Debatten om AP-fonderna är igång

I dagarna kom så den efterlängtade och redan för-debatterade AP-fondsutredningen. Utredningen föreslår att man helt enkelt buntar ihop kapitalet från första till fjärde AP-fonderna samt sjätte AP-fonden och gör en ny fond, ”Pensionsreservfonden”, vilken förvaltas av ”Pensionreservsstyrelsen”. Själva investeringarna ska skötas av tre fondstyrelser med identiska mandat, så i praktiken blir fem fonder tre.

Jag har svårt att se varför tre mindre fonder ska göra det en stor skulle göra bättre. Häng med på mina argument. 

Statliga utredningar brukar vara långa och den här gör ingen myndighetsälskare besviken – 622 sidor lång. En god vän till mig var sekreterare i en statlig utredning för ganska många år sedan kom med det provocerande förslaget att försöka skriva en utredning som ”vanligt folk kunde läsa”. Han byttes ut mot en mindre kontroversiell sekreterare ganska omgående. Nåväl, i det här fallet är det nog befogat med 622 sidor trots allt.

Jag har alltså inte läst utredningen – än – men om du vill göra det finner du den här.

Men frågan är om det egentligen behövs. Utredaren Mats Langensjö, som för övrigt visat en föredömligt trevlig och professionell ton i samtliga uttalanden jag läst, hoppas att utredningen ska utgöra en utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Det tycker jag egentligen är lite väl politiskt korrekt, men samtidigt smart diplomati i denna onödigt laddade fråga. Han har naturligtvis rätt på alla tänkbara sätt eftersom det är omöjlig uppgift för en utredning att komma med ett förslag som är slutversionen.

Sett ovanifrån är lösningen på problemet ganska enkelt – slå ihop hela kapitalet och alla fonderna till en stor fond.

Argumenten för en enda fond är många, men nedan följer ett ”best of” från mig:

  • Grupper av intelligenta människor (alltså AP-fonder) som arbetar mot samma mål (alltså högsta möjliga avkastning) men som inte samarbetar fungerar dåligt. De bästa besluten fattas av människor som kan bidra med nya verktyg till gruppens gemensamma verktygslåda. Idag är verktygslådan halvfull hos alla AP-fonderna. Vissa har en hammare, de flesta har en tumstock, men bara en har en skruvdragare osv., men man delar inte verktyg med varandra.
  • De olika fonderna söker med ljus och lykta över hela världen för att hitta exempelvis de bästa fonderna att investera i. Att de gör detta arbete i egen regi för att hitta de bästa alternativen och utan att dela informationen med varandra är inte en optimal lösning på denna typ av problem.
  • Mindre pengar kan påverka mindre, större kan påverka mer. Det talas mycket om socialt ansvarstagande i placeringar och AP-fonderna försöker så hårt de kan med detta redan idag. Men man samordnar det inte på ett bra sätt. Visst samtalar man, men man koordinerar inte. En stor fond kan åstadkomma en skillnad, flera små är bara ytterligare ett enkelt hinder för börsbolagen att ta sig över.
  • Att slå ihop alla fonder skulle ge gigantiska samordningsvinster på IT, admin, och för att inte tala om att rensa bort dyr och överflödig personal (även styrelser). Dessutom skulle man ha betydligt mer ”power” i upphandling av alla externa tjänster.

Nåväl, listan kan med lätthet göras betydligt fylligare men det är inte mitt mål med inlägget.

Jag har skrivit inlägg här på bloggen tidigare om att AP-fondernas placeringsregler kostar dem avkastning. Idag är det exempelvis inte fritt fram för fonderna att placera i råvaror hur som helst. Fullständigt vansinnigt naturligtvis – särskilt som exempelvis olja och guld är bra tillgångar för att jämna ut avkastningen över tid. Det är ett typiskt verktyg som måste finnas om pensionerna ska kunna förräntas på bästa möjliga sätt. Nu föreslår utredningen att placeringsreglerna vidgas och det är utomordentligt bra och något som det har talats flitigt om i finanskretsar i många år.

Som Langensjö sa – debatten är nu igång – och några av debattörerna menar att det är bra att ha flera mindre fonder som tävlar mot varandra. Argumenten är främst att det är bra att man tävlar mot varandra för att uppnå högsta möjliga avkastning och att det skulle bli en för stor maktkoncentration med en fond. Det vore alltså bättre att sprida makten över ett flertal fonder.

Men vad är det egentligen finansmarknaderna behöver? Svaga eller starka ägare? Statliga pengar med makt eller statliga pengar som saknar makt?

Är det något som dagens marknader behöver så är det väl starka ägare! Att våra framtida pensionspengar används som en maktfaktor är ju det absolut bästa.

Jag ser ingen rationell förklaring till att vi ska ha fler än en fond som förvaltar våra framtida pensioner. Langensjö ville själv helst, vad jag förstår, ha en stor fond och förslaget är således en kompromiss från hans sida.

Låt mig motivera valet av en enda stor fond med en parallell till idrottens värld. Hur bra hade våra landslag varit om de inte hade fått träna ihop inför stora turneringar? Alla spelare/utövare hade naturligtvis gjort sitt allra bästa i landets färger men de hade inte hittat varandra med sina passningar på fotbollsplanen, eller lyckats med överlämningen av stafettpinnen på 4×400 meter.

För att pensionspengarna ska förvaltas så bra som möjligt behöver våra bästa förmågor slipas i samma lag och de behöver göra det varje dag. Bara då kommer de hitta varandra med passningarna. Svenska blivande pensionärer behöver bara en fond och att fler fonder skulle lyckas bättre genom att tävla mot varandra är nog det dummaste jag hört. Det är tyvärr inget annat än regionalpolitik när den luktar surströmming från norr till söder.

Hur många AP-fonder föredrar du?

Visa resultat