Antal byten borde ha tänt varningslampor

I en replik till min debattartikel den 5 mars i Svenska Dagbladet svarar generaldirektör Katrin Westling Palm att Pensionsmyndigheten har gjort vad de kan efter fondbyteshärvan 2013. Hon beklagar att pensionsspararna har drabbats men anser i övrigt att de informationsbrev som skickats till drabbade sparare varit korrekta åtgärder och att myndigheten inte kan byta tillbaka till den fond spararna senast valt hur som helst.

Låt mig börja med att välkomna den snabba repliken från generaldirektören och att hon beklagar att spararna har drabbats av brottslighet i deras eget system. Det är viktigt att debatten handlar om de som har drabbats av brottsligheten alltså de tusentals helt vanliga blivande pensionärerna. Det är också viktigt att den handlar om det bristande ansvar som Pensionsmyndigheten har visat prov på genom att helt enkelt inte stävja det brott man sedan länge har känt till.

I Westling Palms replik slås jag av det centrala utrymme hon ger till att diskutera det felaktiga i att pengarna skulle återföras till den fond Insiderfonder förvaltar och som spararna flyttats ifrån. Att drabbade sparare vill ha sina pengar återförda till den fond de senast valt förefaller i och för sig naturligt och visst hade det varit bra för vårt bolag, men min debattartikel handlade inte om det. Den handlade istället om det brott som har skett mot spararna i Pensionsmyndighetens system och den skyldighet man har att stävja sådan brottslighet när den har konstaterats och att myndigheten brustit i detta ansvar.

I de många diskussioner vi har haft med Pensionsmyndigheten har vi betonat att brottet måste neutraliseras och att detta bör ske genom att spararna gör ett nytt aktivt val av fond. Det centrala är inte vilken fond de väljer utan att de har den fond som de själva har valt.

Jag undrar om Westling Palm känner till att olagliga fondbyten skedde i Premiepensionssystemet redan 2012 och att pengarna även då gick till samma fond som 2013? Kanske har hon inte nåtts av den uppgiften men alldeles oavsett så är hon felinformerad om fondflyttshärvan 2013. Många samtal inkom nämligen till myndighetens växel redan en eller två veckor efter att fondbytena påbörjades den 1 juli 2013. I samtalen vittnade spararna om att de blivit utsatta för byten utan sitt godkännande och att de aldrig hade lämnat ifrån sig sin kod med en fullmakt om att göra fondbyten. Jag tog emot många sådana samtal vilket även Finansinspektionen gjorde. Så att Pensionsmyndigheten inte kunde ha fattat misstanke och agerat omgående för att begränsa skadan är helt enkelt fel.

Blotta omfattningen av fondbyten mitt under industrisemestern borde dessutom ha fått hela manöverpanelen i myndighetens kontrollrum att blinka okontrollerat. Exempelvis gjordes fondbyten under enstaka dagar överstigande 200 miljoner kronor innebärande att nästan 2 000 sparare skulle ha vallfärdat från stranden samma dag för att göra ett fondbyte mellan samma två fonder.

Men trots att många sparare snabbt bekräftade att fondbyten skett utan deras godkännande – och att myndigheten visste att det skett på samma sätt tidigare – agerade man inte snabbt för att begränsa skadan. Istället valde man att skicka ett informationsbrev till dem. Fem månader senare.

Myndighetens senfärdiga agerande går igen i det senaste brevet som skickades till spararna för två veckor sedan – sex månader efter att Ekobrottsmyndigheten konstaterade brottet. Genom detta brev hoppas man alltså nå de drabbade och några kommer man säkert att nå. Men vilket ansvar tar myndigheten för att resten nås av informationen?

I de händelser som inträffade 2012 och 2013 har myndigheten låtit brottsliga aktiviteter få ske i systemet utan att man har velat, eller vågat, agera. Ett informationsbrev som få öppnar och som kommer flera månader för sent är inte ett proportionerligt agerande.

Katrin Westling Palm och Pensionsmyndigheten bör nu, för de drabbade pensionsspararnas skull, säkerställa att de har en fond de själva valt. En försiktig ursäkt från generaldirektören i en debattartikel fyller knappast på deras premiepensionskonton med pengar de har gått miste om och än mindre neutraliserar det brottet som de har utsatts för.

Pensionsmyndigheten har ett ansvar för vad som händer i Premiepensionssystemet – ett ansvar man inte kommer undan hur som helst.

Erik Lidén, vd, Insiderfonder


Ovanstående är en slutreplik införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 9 mars till en replik från Pensionsmyndighetens generaldirektör på min debattartikel i samma forum.

Min debattartikel ”Lurade sparare lämnas i sticket” från den 4 mars.

Replik från Pensionsmyndighetens generaldirektör ”Nej, vi byter inte fonder åt folk hur som helst” från den 5 mars.

Lurade sparare lämnas i sticket

Under tre veckor i juli 2013 gjordes över 20 000 fondbyten i Premiepensionssystemet från en aktiefond till en räntefond. Fondbytena uppgick till totalt 2,1 miljarder kronor och en majoritet gjordes med pensionsspararnas pinkod men utan deras godkännande.

Tusentals sparare vet fortfarande inte att de har drabbats och att det redan fått stor påverkan på deras framtida pension. Skadan har dessutom skett helt i onödan eftersom Pensionsmyndigheten redan efter ett par veckor visste att många fondbyten skett utan spararnas samtycke.

Men i stället för att snabbt begränsa skadan för spararna genom att återföra deras pengar till den fond de senast aktivt valt så ville man invänta utfallet av en utredning hos Ekobrottsmyndigheten, EBM. I augusti 2014 konstaterade EBM att anställda hos försäkringsförmedlaren bakom dessa fondbyten gjort sig skyldiga till grov urkundsförfalskning. Förmedlaren hade då redan lämnat tillbaka sitt tillstånd till Finansinspektionen och försatts i konkurs.

Men det är först nu, sex månader efter EBM:s konstaterande, som man går ut med information till de drabbade spararna. I ett brev som skickades för drygt en vecka sedan och där informationen om brottet kommer som ett parentetiskt underbudskap överlåter man ansvaret att neutralisera brottet till brottsoffret.

Jag företräder Insiderfonder som förvaltar aktiefonden som spararnas kapital flyttades ifrån och som i dag heter Inside Active Global. Vårt bolag har lidit omfattande skada till följd av det inträffade men det är i första hand pensionsspararna som har drabbats av brottsligheten och som därmed är mest skyddsvärda. Vi förväntade oss därför att Pensionsmyndigheten snabbt skulle agera till skydd för dessa sparare. Men i dag, drygt ett och ett halvt år senare, står det klart att det var ett felaktigt antagande.

Pensionsmyndigheten ska agera i pensionsspararnas intresse och bör värna särskilt om de svagaste. Men i handling har jargongen på myndigheten i stället varit att ”man får skylla sig själv om man lämnar ut sin pinkod”. Det är en häpnadsväckande inställning och ett hån mot de som drabbats.

De olagliga fondbytena har redan fått kännbara konsekvenser eftersom aktiefonden stigit rejält i värde medan räntefonden i stället har minskat i värde. Den totala skadan för spararna uppgår till flera hundra miljoner kronor och den genomsnittlige spararen har i dag 42 500 kronor mindre på sitt premiepensionskonto. Det är mycket pengar, men skadan kan förväntas bli mycket större i framtiden. Detta beror på att det är stor skillnad i förväntad avkastning mellan en aktiefond och en räntefond. Dessutom har många av de drabbade 20 år eller längre kvar till pension. En försiktig beräkning ger att en drabbad sparare som ligger kvar i räntefonden kommer att ha 613 000 kronor mindre på sitt konto när pensionen börjar betalas ut om 20 år. Vem som ska stå för den notan är oklart.

Pensionsmyndighetens brev till de 13 000 spararna som finns kvar i räntefonden, som heter Optimus High Yield, är ett hafsverk och innehåller en rad brister. Den som får ett myndighetsbrev där de berättar att ett brott har begåtts i myndighetens eget system förväntar sig rimligen att de gör vad de kan för att stävja brottet. I stället överlåter nu Pensionsmyndigheten åt de drabbade att själva neutralisera brottet genom ett fondbyte.

Men hur många med 20 år kvar till pensionen öppnar i ärlighetens namn brev från Pensionsmyndigheten, läser det, förstår vad som hänt och agerar? Det måste vara försvinnande få.

Och olagliga fondbyten är inget nytt för Pensionsmyndigheten. Det som hände sommaren 2013 hände vid samma tidpunkt ett år tidigare, alltså 2012. Då drabbade fondbyten utan godkännande omkring tre tusen pensionssparare och fonden dit pengarna flyttades var densamma som 2013. Det är alltså med myndighetens goda minne som mindre nogräknade individer tillåts profitera på det svenska pensionssystemet. Att varken Pensionsmyndigheten eller Finansinspektionen vidtar åtgärder för att stävja den här typen av brott skapar starka incitament för de som genomför dem att fortsätta.

Och mycket talar för att det kommer att fortsätta. För där möjligheten till fondbyte via pinkod har försvunnit och ersatts med e-legitimation tar fondbytesblanketterna vid. Med en förfalskad namnteckning är det enkelt att göra olagliga fondbyten via blanketter, för icke ont anande sparare.

Genom ett rent informationsbrev till de tusentals drabbade pensionsspararna har Pensionsmyndigheten inte tagit sitt ansvar. Många kommer aldrig öppna sitt brev och därför måste man i stället vidta sådana åtgärder som säkerställer att varje sparare aktivt antingen bekräftar att de redan har den fond de själva valt eller får hjälp att göra ett nytt aktivt val. Gör Pensionsmyndigheten inte det har man frångått principen om spararnas rätt till fria val av placering och är medskyldig till att de får en mycket lägre pension än de annars skulle ha.

ERIK LIDÉN
vd, Insiderfonder

Denna debattartikel infördes i Svenska Dagbladets Brännpunkt den 4 mars 2015

=> Läs repliken från Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling Palm.

PPM-skrotning?

Premiepensionssystemet och fondverksamhet fortsätter att röra upp känslor. I helgen som gått har Hans Bolander från Dagens Industri tyckt att fondbolagen har för höga marginaler, Hans Eriksson på Dagens Nyheter lyfter fram det statliga alternativet AP7 Såfa och den försiktigt otalförige socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén tycker att systemet bör läggas ned. Höststädning på gång?

Premiepensionssystemet är knappast något som normalt rör upp större känslostormar bland gemene man, men under den gångna helgen har diskussionerna såväl stormat som rört upp känslor.

Den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén sa under sitt sommartal igår att socialdemokraterna ska jobba för att PPM läggs ned. Löfvéns partikollega, den skäggige göteborgaren Leif Pagrotsky, är också av samma åsikt och har vid åtskilliga tillfällen passat på att framföra denna åsikt. Förutom att han anser att systemet ”är en flopp” eller att det är orättvist att vissa lyckas bättre än andra i sina placeringar lyser de substantiella invändningarna med sin frånvaro.

Hans Bolander från Dagens Industri skriver om fondavgifterna och antyder att fondavgifterna – mot bakgrund av att vissa stora fondbolag gör stora vinster – generellt måste sänkas. Samtidigt så jämförs fondavgifterna som tas ut vid direktsparande i fonder med de avgifter som spararna betalar i sparande i tjänstepensionssektorn. Det är olyckligt eftersom de rabatter som förhandlas fram med fondbolagen inom ramen för de stora tjänstepensionsupphandlingarna i regel gör att fondbolagen inte tjänar något på förvaltningen. Om fondbolagen inte tjänar pengar på att förvalta, får man då den bästa förvaltningen? Sannolikt missar spararna många bra fonder på grund av den orimliga prispress som finns för att komma med i ett många gånger alldeles för litet tjänstepensionsutbud.

Att fondbolagen ska sänka avgifterna för att de tjänar pengar är också ett problematiskt förslag. Det ligger i förvaltningens natur att bolagen måste få tjäna mycket pengar när förvaltningen utvecklas väl. Och här är Brummer & Partners ett bra exempel.

Det är med fondförvaltning som med många andra saker idag – kunderna har inget tålamod med de som inte presterar. Man är helt enkelt snabb på att byta ut förvaltare som inte håller måttet. Och då är vi tillbaka till Brummer. Om kunderna tyckt att de betalar för höga avgifter hade de väl knappast fortsatt att investera i bolagets fonder? Att sedan även Brummer har fonder som inte har levt upp till förväntningarna är mer av en parentes.

Hans Eriksson på Dagens Nyheter påpekar helt korrekt att AP7 Såfa det senaste året har slagit PPM-rådgivarnas fonder. Med detta sagt är det alltså inte konstaterandet som är problematiskt utan det faktum att de flesta sparare inte förstår fondens konstruktion. För det är ju inte så att förvaltarna på AP7 aktivt omallokerar till ränteplaceringar när värderingarna på världens börser slår i taket. Nej, då kommer fondens hävstång att ge spararen en snabbare resa nedåt än en vanlig globalfond eller PPM-rådgivarnas alternativ för den delen. Det är enkelt att hylla fonden när vi har ett år av stigande börskurser bakom oss och hävstången har haft en positiv effekt, men man får inte glömma att stelbenta hävstänger blir smärtsamma i oundvikliga nedgångar.

Topplockspackningen är trasig – skrotar vi bilen?

Kritikerna till Premiepensionssystemet anför att få är aktiva i Premiepensionssystemet och att skillnaderna i avkastning mellan olika individer är orättvis. En tredje kommentar, som också Löfvén lyfte fram igår, är att fondbolagen tar ut miljarder i avgifter varje år.

Om vi liknar Premiepensionssystemet vid en bil så är det möjligt att topplockspackningen läcker, men skrotar vi bilen för det? Jag föreslår att vi byter ut packningen, en lösning som sannolikt är miljövänlig, skapar sysselsättning och är bra för plånboken – på kort som lång sikt.

Det största problemet i Premiepensionssystemet är sannolikt att för få sparare är aktiva. Skälen till detta tror jag ligger i bristande utbildning och information om sparande i allmänhet. Lösningen bör alltså ligga i mer utbildning om sparande och hushållande med ekonomiska resurser och detta måste upp som ett eget ämne i grundskolan av helt andra skäl än att få sparare gör aktiva val i PPM. Med bättre rustade (läs: utbildade) nya individer i systemet kommer aktiviteten successivt att öka. Pensionsmyndigheten borde också få kraftigt ökade resurser till att informera. Det räcker inte med en informatör mer eller mindre – nej det krävs en stor stab av informatörer.

Leif Pagrotsky är en partikamrat till Löfvén som gärna påpekar orättvisorna med systemet eftersom det kan bli stora skillnader i ekonomiska utfall mellan individerna i systemet. Denna typ av orättvise-kritik kommer alltid att finnas där individer får fatta egna beslut. Konstigt nog är de politiker som hårdast förespråkar denna linje också ofta de som anser att de förtjänar högre löner, pensioner och förmåner. Det är i praktiken få, om ens några, som kommer att ha en värdeminskning i systemet utan orättvisekritiken ligger istället i att det går FÖR bra för enskilda individer. Att vissa får ett mycket bra borde väl snarare vara bra för de andra eftersom dessa få individer med extremt höga pensioner kommer betala mycket skatt, en skatt som fördelas på resten? De kommer inte heller behöva bidrag för att klara sin ålderdom, vilket också borde vara bra för oss övriga.

Debatten är igång och positionstagandet har börjat. Räkna med en spännande diskussion om Premiepensionssystemet under hösten mellan politiker, marknadens aktörer och allmänheten.

Löfvén har just gjort Premiepensionssystemets framtid till en valfråga.