Norman är fifty-fifty in the money

För en tid sedan ställde jag en fråga här på bloggen om ni anser att Norman-beloppet är användbart för er som fondsparare. En kort reflektion kring svaren följer.

Av de som svarat anser omkring hälften att det underlättar fondsparandet. Och det är faktiskt ett bättre betyg till Norman än vad jag hade väntat mig. OM jag hade haft ett bättre underlag, alltså fler som svarat, hade dock min tolkning blivit att hälften anser att det inte är användbart. För att det är roligare att kritisera ett uruselt mått och att jag vet att man inte frågat fondspararna om det överhuvudtaget är något man önskar.

Jag ser fram emot att fortsätta kritisera korkade mått som bara ökar belastningen på små fondbolag. Att lägga tid på onödigheter som kunderna dessutom aldrig efterfrågat ökar bara kostnaden som oavsett måste vältras över på investerarna. Men det tror jag att många fondsparare inte fattar. Tyvärr.

Och däri ligger också kärnan i problemet – fondsparare kan inte koncentrera sig på för mycket information samtidigt när man ska fatta investeringsbeslut. För storbankerna som redan skinnar sina fondsparare är det däremot mumma att marknadsföra korkade Norman-beloppet. För att blidka politikerna. Så, inget är alltså nytt under solen.

Hur många jämförelsepriser behöver fondspararna?

Debatten kring värdet av det sk. Norman-beloppet rullar nu för full kraft över fondbranschen. Beloppet visar, givet högst tvivelaktiga antaganden, hur mycket i avgifter en fondsparare kommer att betala om han/hon/hen investerar 1000 kronor per månad i 10 år. Bland mina kolleger i branschen diskuteras det flitigt om man tänker använda det eller inte använda det i kontakt med kunder och i marknadsföring.

De jag talar med, alltså mindre fondbolag i liknande situation som mitt eget fondbolag, är rörande överens: måttet vilar på tveksamma antaganden, sätter onödig fokus på avgifterna och är ett sämre alternativ än rankingverktyg som redan finns.

Det som stör mig något enormt är att gängse uppfattning i media är att alla fondbolag är stora, förvaltar tiotals miljarder och skinnar småsparare på deras surt förvärvade slantar. En annan missuppfattning är att vi har hur stora organisationer som helst som man tycker borde ägna tid åt att skräddarsy kostnadsmått till kunden, snarare än göra vårt jobb, dvs. förvalta spararnas medel på bästa möjliga sätt.

Att Handelsbanken och Alecta är bland de första att införa det meningslösa Norman-beloppet förvånar inte heller. För Handelsbanken är det ju strålande att kunna gå från en bank som tar hutlöst mycket betalt för en halvdan förvaltning och samtidigt visa framfötterna att införa ett mått som redan finns på Morningstars system.

Alecta ville dessutom se ett ytterligare mått som sträcker sig över 30 år och som också omfattar andra sparprodukter.

Min fråga tillbaka till förslag-hajpade politiker, påhejande mediamegafoner och förvirrade sparare – vad är det ni EGENTLIGEN vill ha och är ute efter?

När en kund går in på ICA, Coop eller var man nu gör sina heminköp, hur många tittar på jämförelsepriset per kilo för en vara? Om man tar i kanske det skulle landa på 20 procent. Men hur många skulle vara intresserade också av pris/hekto, pris/10 kilo, pris/meter osv för exempelvis kaffe? Min gissning: försvinnande få.

Jag säger – ge spararna alla kostnadsmått i världen så länge som jag slipper lägga min tid på att administrera, förklara och lägga min tid på det. Tid som borde läggas på, just det, förvalta spararnas (!) pengar så bra som möjligt. Låt mig försöka göra ett bra jobb så kan storbankerna/försäkringsbolagen få lägga sin tid på att försöka kasta ut fler dimridåer än vad de redan gör på sin ofta katastrofala förvaltning.

Nej, det stora problemet i branschen är provisionsdelningen mellan fondbolag och återförsäljare. Den gör att vissa aktörer, inga nämnda och därmed inga glömda, säljer de produkter till spararna som de tjänar mest på. Dessa produkter är sällan, om inte aldrig, bäst för kunden. Men inte heller billigast är bäst, har aldrig varit det, och kommer inte heller att vara det framöver. Just därför skadar Norman-beloppet mer än det gör nytta, vare sig jämförelsepriset är på 10 eller 30 år.

Debatten om fondavgifterna drar vidare

Jag frågade, och ni svarade. Frågan löd: Tycker du Norman-beloppet är bra? Av de som har svarat så tycker majoriteten (över 70 procent i skrivande stund) att måttet är bra. Det visar egentligen två saker: dels att ni som läser min blogg är finansnördar, och dels att branschen och media har lyckats skapa ett felriktat fokus på avgifter istället för på avkastning och risk. Det förstnämnda, alltså att ni är finansnördar, gläder mig. Det sistnämnda är dock allvarligare.

Som jag tidigare har skrivit är jag inte emot mer information om fondernas avgifter. Inte egentligen. Som fondsparare tycker jag att information är bra. Men så är jag inte heller en vanlig sparare utan har en bakgrund som forskare inom finansiell ekonomi och är en äkta siffer- och finansnörd. Men som ansvarig för en fondverksamhet så kan jag enkelt se det från ett sådant perspektiv också. Det som många skjuter förbi i fondavgifts-debatten är att den genomsnittlige fondspararen inte kan ta in särskilt mycket information i sitt val av fond. Oproportionerligt mycket fokus läggs nu på avgiftsnivån. Risken blir att spararna väljer bort fonder med en högre avgift för att det hört att det är dåligt med hög avgift.

Vare sig vi vill det eller inte har vi också fått en extra ”trigger-happy” finansmarknadsminister som hotar att lagstifta om att fondbolagen ska visa på avgifterna. Vad jag vet så görs det redan idag – men Peter Norman kanske vet något som jag inte gör?

Ska man tro Norman enligt denna artikel i fredags, så kanske han väljer bort lagstiftningsalternativet om det mått Morningstar har uppkallat efter honom används av branschen. Den som lever får se, men jag har svårt att branschen tänker använda måttet. Möjligen lågpresterande fonder som har ett fördelaktigt Norman-belopp – läs: billiga men dåliga fonder.

Jag fick mig ett gott skratt när jag läste Carolina Neuraths krönika i helgen – Bankerna spelar högt med fondavgifterna. Hon gör en jämförelse mellan fondförvaltare och att ge pengarna att förvaltas av en lätt alkoholiserad granne. Kändes lite väl off-the-topic, men sådan är dagens mediala megafonerihysteri. Det gäller att skruva på alla reglage för att få maximal sprängkraft…

Men Neurath har däremot alldeles rätt i att just bankerna spelar ett högt spel. Men det har de alltid gjort. Bankerna är just också de som ska ha den största kritiken av undermålig förvaltning med alldeles för höga avgifter i sin fondförvaltning.

Många verkar vara positiva till Norman-beloppet, av de som uttalar sig i sociala medier, tidningar och bland politiker. Men hur är det med Svensson? Jag tvivlar till att de skiter i vilket. Nej, jag tror att det som Svensson, finansnördar, branschen, media och skjutglada politiker/byråkrater samtliga söker är det här: value-for-money index.

Alltså, ett index som besvarar frågan ”vad får jag för mina pengar när jag placerar i denna fond?”. En kostnad som inte ställs i relation till den avkastning eller risk som man får på köpet – så som Norman-beloppet gör – är väl ändå inte det som vi behöver?

Välkommen till en ny vecka – en vecka när fokus från media garanterat flyttar bort från fondavgifterna!