Beställarkompetens och fikonspråk

Förra veckan besökte jag seminarier om sparande under politikerveckan i Almedalen. Alla seminarier jag lyssnade till handlade om spararens bristande beställarkompetens och/eller en för komplicerad produktinformation.

Sparare som inte förstår de produkter de investerar i – och riskerna med dem – är ett stort problem. Så vad gör vi, dvs. marknaden, åt det? Det enkla svaret är utbildning i olika former.

De flesta av oss sköter idag vårt sparande hos någon av storbankerna. När vi går till banken får vi vår egen rådgivare, personliga bankman eller vad just din bank väljer att kalla dem. Det är de som du ska kunna förlita dig till kan sparprodukterna och ska ge råd som är anpassade efter just dig, dina behov och förutsättningar. Detta är önskebilden – verkligheten en annan.

Det finns något som heter ”god rådgivningssed” för rådgivare. Denna sed ska sörja för att rådgivaren arbetar på för att ta tillvara spararens intressen så som erfarenhet av placeringar, ekonomiska förhållanden och vilken risk de är villiga att ta. Rådgivaren ska enligt denna sed också avråda spararen från olämpliga placeringar utifrån hans/hennes förutsättningar.

Höga krav ställs idag på rådgivarna med särskilda licensieringar och det är ju bra. Men dessutom kan rådgivaren bli personligt skadeståndsskyldig för vårdslös rådgivning. Som en konsekvens av detta ger de påfallande ofta ”bankens standardråd” till spararen. För på så sätt blir risken att de själva ska råka i trubbel minimal. Och vad har vi då fått – jo just motsatsen till det som lagstiftaren ville uppnå nämligen kollektiva placeringsråd! Det är nog också därför utomstående, en smula raljant, titulerar dem säljare snarare än rådgivare.

Så, inte nog med att spararna har för låg kompetens kring sparande – rådgivaren som ska hjälpa dem till bästa individuella placeringsråden vill inte, vågar inte eller rentav får inte ge spararen rätt råd.

Och här någonstans blir det ju uppenbart att något måste göras. För sparare som inte kan sparande själv finns egentligen bara två utvägar – köpa riktig rådgivning eller öka sin egen kompetens kring sparande.

Att köpa rådgivning är bra, men det kommer ta många år innan gemene man är beredd att betala dyra pengar (bra råd är sällan gratis) för rådgivning som man ”väl redan borde får på banken…”.

Min lösning på ovanstående är lika tråkig som pensionssparande – utbilda, utbilda, utbilda.

För det första måste privatekonomi upp som ett eget ämne i grundskolan. Att det inte redan har skett är helt obegripligt. Vi lär oss tidigt att tälja till smörknivar, men kan inte ta hand om vår privatekonomi. Och så undrar myndigheterna varför många unga tidigt får problem med betalningsanmärkningar och lånar till kläderna via SMS-lån…

Så snart privatekonomi finns i grundskolan har vi säkrat beställarkompetensen för de kommande generationerna.

Men de som redan är ”förlorade” då?

Lösningen är fortfarande utbildning! Och här kommer jag och alla andra på marknaden in. Vi måste gemensamt arbeta för att ge kunden transparent och begriplig information om produkterna och framförallt riskerna med dem. Men det stannar inte här. Vi måste utbilda spararna om avgifter, om skillnader mellan olika sparprodukter, tydliggöra fördelar och nackdelar och vad kunden får för det de betalar. Och det måste göras med ryggrad.

Aktiespararna gör ett fantastiskt spar-missionerande. Men de når i praktiken redan välutbildade och välinformerade sparare. Den utbildningsinsats jag talar om måste istället komma från de som har frekvent interaktion med den breda massan av okunniga eller ointresserade sparare.

Men, tänker du kanske, hur sannolikt är det att storbankerna som har dessa sparare kommer att engagera sig i en ”gratis” utbildning av spararna? Jag vet inte, men sann optimist som jag är så hoppas jag att det kommer att ske.

Men jag ska naturligtvis också själv göra en insats.

Jag tittar just nu på möjligheter att komma ut i olika sammanhang och informera/utbilda om fondsparande. Min bakgrund som forskare innebär många timmar som föreläsare och att få dela med sig av kunskap är något som jag tycker är riktigt kul. Så om du har en studiegrupp, är engagerad i skolan, driver ett företag där anställda behöver lära sig mer eller har någon annan grupp som vill lära sig mer om fondsparande – hör då gärna av dig till mig. I mån av tid kommer jag ut och berättar och – helt fritt från att pracka på mina egna produkter.

Med bättre rådgivning och utbildning ökar beställarkompetensen och spararna kan göra de bästa valen för just sin unika livssituation.

Men sedan har vi det där med informationen om sparprodukterna. Aktörer som har mycket att tjäna på att göra sparprodukterna svåra att förstå kommer att göra det. Därför försökte Europakommissionen i ett samlat grepp skapa regelverk för hur informationen ska återges. Fungerar det bra? Nej, det är katastrof.

Tänk er ett gäng jurister från olika EU-länder inslängda i ett stort rum för att skapa ett gemensamt regelverk. Mardröm. Och den mardrömmen kan nu kunderna exempelvis se i fondernas basfaktablad. Det ska dock sägas att det är ett bra tänk att göra denna information enhetlig, men eftersom fondbolagen inte får gå utanför strukturen och språkbruket (läs: fikonspråk) så blir det som det brukar. Mycket snack och inte den effekt man ville uppnå.

Fikonspråket i branschen behöver alltså tonas ner, dechiffreras och begripliggöras. Även här är enkla lösningarna få utan branschen måste ta sitt ansvar. Som företrädare för ett fondbolag kan och ska även jag ta mitt ansvar här.

Men problemet med fonder är litet i jämförelse med exempelvis strukturerade produkter med ett innehåll som knappt ens emittenten själv kan tyda. Ett par vänner till mig bad mig som nydisputerad i finansiell ekonomi gå igenom produktbladet för en strukturerad produkt som en av storbankerna ville sälja på dem. Till saken hör att vännerna är rätt duktiga på olika sparprodukter så att de frågade mig var redan det en varningssignal. Jag läste långsamt villkoren i broschyren. En gång. Två gånger. Tre gånger. Sen gav jag upp.

Kanske hade jag Warren Buffetts placeringsfilosofi i bakhuvudet – att bara investera i sådant man förstår – när jag sa till vännerna just det.

Här kan branschen sträcka på sig och göra jobbet åt kunden. För, ju mer lättillgänglig produktinformationen är desto färre blir missförstånden. Om kunden ville köpa morötter är det ju bra om de får det och inte selleri.

Den bristande beställarkompetensen löser vi med uthållig utbildning. Med en mer begriplig produktinformation och ett absolut minimum av fikonspråk minskar vi risken för att spararna får fel produkter och komponering på sitt sparande.

Vi som är verksamma i fondbranschen måste jobba hårdare för att få spararna att förstå produkten, vi ska avråda från opassande produkter (även de vi själva saluför) och vi ska eftersträva transparens och begriplighet i den information som vi ger till spararna. Och framförallt vi ska göra detta med den yrkesstolthet som våra kunder förtjänar.

En mer insatt och kompetent sparare är en rikare sparare!

Jag tycker ni är viktiga!

Häromdagen publicerades en artikel i Aftonbladet där man undersökte hur bra ”rådgivare” från två av Sveriges pensionsrådgivare själva hade lyckats i sina PPM-placeringar. Rådgivarnas utfall för 2011 i sitt PPM-sparande var inte särskilt imponerande och tidningen slutsats blev att ”privatpersoner placerar pengarna bättre än rådgivare”.

En pensionsrådgivare ger sina kunder råd om hur de ska placera sina pengar inför en framtida pension. Det ligger liksom i ordalydelsen. När de ger sådana råd så beaktar de en rad faktorer som inkomst, tid till pension, spararens riskprofil och så vidare. Det intressanta med Aftonbladets undersökning är slutsatsen att rådgivare som lyckas sämre i sin PPM-placering under ett enskilt år är dåliga som rådgivare. En högst tvivelaktig slutsats.

Så vad gäller saken?

Aftonbladet publicerade i tisdags en undersökning i denna artikel bestående av en utvärdering av hur väl 139 personer från pensionsrådgivaren Säkra och 198 personer från Max Matthiessen själva hade lyckats i sina PPM-placeringar. Resultatet var inte särskilt imponerande och under 2011 visade det sig att de lyckades betydligt sämre än den genomsnittlige PPM-spararen.

Men det finns en lika snabb som enkel förklaring till att de hade ett sämre resultat än ”Svensson”. Det som hände under 2011 var att börserna sjönk en hel del. Rådgivarna på dessa båda bolag har en högre genomsnittsinkomst än den genomsnittlige PPM-spararen och sannolikt är den pott som de har via PPM inte särskilt stor i relation till deras potentiella framtida pension. Därför kan man anta att de placerar sina PPM-pengar i tillgångar med högre risk än genomsnittet. Det är naturligtvis mitt antagande, men om jag har rätt är det ganska naturligt att de lyckades sämre än snittet gjorde.

Aftonbladet lyckades få ut namn och personnummer för alla försäkringsförmedelare som finns registrerade hos Finansinspektionen. Med hjälp av dessa gick man därefter till Pensionsmyndigheten som hjälpte till genom att ta fram en sammanställning av rådgivarnas PPM-utfall för de två firmorna. Artikeln kröntes också med en klassisk kvällsjournalistisk sammanställning á la ”hela listan” med löner på ett antal anställda på en av dessa firmor. En person som jag har talat med och som har arbetat som rådgivare själv berättar att ingen av de på ”listan” arbetar med rådgivning direkt till kunder.

Det finns helt klart skäl att ifrågasätta att myndigheterna lämnade ut uppgifterna, särskilt då det rör den enskildes ekonomi och att den utvalda gruppen är relativt liten. 

När jag läser artikeln och efterföljande diskussionen i sociala medier kan jag bara konstatera att den är ett ytterligare bevis på ”gör-det-själv”-kampanjen kring sparande. På samma sätt som det var högsta mode för några år sedan att bygga en altan eller snickarbod, eller varför inte totalrenovera badrummet, så rekommenderas spararen idag att ”runda” rådgivarna och göra det själva. Men frågan är till vilket pris? Fråga försäkringsbolagen om ”Timell-effekten” och du får många roliga historier…

Att ta kontroll över sina egna placeringar är säkert bra för många, men det stora flertalet behöver fortfarande rådgivningen. Och den här hemma-snickar-ivern från en knippe sparekonomer/placeringsekonomer (som ofta har en helt annan bakgrund) riskerar att skrämma ”Svensson” från att ta råd från de som kan och istället pröva lyckan själva. Resultatet kan bli en mycket dyrköpt erfarenhet.

Det är alltså problematiskt att läsarna luras att tro att rådgivare är en samling inkompetenta rackare som lurar vanligt folk och blir ekonomiskt oberoende på kuppen. Nätmäklaren Avanzas sparekonom, och tidigare Aftonbladet-journalisten, Claes Hemberg som många lyssnar till utropar just dessa rådgivare till ”kvacksalvare” och ”rucklare”. Jag har försökt få svar från honom om varför han använder dessa kraftord om en grupp som är viktig för många människor, men utan resultat.

I värsta fall kan följden av denna typ av ”billig” journalistik bli att vanliga sparare som är ointresserade av placeringar och pensionssparande skippar rådgivarna och istället försöker själva. Då är risken ganska stor att det inte går särskilt bra.

De flesta rådgivare är bra, jag känner ganska många själv, och om du inte har ett stort intresse av att bevaka marknaderna varje dag så är det bra att fråga dem hur man ska placera. Det intressanta är inte att undersöka hur de har lyckats i sitt PPM-sparande och faktiskt inte heller hur de har lyckats i sitt totala pensionssparande.

Det intressanta är hur bra deras råd har varit för de sparare de har hjälpt.

Istället för att såga olika yrkesgrupper, låt oss istället föra en balanserad och givande diskussion om hur vi kan placera på bästa möjliga sätt för att ha det ekonomiskt bra idag och imorgon.

Ett gott råd – bra råd är aldrig gratis

Vilken grupp har du MEST förtroende för när det gäller dina placeringar?

Visa resultat