Hur tänker finansmarknadsministern?

I veckan var det en så kallad öppen utfrågning i riksdagen och ämnet var ”Finansiell stabilitet ur ett konsumentperspektiv”. Med under utfrågningen var bland andra Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson och finansmarknadsminister Peter Norman.

Martin Andersson ansåg att det finns brister i rådgivningen av finansiella tjänster där en del försäkringsförmedlare säljer på spararna produkter som de varken förstår eller ska ha. Han vill att det införs ett provisionsförbud för rådgivning vilket han ansåg kan eliminera intressekonflikten som finns kring de produkter som rådgivaren rekommenderar kunden. De produkter där rådgivaren tjänar mest blir de som säljs mest.

Norman pekade också i sitt anförande på att det är för svårt att skilja mellan rådgivning och försäljning. Det är alltså tydligt att detta är ett prioriterat område nu. Och det är verkligen på tiden!

Men Norman vill nu att fondbolagen ska tala om vilka kostnader, ”i kronor och ören”, som en placering i fonden är förknippad med samt vad det kommer att kosta att placera i fonden de kommande 10 åren. Detta ska göras utöver den redovisning som sker redan idag där fondbolagen, bland annat, redovisar vilka kostnader som olika investerade belopp i början av året har inneburit för spararen. Och jag förstår om en del sparare kan tycka att det låter vettigt, men det kan få effekter som de sannolikt inte vill ha.

Det verkar som att Norman vill att fondbolagen ska ta på sig ett utbildningsansvar mot spararna. Och det kan verkligen inte vara fondbolagens ansvar, möjligen rådgivarens ansvar.

Personligen är jag en förespråkare av ett stärkt konsumentskydd. Idag redovisar fondbolagen de avgifter som läggs på deras sparande och det fungerar mycket väl. De regler som läggs på fondbolagen är redan idag betungande så att det räcker och fler pålagor och förändringar, särskilt som UCITS-IV regelverket just har implementerats, riskerar istället att bli kontraproduktiva dvs. att de istället leder till ökade kostnader som ska vältras över på spararna. Och jag hoppas att tjänstemännen i regeringen inte går helt vilse i den akademiska skrivbordsprodukt som de nu skissar på. Den saknar verkligt behov och tar bort fokus från områden där förändringar behövs omgående.

Norman visade för övrigt vilken roll en avgift spelade för ett specifikt sparande. Och det är väl märkligt att man fokuserar på avgiften, men inte på den avkastning som sparandet ger upphov till? För vilken roll spelar det vilken avgift en produkt har om det inte ställs mot den avkastning produkten ger? Borde inte lagstiftaren istället arbeta med det som verkligen är bra för spararna, dvs. att välja de produkter som ger högst avkastning (alltså rensat för vilka avgifter som tas ut)? Ett sätt att åstadkomma detta är att skapa ett regelverk där rådgivaren verkligen arbetar som en rådgivare och inte en försäljare som bara säljer produkter där de får mest betalt.

Nej, fokusera på det som är viktigt istället. Skärp den konkreta tillsynen av oss fondbolag – och ge Finansinspektionen kraftigt ökade anslag som gör att de kan besöka fondbolagen för att rensa ut oseriösa aktörer. Gör en rejäl översyn över rådgivarna, en grupp där konsumenten verkligen kommer i kläm. Rådgivningsbranschen är ofta seriös, men en oroväckande stor del är det inte. När kunden kommer in till oseriösa aktörer och vill köpa en produkt så kommer de ut med en annan. När rådgivaren säljer en produkt till kunden som de inte behöver, med risker som de inte vill ha, för att det är den produkt de tjänar mest på – då har vi ett riktigt stort problem. Och så har det varit ett tag – alltså är det hög tid att göra något åt problemet. Och en bra start kan vara att titta på de som levererar och säljer strukturerade produkter. Rådgivaren vet ofta inte hur produkten fungerar, och ibland även de som har skapat den. Om inte rådgivaren vet hur de fungerar, hur ska konsumenten förstå dem?

Lagstiftaren och storbankerna sitter idag i knät på varandra. Om banken riskerar att gå under, då räddar staten dem. När bankerna har räddats kan de fortsätta att betala ut bonusar till tjänstemännen, tjänstemän som saknar ägande i den egna bolagets aktie och därmed inte delar aktieägarnas risker. Nej, de förslag till regelförändringar som föreslås är alltid bra för de stora aktörerna som har stora staber och som därför effektivt kan hantera dem. Mindre aktörer är det värre för. De tvingas köpa in dyra tjänster vilket innebär ökade kostnader för mindre aktörer som då slås ut och detta utan att skyddet för konsumenten stärks. Jag möter denna situation redan idag i min vardag när jag talar med andra fondbolag som funderar över hur de ska hantera de ökade krav som läggs på dem. Och tyvärr har en del bra aktörer lagt ned sina fondbolag av just detta skäl. I förlängningen är konsumentens risk at han/hon bara har kvar att välja mellan storbankernas undermåliga förvaltning.

Frågan är: inser Norman och hans polare att det är dit vi är på väg? Är det dit de vill? För några år sedan var det stor fokus på avgifterna betydelse för avkastningen. Nu är vi på väg dit igen. Om nu konsumentskyddet är det viktiga för lagstiftaren så borde de också arbeta med saker som kan stärka det. Jag hoppas verkligen att Norman tänker om kring redovisningen av fondernas avgifter, en redovisning som fungerar bra redan idag. Och, som redan sagt, utbildningen av spararna kan och ska inte fondbolagen stå för.