”In this world, you get what you pay for”

Vad är du egentligen villig att betala för en specifik tjänst eller produkt? Javisst, det är klart att det beror på vilken produkt eller tjänst det rör sig om, och det är också därför du själv måste svara på frågan. Vad jag själv vill betala har jag däremot en ganska bra koll på.

Något som kanske är bekant för en del av er som läser denna blogg så har jag en bakgrund som nationalekonom. Den första regeln jag fick lära mig som nationalekonom var att ”det inte finns några gratisluncher”. Den andra regeln var att under inga som helst omständigheter glömma regel nummer ett…

Visst låter det enkelt? Ändå försöker människor världen över varje dag jaga denna gratislunch. Tjugofyra timmar om dygnet.

En annan klyscha är: ”det finns inga genvägar”. Andemeningen är naturligtvis att man måste kämpa lite för att nå framgång oavsett vad målet vara månde. Ett av mina favoritcitat är det från golfspelaren Annika Sörenstam – ”Det är ju inte direkt så att jag vaknade upp en morgon och vann en major”. Framgång kräver arbete – inga genvägar med andra ord.

Citatet som pryder detta inlägg – ”In this world, you get what you pay for” är från den amerikanske författaren Kurt Vonnegut. Hans budskap: du får vad du betalar för!

Om du pröjsar 300 kronor för en t-shirt så får du kanske en med okej kvalitet, men om du istället betalar 700 kronor så får du lite bättre kvalitet. Köper du en sprillans bil för 120 000 kronor så kan den säkert ta dig från A till B, men om du betalar 500 000 kronor så kan den göra det med flärd, snabbare och säkrare. Du får vad du betalar för.

Olika människor har olika ekonomiska förutsättningar. Det råder det inga tvivel om. Men låt oss lämna det åt sidan för oavsett vad man har för ekonomiska förutsättningar får man det man betalar för.

I anslutning till mitt senaste inlägg frågade jag vad du vill att svenska sparekonomer ska fokusera mest på i fonder – avkastning eller avgifter. En övervägande majoritet – 75 procent – vill höra mer om hur man uppnår högsta möjliga avkastning i sina placeringar. Bara 25 procent ville höra om de billigaste alternativen. Och det är ju glädjande för det innebär att tre fjärdedelar av de som svarade fokuserar på det som placeringar verkligen ska göra – att förränta pengarna så bra som möjligt.

Så nu till min poäng.

Det är med fondplaceringar som med alla andra produkter och tjänster – man får vad man betalar för. Och det är inte så konstigt, för vilka krav kan man egentligen ställa på en produkt som man knappt betalar något för?

Finansmarknadsministern har i denna artikel i Svenska Dagbladet höjt tonläget mot bankerna som han tycker tar för höga avgifter i sina fonder. Och det är ju bra eftersom bankfonderna ofta just är undantaget från min ovan formulerade regel, dvs. man får INTE det man betalar för som investerare i bankfonder. Men vad som är värre är att han samtidigt vill folkbilda för att få investerare att förstå att dyrt är dåligt. Men frågan är om Norman tycker att billigt är bäst?

Dessvärre tror jag svaret på den frågan är: JA!

Låt mig nu avrunda detta söndags-kvälls-inlägg. Jag vet att det finns billiga fonder som är bra och att det finns dyra som är riktigt usla. Men Vonneguts devis – ”Du får vad du betalar för” – är betydligt mer i linje med verkligheten än Normans kampanj ”Dyrt ska undvikas, dyrt är lika med dåligt”.

Jag gör ett enkelt och lika oakademiskt nedslag i en sökning på Morningstar’s hemsida. Sökningen görs på alla fonder som finns i deras system och jag sorterar på avkastningen de senaste 10 åren.

De fonder som hamnar högst och alltså har högst avkastning har också högst avgifter och högre rating.

De fonder som hamnar lägst och alltså har lägst avkastning har mycket låga avgifter generellt och lägre rating. Visst, räntefonder, hedgefonder och aktiefonder är huller om buller, men resultatet är ändå relativt tydligt: dyrt är bättre som indikator snarare än billig. Tror du mig inte? Testa själv och gör din egen analys!

Kanske gör jag ett nedslag kring detta en annan gång…

En styrelseledamot jag en gång rekryterade sa till mig att han gärna ställde upp utan ersättning men att han föredrog en låg marknadsmässig ersättning. Varför? Jo, för att annars kunde jag 1) inte förvänta mig något och 2) jag skulle inte ringa en fredag kväll eftersom jag inte betalade något. Han hade förstås helt rätt.

I denna värld får du vad du betalar för.