Underskatta aldrig kollektivets skicklighet!

Du sitter skönt i soffan en söndag afton. Teven är på och från favoritprogrammet – ”Vem vill bli miljonär” – skvalar svaren självsäkert ut från en av de många som försöker nå den hägrande storvinsten.

Killen som sitter på barstolen mitt emot programledaren, låt oss kalla honom Anders, svarar självsäkert på fråga efter fråga. Men sedan kommer det ofrånkomliga. I den exponentiellt stegrande svårighetsgraden på frågorna så får han plötsligt en där han är osäker över svaret. Eller, rättare sagt, han har inte den blekaste aning. Så vad ska han göra? Han väljer en av sina tre kvarstående livlinor och ringer upp vännen som brukar vara säkerheten själv på ämnet som frågan kom på.

”Saken är biff”, tänker han, ”Hasse löser frågan enkelt som vanligt”. Så programledaren ringer upp kompisen Hasse och förklarar förutsättningarna. Anders och Hasse hälsar på varandra och Anders ställer frågan. Trygg över kompisens svar vidarebefordrar Anders svaret till programledaren som sitt slutgiltiga svar. Efter diverse trumvirvlar kommer programledarens dom – alternativet som Anders valde var det rätta!

De personer som tävlande väljer ut att ringa i en trängd situation är de bästa de känner på respektive område. Vi kan helt enkelt säga att de är experter, eller hur? Det kanske också är därför som de under press när de blir uppringda har rätt i 65 procent av fallen.

En av de andra livlinorna som en tävlande kan använda sig av är att fråga publiken. Publiken utgörs av en skara människor med olika bakgrund, ursprung, utbildning och ålder. De flesta är allt annat än experter på just den fråga som ställs. Ändå är det svar som publiken ger med flest röster rätt i 91 procent av fallen.

En del av tankarna och berättelserna i detta inlägg kommer ifrån boken som jag tidigare har rekommenderat här på bloggen – The wisdom of crowds av James Surowiecki.

När jag läste boken på semestern förra veckan fick jag också en idé om att fråga er som besöker min blogg, de som följer mig på Twitter och andra som jag känner att gissa på börsutvecklingen för helåret 2012 för drygt en vecka sedan. Men mer om det senare.

Att ett kollektiv är ”smart” har ifrågasatts sedan långt tillbaka av många ”lärda män”. Att hävda att kollektivet har en skicklighet att komma med bra svar på komplexa frågeställningar har varit mycket kontroversiellt i historien och har inte heller idag nått fullständig acceptans.

För att kollektivet tillsammans ska kunna vara smarta, krävs dock att fyra förutsättningar finns:

  1. Mångfald av åsikter: varje person ska ha någon informationsbit som inte de andra har, även om det bara rör sig om en egen analys av kända fakta
  2. Oberoende: åsikterna ska inte påverkas av andra
  3. Decentralisering: slutsatserna/åsikterna ska vara färgade av lokala förutsättningar
  4. Aggregering: en mekanism för att kvantifiera åsikterna till en gemensam åsikt för hela gruppen

En spännande effekt av hur detta fungerar är att små grupper av erkänt framstående experter på ett område kommer ofta till ett sämre gruppbeslut än större grupper av ”average Joes”. Men hur kan det komma sig? Jo, små grupper av experter har samma kunskap och tillför därför ytterst lite ytterligare information till beslutet. Större grupper av människor med helt olika bakgrund kommer med olika förutsättningar och kan på så vis bidra med ny information vilket förbättrar underlaget för det samlade beslutet.

Det finns ett underbart exempel på ovanstående gränsdragning mellan stor grupp av helt vanliga människor och en liten grupp experter:

Den brittiske forskaren Francis Galton begav sig 1906 på en boskapsmässa. På mässan fanns en tävling där man kunde gissa vikten på en slaktad oxe. För sex pence kunde man delta i tävlingen. Alla som gissade fick se den oxe som skulle slaktas. Sammanlagt 800 personer deltog i tävlingen och de tävlande bestod av en del slaktare och bönder (läs: experter) men merparten var icke-experter utan kunskap om boskap, än mindre en oxe.

Galton samlade ihop svaren och beräknade gruppens genomsnittliga gissning. Om gruppen, eller kollektivet, vore en person så skulle det vara den personens gissning på vad den slaktade oxen vägde. När han gjorde det var han övertygad om att gruppens gissning skulle vara långt ifrån det verkliga utfallet.

Gruppen hade gissat att den slaktade oxens vikt var 1 197 pound. När oxen hade slaktats och vägts in stannade vågen – på 1 198 pound. Ofattbart eller hur? Dessutom lyckades en grupp av professionella slaktare betydligt sämre än gruppen.

Ett annat område där gruppen är smart är att gissa antalet bönor/mynt/riskorn i en glasburk.

Naturligtvis så finns det alltid enskilda individer i gruppen med sin egen gissning är nära, eller närmare gruppens svar. Men denna individ är nästan aldrig samma period när försöket upprepas, vilket stärker slutsatsen att en grupp med de 4 olika förutsättningarna ovan kommer till konsekvent smarta svar! Det finns många, många fler insikter på området. Men de överlåter jag till er när ni läser boken av Surowiecki!

Slutsats: det kanske inte är så dumt att fråga kollektivet när man vill få en bra uppskattning på rätt svar?

Så, med dessa exempel, vad tror ni att ”mitt kollektiv” trodde om börsutvecklingen 2012? Det får ni se i nästa inlägg som jag lovar kommer under kvällen idag…

Priset av att INTE följa flocken…

Har spenderat en god bit av dagen med att ligga på stranden och läsa boken ”The wisdom of crowds” av James Surowiecki. Jag har skrivit om boken här tidigare och den är en-måste bok för den som tycker om att fundera över finansmarknader, kraften hos kollektivet, att grupper av människor med olika bakgrund och ursprung ofta fattar bättre beslut än en liten grupp av likasinnade experter och om flockbeteende.

Jag tänkte skriva lite om boken här sedan för att inspirera dig som inte har läst den att göra det. Den är en given ”eye-opener”!

Oavsett, flockbeteende är ett fenomen som vi ser dagligen på aktiemarknaden, och det innebär att vi ofta tycker och agerar som alla andra. Anledningen är att om vi går emot strömmen och har fel så står vi där själva, men om vi går med flocken och har fel så är vi så att säga i gott sällskap.

Jag fick idag en rejäl kalldusch när jag valde att gå emot flocken. Skådespelet ägde inte rum på börsen utan på stranden. Det blåser rejält där jag är idag vilket gör att vågorna är ganska höga. Samtliga på stranden låg betydligt längre upp än vanligt vilket jag observerade men valde att bortse ifrån. Så jag placerade mitt pick och pack en bra bit längre ned mot vattnet, men säkert 10 meter längre upp än tidigare dagar. Det gick utmärkt ända tills en våg slog rejält upp på stranden och sköljde över såväl mig som boken ovan.

Som en nästan otrolig anekdot skulle jag precis börja på meningen nedan:

Herders may think they want to be right, and perhaps they do. But for the most part, they’re following the herd because that’s where it’s safest.

Ett helt osannolikt, men likväl helt sant, sammanträffande. I det här fallet hade v-e-r-k-l-i-g-e-n varit säkrast att följa flocken. Då hade jag och min bok varit torra. Men jag och halva stranden fick sig dock ett gott skratt.