förväntningar? Mitt svar är: absolut!

Men, undrar du kanske, är det verkligen okej att bolagen snackar med analytiker vid sidan om alla andra? Jodå och det sanktionernas av börsen också. I en text där allmänna råd lämnas från Stockholmsbörsen till bolagen så menar man att sk. ”guidning” från bolaget är tillåtet om det exempelvis gäller att:

  • påminna om tidigare lämnad information, eller
  • rätta till missförstånd, räknefel och uppenbara tankefel.

När jag läste dessa allmänna råd så blev jag en smula förvånad. För visst är punkten två ovan påfallande lik vad som kan räknas till insiderinformation? Allt som kan vara kurspåverkande information är att beteckna som insiderinformation. Det gör att alla kontakter bolaget har med enskilda grupper blir en verbal balansakt. Börsen talar ofta om selektiv informationsgivning, och den är bara accepterad om man samtidigt går ut med ett pressmeddelande. Så om man av misstag skulle släppa sådan information till en mindre grupp så måste man korrigera genom att omgående skicka ut ett pressmeddelande.

Risken med slutna analytikermöten är att de:

  • leder till ett minskat förtroende från de som direktsparar i aktier,
  • åsidosätter likabehandlingen av aktieägarna eftersom inte alla investerare har tillträde,
  • riskerar att innehålla potentiellt kurspåverkande information som då inte blir samtidigt tillgänglig på marknaden,
  • är ett slöseri med bolagets resurser, och
  • att de tenderar att bli läxhjälp för dåligt pålästa analytiker.

Mitt förslag till problemet är alltså att webbsända analytikerträffarna, ett förslag som jag och Günther Mårder, idag sparekonom på Nordnet, presenterade i en debattartikel i Dagens Industri den 18 februari i år.

Webbsändningarna skulle lösa en rad uppenbara problem:

  • sparar tid för bolagen genom färre kontakter med olika intressegrupper,
  • säkerställer att marknaden får informationen samtidigt, risken för att deltagarna ska infekteras med insiderinformation minskas avsevärt,
  • stärker en likabehandling av aktieägarna i bolaget,
  • minskar risken för att bolaget bli felciterad i media, och
  • ökar spararnas förtroende.

Dessutom finns tekniken och många bolag använder sig av webbsändningar redan idag!

Webbsändningar skulle alltså vara bra för bolagen av flera skäl, för analytikerna som hellre vill ha mer information än de får idag och skulle samtidigt skapa mindre misstänksamhet från vanliga aktiesparare. Visst låter det bra?

Tillbaka nu till debatten. När jag framhöll att likabehandling av aktieägarna är viktigt fick jag medhållande nickningar från båda IR-cheferna men att webbsända analytikerträffarna sågades. Invändningen bestod främst i att det skulle vara en omöjlighet att webbsända varenda kontakt som analytiker tar med bolaget via telefon, e-post och vid enskilda möten. Okej, det håller jag med om, men jämför med en privatrådgivare på en bank som tvingas dokumentera varenda kontakt de har med en investerare. De klarar av att göra det och de har rätt många möten under en vecka.

Men vad de inte tänkte på då är att denna syn är kärnan av problemet: analytiker har nämligen direktkanaler in till bolaget som småspararen bara kan drömma om. Analytiker och större ägare har helt andra möjligheter att träffa bolagen, ofta på tu man hand långt upp i bolagets toppskikt, och vid dessa tillfällen är få inbjudna. Varför? För att diskutera gammal information?

Nej, motargumenten till att öppna upp de slutna mötena mellan bolag och analytiker är svaga. I bästa fall.

Utöver receptet att använda verktyget webbsändningar så föreslår jag att bolagen ska kommunicera oftare. Marknaden behöver mer information, inte mindre. Marknaden behöver också bättre information, inte sämre. Marknaden behöver framförallt prognoser om framtiden, något som fler och fler företag går ifrån eftersom prognoser behöver följas upp och avvikelser kommuniceras ut till marknaden.

I en tid då direktsparandet i aktier minskar så behöver vi mer öppenhet och transparens. Börsrobotar har gjort att många flyr börsen som man tycker blir mer och mer obegriplig och styrd av andra faktorer än hur bolagen utvecklas. I en tid av avtagande förtroende är det läge att gå på offensiven och reformera.

De senaste dagarna har jag talat med många intressegrupper om ämnet och alla är eniga om att informationen som lämnas på mötena ibland är helt ny och kurspåverkande. De menar att det är som att påpeka det uppenbara, som att sparka lätt på en redan öppen dörr.

Jag tror att alla förstår att det finns goda skäl till varför analytiker och bolag träffas. Det jag menar är inte att bolagen regelmässigt läcker hemlig information, för så är det naturligtvis inte, det jag menar är att risken för att det skulle vara så är skäl nog att fundera över om det är bra för marknaden och alla aktörer med slutna analytikermöten.

Det är dags att debattera hur börsen återigen kan bli en plats för gemene man och inte bara för robotar och aktörer som på olagligt sätt fått ett informationsövertag. Det är dags att öka genomlysningen och transparensen på börsen. Webbsändningar av slutna analytikermöten? Ja, tack!

Ps. Efter debatten fick jag mig en känga från en chef från en av AP-fonderna. AP-fonderna behöver inte komma med kontroversiella debattinlägg (läs: att webbsända slutna analytikermöten) för att få in fler andelsägare i sina fonder, var argumentet. Det är naturligtvis sant även om jag har svårt att se varför en sådan debattartikel skulle leda till fler kunder i mina fonder. Dessutom, till skillnad från ofta skotträdda och välavlönade tjänstemän, så vågar jag i varje fall ta en debatt om ämnen där småspararen kommer i kläm. Kanske något som företrädarna för de statliga buffertfonderna också ska testa framöver? Ds.

Håller du inte med? Tyck till i den gröna bubblan högst upp i inlägget. Håller du med får du gärna skriva det också…