”In this world, you get what you pay for”

Vad är du egentligen villig att betala för en specifik tjänst eller produkt? Javisst, det är klart att det beror på vilken produkt eller tjänst det rör sig om, och det är också därför du själv måste svara på frågan. Vad jag själv vill betala har jag däremot en ganska bra koll på.

Något som kanske är bekant för en del av er som läser denna blogg så har jag en bakgrund som nationalekonom. Den första regeln jag fick lära mig som nationalekonom var att ”det inte finns några gratisluncher”. Den andra regeln var att under inga som helst omständigheter glömma regel nummer ett…

Visst låter det enkelt? Ändå försöker människor världen över varje dag jaga denna gratislunch. Tjugofyra timmar om dygnet.

En annan klyscha är: ”det finns inga genvägar”. Andemeningen är naturligtvis att man måste kämpa lite för att nå framgång oavsett vad målet vara månde. Ett av mina favoritcitat är det från golfspelaren Annika Sörenstam – ”Det är ju inte direkt så att jag vaknade upp en morgon och vann en major”. Framgång kräver arbete – inga genvägar med andra ord.

Citatet som pryder detta inlägg – ”In this world, you get what you pay for” är från den amerikanske författaren Kurt Vonnegut. Hans budskap: du får vad du betalar för!

Om du pröjsar 300 kronor för en t-shirt så får du kanske en med okej kvalitet, men om du istället betalar 700 kronor så får du lite bättre kvalitet. Köper du en sprillans bil för 120 000 kronor så kan den säkert ta dig från A till B, men om du betalar 500 000 kronor så kan den göra det med flärd, snabbare och säkrare. Du får vad du betalar för.

Olika människor har olika ekonomiska förutsättningar. Det råder det inga tvivel om. Men låt oss lämna det åt sidan för oavsett vad man har för ekonomiska förutsättningar får man det man betalar för.

I anslutning till mitt senaste inlägg frågade jag vad du vill att svenska sparekonomer ska fokusera mest på i fonder – avkastning eller avgifter. En övervägande majoritet – 75 procent – vill höra mer om hur man uppnår högsta möjliga avkastning i sina placeringar. Bara 25 procent ville höra om de billigaste alternativen. Och det är ju glädjande för det innebär att tre fjärdedelar av de som svarade fokuserar på det som placeringar verkligen ska göra – att förränta pengarna så bra som möjligt.

Så nu till min poäng.

Det är med fondplaceringar som med alla andra produkter och tjänster – man får vad man betalar för. Och det är inte så konstigt, för vilka krav kan man egentligen ställa på en produkt som man knappt betalar något för?

Finansmarknadsministern har i denna artikel i Svenska Dagbladet höjt tonläget mot bankerna som han tycker tar för höga avgifter i sina fonder. Och det är ju bra eftersom bankfonderna ofta just är undantaget från min ovan formulerade regel, dvs. man får INTE det man betalar för som investerare i bankfonder. Men vad som är värre är att han samtidigt vill folkbilda för att få investerare att förstå att dyrt är dåligt. Men frågan är om Norman tycker att billigt är bäst?

Dessvärre tror jag svaret på den frågan är: JA!

Låt mig nu avrunda detta söndags-kvälls-inlägg. Jag vet att det finns billiga fonder som är bra och att det finns dyra som är riktigt usla. Men Vonneguts devis – ”Du får vad du betalar för” – är betydligt mer i linje med verkligheten än Normans kampanj ”Dyrt ska undvikas, dyrt är lika med dåligt”.

Jag gör ett enkelt och lika oakademiskt nedslag i en sökning på Morningstar’s hemsida. Sökningen görs på alla fonder som finns i deras system och jag sorterar på avkastningen de senaste 10 åren.

De fonder som hamnar högst och alltså har högst avkastning har också högst avgifter och högre rating.

De fonder som hamnar lägst och alltså har lägst avkastning har mycket låga avgifter generellt och lägre rating. Visst, räntefonder, hedgefonder och aktiefonder är huller om buller, men resultatet är ändå relativt tydligt: dyrt är bättre som indikator snarare än billig. Tror du mig inte? Testa själv och gör din egen analys!

Kanske gör jag ett nedslag kring detta en annan gång…

En styrelseledamot jag en gång rekryterade sa till mig att han gärna ställde upp utan ersättning men att han föredrog en låg marknadsmässig ersättning. Varför? Jo, för att annars kunde jag 1) inte förvänta mig något och 2) jag skulle inte ringa en fredag kväll eftersom jag inte betalade något. Han hade förstås helt rätt.

I denna värld får du vad du betalar för.

Avgiftshysteri signerad ”Sparekonomer”

Debatten kring fondavgifter har den senaste tiden kommit att hamna kring att devisen ”billigast är bäst”. Ivrigt påhejad av svenska sparekonomer blir den skeva avgiftsfokuseringen negativ för såväl konkurrensen på fondområdet som i folkbildande syfte. 

Den senaste tiden har vi alla kunnat följa debatten kring fondavgifter. För en vecka sedan skrevs det några spaltmeter om en SEB-fond som lanserades som en ”gratisfond”. Även om det visade sig att fonden inte är riktigt gratis – genom denna artikel av Jesper Strandberg på Placera.Nu – så har mycket av debatten kring fonder kommit att hamna på just avgifter.

Som ivrig anförare av ”lågprisfonder” står självaste finansmarknadsministern. Hans vinkel in i debatten är att fondbolagen ska folkbilda spararna om fondavgifterna och dess eventuella påverkan på sparandet. Därför har den nu för tiden så politiskt korrekte Peter Norman tagit fram sitt egna kostnadsmått för att mäta fondernas avgifter och hur det hypotetiskt kan påverka sparandet i en fond över en tioårsperiod. Jag har skrivit om detta s.k. Norman-belopp vid ett flertal tidigare tillfällen. Till skillnad från Norman så tror jag inte att den genomsnittlige svensken har några större problem att jämföra priser. De gör det varje dag när de går i butiken eller tankar sin bil. Och för att kunna göra en prisjämförelse mellan fonder finns information om de fasta och rörliga avgifter som fondbolagen tar ut vid förvaltningen.

Nu är inte Norman ensam om att lägga överdrivet mycket energi på avgifterna utan är i bästa fall tvåa på bollen. För svenska sparekonomer har den senaste tiden fokuserat på avgifterna mer än något annat.

Efter ett tips på mikrobloggen Twitter så har jag tittat på vad en rad sparekonomer har skrivit under det senaste året. Det är 7 välkända ekonomer som ofta figurerar i olika medier – vilka specifika ekonomer jag har valt ut är underordnat mitt budskap. En sparekonoms arbete är att guida sparare mot att förränta sitt kapital, alltså uppnå en avkastning på det.

Tittar man på dessa sparekonomers inlägg under det senaste året så handlar 41 om ”avkastning”. 181 handlar om ”avgift”. Att fokusera på avgifter är tydligen drygt fyra gånger så viktigt som avkastningen. Fyra gånger.

Det är ju helt galet i en värld där avkastningen borde vara i centrum.

Att sparekonomerna (och Norman) tycker att avgifterna är det viktigaste har också fått ”svensson” att springa till banken och fylla sparandet med billigaste möjliga fonderna, vilket nyligen också dokumenterats i bl.a. denna artikel. Vad sparekonomerna har förmedlat är att billigt är bra, billigt är bäst, eftersom inga fonder slår index ändå. Detta påstående är naturligtvis inte sant – även om de flesta är sämre än index. Men detta förhållande gäller i ännu större utsträckning indexfonderna som med bara en liten avgift hamnar sämre än index. Att detta är fallet påpekas aldrig i debatten.

Men visst spelar avgiften en roll. Om du som placerare betalar 1 eller 3 procent i årlig fast avgift för en specifik fond så spelar det en mycket stor roll för den långsiktiga utvecklingen. Men hur ofta står du inför ett sådant val? Problemet är inte detta val – för det kan alla göra – utan att prisjämförelser mellan fonder försvåras av att de görs med ett osäkert utfall. Ska du välja en indexfond med superlåg avgift och en förväntad avkastning som hamnar på index minus avgiften eller en lite dyrare fond där förvaltaren säger att han kommer slå index?

Det är sannerligen inget lätt val, men rätt val spelar stor roll!

Som en förlängning på debatten kring avgifterna så har tyvärr strålkastarna nu vänts mot de vinster som görs i fondförvaltning. Det är naturligtvis viktigt och rätt att det granskas, men djupet i debatten har varit katastrofalt dålig, fram tills helt nyligen faktiskt. Tack vare denna artikel av Jacob Bjursell. I den påpekar Niklas Lundberg från analysföretaget Indecap att det finns två olika divisioner i fondbranschen, en supervinst-division och en nollvinst-division. Vilket jag tidigare har skrivit om på bloggen också. Låt oss göra det klart en gång för alla: bankerna tjänar hutlöst mycket på fondförvaltning, mindre aktörer gör det i-n-t-e.

Sparekonomerna gör bankerna en tjänst genom att nästan lägga allt sitt krut på att prata om avgifterna. Bankerna skulle enkelt kunna halvera avgifterna och fortfarande tjäna hutlöst mycket på fonderna (oavsett hur fonderna presterar). Samtidigt skulle de göra spararna, investerarna, dig som läser detta, en rejäl otjänst. Du skulle rekommenderas fonder som sannolikt inte gör ett bättre jobb än index. Dessutom skulle denna oförtjänta avgifts-fokusering driva bort kapital från mindre aktörer som då får stänga ner sin verksamhet och leda till ett minskat utbud. För dig som kund. Och denna process pågår nu för fullt.

Hela ovanstående ekvation spelar naturligtvis bankerna i händerna Som vanligt. Så har det alltid varit.

Så, låt mig rikta mig till dig – herr och fru sparekonom: Kan vi framöver prata mindre om avgifter och mer om avkastning? Kan vi göra den gemensamma insatsen? Jag vet att det är betydligt svårare att prata om osäkra faktorer som avkastning än säkra som avgifter, men jag tror att kunden hade uppskattat det. Dessutom är jag övertygad om att de hade gjort bättre fondplaceringar om ”utbildningen” istället hade riktats till hur man uppnår god avkastning och hur man väljer rätt förvaltare.

Prisjämförelser är vardagsmat för alla svenskar, det är det där andra som är lite svårare. Låt oss därför fokusera på det.

Vad vill du sparekonomer ska fokusera på?

Visa resultat

Självgod eller rentav på korståg?

Så var den äntligen här – Almedalsveckan. Alltså sju dagar där journalister, PR-människor, politiker och annat löst folk samlas, samtalar och dricker rosévin på skattebetalarnas bekostnad. Lite som de vuxnas studentskiva fast en hel vecka lång.

Alla myser med alla och en som myser lite extra verkar vara vår alldeles egen Finansmarknadsminister. På ett seminarium idag lär han ha sagt följande:

När hela fondbranschen protesterade vid införandet av Normanbeloppet förstod jag att jag var på rätt spår.

Jag får läsa denna mening om och om igen för att inse – nej, jag har inte missförstått Herr Finansmarknadsminister, han är på ett korståg mot fondbolagen.

Det som förvånar mest är varken hans uttalande eller det undermåliga måttet, det är att han inte en enda gång verkar ställa sig frågan varför fondbranschen protesterar. Men det kanske var lite väl avancerat.

Jag företräder ju ett alldeles eget fondbolag och visst protesterar jag. Jag protesterar gärna hur mycket som helst och kommer inte presentera något Normanbelopp så länge det inte krävs enligt lag. Varför protesterar jag? För att det inte gör det bättre eller enklare för fondspararna. Så enkelt är det.

När han talade idag på Almedalsveckan så står det klart att Finansmarknadsministern applåderar sig själv. Men applåderar Nisse och Ebba i Hökarängen Finansmarknadsministern? Förenklar det nya kostnadsbeloppet fondsparandet för just dem? Sannolikt inte. Istället kommer det förvirra och försvåra fondsparandet och risken är ytterst att spararna tror att det är något skumt med hela fondbranschen. Och det kan väl ändå inte vara tanken?

Och då har vi inte ens kommit till den viktigaste frågan – vill spararna ens ha måttet?

Visste du att avgifterna är avdragna när fondens avkastning redovisas? Fondbolagens Förening har i en undersökning utförd av TNS Sifo Prospera visat att 7 av 10 inte vet att det är så.

Nej, ska Finansmarknadsministern verkligen göra nytta kunde han istället lägga resurser och energi på att titta på de provisioner som distributörer och återförsäljare får när de ”säljer” fondbolagens fonder. Det vore bra om man synliggör hur stor del av avgifterna som går till återförsäljarna så att fondspararna får veta vem som egentligen får pengarna, pengar som syftar till att täcka fondbolagens omkostnader!

Bland de fondbolag som har sagt att de kommer införa Norman-beloppet i sitt marknadsmaterial återfinns uteslutande storbankerna och försäkringsbolagen. De som är de största bovarna i dramat – alltså undermålig fondförvaltning – tar alla chanser de kan att blidka Finansmarknadsministern. Sicket skämt.

Underlättar Norman-beloppet ditt fondsparande?

Visa resultat