Jag tycker ni är viktiga!

Häromdagen publicerades en artikel i Aftonbladet där man undersökte hur bra ”rådgivare” från två av Sveriges pensionsrådgivare själva hade lyckats i sina PPM-placeringar. Rådgivarnas utfall för 2011 i sitt PPM-sparande var inte särskilt imponerande och tidningen slutsats blev att ”privatpersoner placerar pengarna bättre än rådgivare”.

En pensionsrådgivare ger sina kunder råd om hur de ska placera sina pengar inför en framtida pension. Det ligger liksom i ordalydelsen. När de ger sådana råd så beaktar de en rad faktorer som inkomst, tid till pension, spararens riskprofil och så vidare. Det intressanta med Aftonbladets undersökning är slutsatsen att rådgivare som lyckas sämre i sin PPM-placering under ett enskilt år är dåliga som rådgivare. En högst tvivelaktig slutsats.

Så vad gäller saken?

Aftonbladet publicerade i tisdags en undersökning i denna artikel bestående av en utvärdering av hur väl 139 personer från pensionsrådgivaren Säkra och 198 personer från Max Matthiessen själva hade lyckats i sina PPM-placeringar. Resultatet var inte särskilt imponerande och under 2011 visade det sig att de lyckades betydligt sämre än den genomsnittlige PPM-spararen.

Men det finns en lika snabb som enkel förklaring till att de hade ett sämre resultat än ”Svensson”. Det som hände under 2011 var att börserna sjönk en hel del. Rådgivarna på dessa båda bolag har en högre genomsnittsinkomst än den genomsnittlige PPM-spararen och sannolikt är den pott som de har via PPM inte särskilt stor i relation till deras potentiella framtida pension. Därför kan man anta att de placerar sina PPM-pengar i tillgångar med högre risk än genomsnittet. Det är naturligtvis mitt antagande, men om jag har rätt är det ganska naturligt att de lyckades sämre än snittet gjorde.

Aftonbladet lyckades få ut namn och personnummer för alla försäkringsförmedelare som finns registrerade hos Finansinspektionen. Med hjälp av dessa gick man därefter till Pensionsmyndigheten som hjälpte till genom att ta fram en sammanställning av rådgivarnas PPM-utfall för de två firmorna. Artikeln kröntes också med en klassisk kvällsjournalistisk sammanställning á la ”hela listan” med löner på ett antal anställda på en av dessa firmor. En person som jag har talat med och som har arbetat som rådgivare själv berättar att ingen av de på ”listan” arbetar med rådgivning direkt till kunder.

Det finns helt klart skäl att ifrågasätta att myndigheterna lämnade ut uppgifterna, särskilt då det rör den enskildes ekonomi och att den utvalda gruppen är relativt liten. 

När jag läser artikeln och efterföljande diskussionen i sociala medier kan jag bara konstatera att den är ett ytterligare bevis på ”gör-det-själv”-kampanjen kring sparande. På samma sätt som det var högsta mode för några år sedan att bygga en altan eller snickarbod, eller varför inte totalrenovera badrummet, så rekommenderas spararen idag att ”runda” rådgivarna och göra det själva. Men frågan är till vilket pris? Fråga försäkringsbolagen om ”Timell-effekten” och du får många roliga historier…

Att ta kontroll över sina egna placeringar är säkert bra för många, men det stora flertalet behöver fortfarande rådgivningen. Och den här hemma-snickar-ivern från en knippe sparekonomer/placeringsekonomer (som ofta har en helt annan bakgrund) riskerar att skrämma ”Svensson” från att ta råd från de som kan och istället pröva lyckan själva. Resultatet kan bli en mycket dyrköpt erfarenhet.

Det är alltså problematiskt att läsarna luras att tro att rådgivare är en samling inkompetenta rackare som lurar vanligt folk och blir ekonomiskt oberoende på kuppen. Nätmäklaren Avanzas sparekonom, och tidigare Aftonbladet-journalisten, Claes Hemberg som många lyssnar till utropar just dessa rådgivare till ”kvacksalvare” och ”rucklare”. Jag har försökt få svar från honom om varför han använder dessa kraftord om en grupp som är viktig för många människor, men utan resultat.

I värsta fall kan följden av denna typ av ”billig” journalistik bli att vanliga sparare som är ointresserade av placeringar och pensionssparande skippar rådgivarna och istället försöker själva. Då är risken ganska stor att det inte går särskilt bra.

De flesta rådgivare är bra, jag känner ganska många själv, och om du inte har ett stort intresse av att bevaka marknaderna varje dag så är det bra att fråga dem hur man ska placera. Det intressanta är inte att undersöka hur de har lyckats i sitt PPM-sparande och faktiskt inte heller hur de har lyckats i sitt totala pensionssparande.

Det intressanta är hur bra deras råd har varit för de sparare de har hjälpt.

Istället för att såga olika yrkesgrupper, låt oss istället föra en balanserad och givande diskussion om hur vi kan placera på bästa möjliga sätt för att ha det ekonomiskt bra idag och imorgon.

Ett gott råd – bra råd är aldrig gratis

Vilken grupp har du MEST förtroende för när det gäller dina placeringar?

Visa resultat

 

Ränteprutning – till vilket pris som helst?

Öppna en dagstidning och du möts förmodligen av budskapet – ”Förhandla din bolåneränta med banken”. Men vem bör egentligen pruta med banken och på vilket sätt?

Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, äger drygt varannan svensk sitt boende idag. Svenskarna är också ett av de länder i Europa med lägst andel som faktiskt äger sitt boende utan skulder vilket innebär att nästan hela högen måste gå till banken för att låna för att finansiera köpet.

Många svenskar har alltså flera svåra beslut att fatta när de ska köpa sin bostad. Hur mycket har de råd att låna? Ska räntan bindas eller vara rörlig? Vilken/vilka banker ska man träffa för att diskutera bolån? Därtill finns ännu viktigare frågor som ”hur kommer min arbetssituation se ut i framtiden?” eller ”var vill jag bo de närmaste åren?” och så vidare.

Så där står vi då, med finkostymen på och mössan i hand. Det är dags att träffa Banken för att diskutera bolånet. Så hur gör man?

Ja, ska man lita på de råd som basuneras ut med högsta möjliga röststyrka idag så är det att förhandla med banken om räntan. Förhandla, pruta, förhandla och … pruta.

Genom ämnestråden #sägdinränta på mikrobloggen Twitter startade sparekonomen Claes Hemberg en rikstäckande samling kring diskussionen och där man uppmanades att säga vilken ränta man har på sitt bolån. Det var i många stycken en lovvärd insats eftersom många av låntagarna bara går till den bank där de idag är kunder och tog den ränta de erbjöds utan någon förhandling.

Hur som haver så blev detta snabbt en fluga i media och resulterade i såväl debatter i TV-soffor, diskussioner på arbetsplatser och olika sajter på Internet som exempelvis Svenska Dagbladets Räntekarta.

Denna ”kampanj” är på många sätt lovvärdd, men till vem riktar den sig och ska alla förhandla sin ränta? Och till vilket pris?

Det är möjligt att en del ska vara ”illojal mot sin bank”, som Hemberg rekommenderar, men frågan är om det är så smart för alla. Personligen tycker jag inte det. Möjligen gäller detta för en mycket liten del av bolånetagarna – de med höga inkomster och stora förmögenheter – med för dem spelar det ju ingen roll ändå.

Att uppmana bolånetagarna att förhandla med banken är naturligtvis bra eftersom så få tidigare har gjort det. Men det är ett problem när media skapar en förhoppning hos medelsvensson när denne går till banken om att få (minst) lik låg ränta som grannen eller arbetskamraten. Fallhöjden är stor och risken för en besvikelse likaså. Att låntagarens kreditvärdighet, som i bankens värld avgör räntenivån, beror på många faktorer tar debatten sällan upp.

Ett annat problem är att det i media ofta framstår som att bankernas marginaler på bolån är sanslöst höga i jämförelse med för några år sedan. På pappret kan det se så ut. Att dagens regelverk kräver att bankerna samtidigt måste låna upp på en längre bidningstid än sina kunder och därigenom får högre upplåningskostnader än tidigare kommer inte heller upp i debatten. Detta bidrar naturligtvis till låntagarnas förvirring.

Jag har själv förhandlat med min bank och rekommenderar andra att göra detsamma, men använd andra bankers erbjudande som referens när du talar med din egna bank. Att vara illojal mot sin bank tycker jag är ett….riktigt korkat råd. Lojalitet är ett bra ord och det finns ingen anledning att en lång och god relation till din bank är just det bästa som kan hända såväl dig som din bank.

Nej, jag förordar att du för en dialog med din bank där målsättningen är att hitta den bästa gemensamma vägen. Om det viktigaste för dig är priset på ditt bolån ska du naturligtvis förhandla som en galning, men den bank du hamnar hos kommer få dig att betala på andra sätt.

Gratisluncher finns inte i bankvärlden. Heller.

Hade jag varit dig hade jag varit lojal mot min bank men använt andra bankers erbjudande som referens. Att du fanns hos just banken B var ingen slump och om du vill stanna hos denna bank ska du se till att tillsammans med banken hitta en räntenivå på ditt bolån som är bra för dig och banken.

Låt mig avsluta med ett exempel: Du ska köpa en vitvara. Du kan välja mellan att köpa den på den stora Kedjan i storstaden eller hos den lokale aktören. Köper du lokalt kostar det mer. Var köper du vitvaran? Många svarar nog den stora Kedjan. Det kommer säkert fungera bra så länge du inte har några problem med varan, men vad händer när den går sönder? Din lokale aktör kommer ordna så att den lagas snabbt för de är måna om sitt rykte, men den stora kedjan bryr sig föga. Känner du igen situationen?

Mitt råd: tänk så när det gäller bolån också – lojalitet kommer löna sig. Testa och du kommer tacka mig.

Ps. Om du går till andra banker som erbjuder dig en mycket lägre ränta än du har hos din bank idag är det kanske ett tecken på att du bör byta bank helt. Om din nuvarande bank inte ger dig en schysst ränta så bör du inte visa något förtroende för dem heller. Ds.

Vem försvarar de svaga spararna?

Merparten av de som placerar på börsen och i det finansiella systemet som helhet är svaga. De är svaga för att motparten, motståndaren, är har betydligt större resurser och kunskap. Och det är inte så mycket att göra åt. Men aktiemarknaden är en plats där ojämlikheten är extremt stor så vem försvarar de svaga/sämre informerade? Jag noterar att de personer eller organisationer som gör en extra insats för den ”lilles” bästa i detta finansiella spel sällan – om någonsin – omnämns för just denna insats. Därför tänkte jag själv nedan nämna två personligheter/organisationer som jag tycker gör ett bra jobb när det gäller att just försvara den svage.

Kommer du ihåg hur det såg ut när Ericsson-aktien stod som högst? Kanske, men förmodligen inte till 100% så låt mig därför berätta hur jag själv minns det. Toppen på Ericssonberget nåddes i början av 2000. I dagens kurs stod aktien då i över 800 kronor. Jag hade själv investerat i aktien privat då.

Vid denna tidpunkt var jag forskarstuderande på Handels i Göteborg. Som placerare i en aktie vill man att media, andra aktörer, grannar – ja alla – ska prata väl om just ”din” aktie. Och vid denna tidpunkt var det få som varnade för att kursen i Ericsson var orimligt hög (jag har tidigare skrivit om hur aktietipsen såg ut i Ericsson-aktien vid denna tidpunkt). Det fanns till och med en svensk analytiker på en tysk mäklarfirma som hävdade att kursen borde fortsätta upp betydligt. Och det finns alltid de som tror att kursen ska fortsätta stiga. Och alla ville vi tro – men fallhöjden för en troende aktiespekulant utan verklighetsförankring kan ibland vara hög – vilket vi vet idag.

Men, hur som helst, det fanns de som varnade för orimligheten i Ericsson-kursen. En av de var Claes Hemberg på Avanza. Jag glömmer aldrig när bolaget skulle släppa sin rapport och hörde Hemberg på radio, eller om det var radio, då han rekommenderade investerarna att sälja. Min första tanke var ”din j-a id#@t!!”. Min andra tanke var en kopia av den första. Idag ser jag det annorlunda. Redan då var Hemberg en egen ö i Avanzas bygge. Sedan dess har han bidragit mycket till att uppmärksamma Svensson på risknivån i deras portföljer. Och det är sällan något som uppmärksammas. Men det beror sannolikt på att varningar är negativt och negativ information sällan är något vi kommer ihåg eller fäster större uppmärksamhet kring.

Hemberg har dessutom tjänat miljarder den senaste tiden. Ja, inte själv alltså. Utan åt alla de tusentals bolånekunder han direkt eller indirekt har hjälpt. Genom sitt upprop – på Twitter under hashtaggen #sägdinränta så har han uppmuntrat människor att dela med sig av den ränta de har på sina bolån och, kanske viktigare, av de erfarenheter de har av att förhandla med banken. En sann välfärdsgärning. För någon vecka sedan skrev en kille på Twitter att Hemberg borde ta del av de vinster han genererat till bankernas kunder. Och något ligger det. Men om jag känner den gode Hemberg rätt så skrattar han gott åt att gärningen skapat en fetare plånbok åt de som lystrat. Och jag säger – well done!

Den andre personen som jag tycker förtjänar applåder är Aktiespararnas VD Günther Mårder. Och egentligen inte bara Mårder personligen utan Aktiespararna som organisation. Jag har själv varit en del av organisationen som medlem i många år och även som ledningsgruppsmedlem på lokal nivå där jag bor. Och det arbete som organisationen bedriver är verkligen beundransvärt. Organisationen har många volontärer som tillvaratar medlemmarnas intressen – exempelvis på över 500 bolagsstämmor per år – allt för att representera småspararna. Aktiespararna är en organisation som har tappat många medlemmar de senaste åren. Och det är inget konstigt med det egentligen, även om det är tråkigt Det är ett faktum de delar med många andra organisationer. Tyvärr.

Den Göteborgsbaserade investeraren Sven Norfeldt med världen som sitt placeringsuniversum sa på en presentation jag besökte i veckan att alla svenskar som sparar i aktier borde vara medlemmar i Aktiespararna. Hans argument var att det är helt avgörande att det finns någon som tar tillvara aktiespararens intressen och att Aktiespararna är huvudanledningen till att det finns en mycket väl fungerande aktiemarknad i Sverige. Det var så på 70-talet, men är det minst lika mycket idag, argumenterade han vidare. Och det är inte lätt att försvara de svaga mot stora ekonomiska intressen, intressen som sitter på all makt.

Men, let us face the facts —> att försvara de svaga spararna är out of fashion, omodernt.

Själv sällar jag mig hellre bland de omoderna i detta avseende och sover gott om natten. Låt oss applådera de som finns där för att ta tillvara den svages rättigheter!