Om den svenska insiderlagstiftningen

Jag har just hållit en dragning för trevliga rådgivare på banken B i Stockholm. Om du läser detta och var med – tack för att ni lyssnade och för intressanta frågor – och välkommen hit!

Läste en artikel i dagens pappersversion av Dagens Industri att den svenska insiderlagstiftningen är svag. Och jag är benägen att hålla med. När gemene man ”vet” att en person har agerat på hemlig information och därigenom kunnat agera på informationen före den blivit allmänt känd, men då regelverket inte möjliggör fällande domar – då är det inte bra. Men med tanke på att detta sker gång på gång så undergräver det inte bara själva regelverket utan även Ekobrottsmyndigheten, EBM. Tänk dig själv att jobba på EBM och att försöka dra en person till rätta som har agerat uppenbart oetiskt för de flesta människor och dessutom i strid med de flesta länders regelverk kring insynshandel, men utan särskilt goda förutsikter att lyckas i ditt åtal. Hur kul kan det vara?

Det är förmodligen inte särskilt roligt. Nej, EBM behöver en starkare lagstiftning som sätter mer press på den åtalade. Kanske skulle omvänd bevisbörda fungera bättre. Jag är ingen juridisk expert, men visst är det tydligt att lagstiftningen är för klen.

Nätupplagan för samma tidning som ovan skriver också idag om den kommande rättegången mot de s.k. Cevian- och Nordeamännen. De friades från misstankarna om otillbörlig insiderhandel men fälldes, som så ofta, istället för skattefiffel. Det ska bli intressant att se hur Hovrätten, som är den instans som målet nu ska upp i, ställer sig till målet.

Nej, helt svepande konstaterar jag följande: eftersom knappt någon som står åtalad för insiderbrott fälls, så lkan man omöjligen titta på lagstiftningen och ärligt säga att den fungerar. För det kan ju inte vara så att åklagarna åtalar oskyldiga människor i parti och minut. Eller?

Det som är så befriande med att blogga är att man kan skriva svepande och utan att vetenskapligt verifiera allt. Så jag avslutar med följande: täpp till möjligheten för insiders att komma undan via kapitalförsäkringar och inför omvänd bevisbörda för de som åtalas för insiderbrott. Det kan nog bli svårt att bevisa sin oskuld om man kastar mobiltelefonen ur sovrumsfönstret vid en husrannsakan eller gömmer stora belopp i bilbarnsstolen. Riktigt svårt!

När det självklara faller pladask

De senaste åren har ett antal fall av misstänkt insiderhandel uppmärksammats i media. Ni har säkert precis som jag flera av dessa relativt färska på näthinnan. Ett som jag tänker på särskilt är det med undangömda kontanter i hurtsen på kontoret, i bilbarnsstolar och mobiltelefoner som kastas ut ur fönstret vid husrannsakan.

I de lagar och regler som sätts upp av lagstiftaren på de finansiella marknaderna i Sverige använder man ord som man vill ska spegla marknaden. Sundhet är ett sådant ord. Aktörerna ska kunna känna ”förtroende” för marknadens funktioner. Men gör vi egentligen det? Gör du det? Jag gör det inte, i varje fall inte fullt ut.

Vi ska vara stolta över det sätt som insiders rapporterar i Sverige och därigenom vilken information som blir tillgänglig för alla och envar genom Finansinspektionens insynsregister. Det är naturligtvis ett led i att göra marknaden så transparent som möjligt. Att alla ska kunna veta hur bolagens ledande befattningshavare ser på sina egna bolag är viktigt då det säger oss om han/hon sitter i samma båt som övriga aktieägare. Tillgången till insiders innehav i den egna aktien, och alla förändringar däri, har varit tillgängligt i Sverige under många år. Så har det inte varit i andra länder, i vissa länder är detta fortfarande inte tillgängligt. I en del andra länder som exempelvis i Frankrike offentliggörs endast de största ägarnas innehav. Men det är minst lika viktigt att veta hur många aktier VD, styrelsens ordförande och finanschefen har.

Men detta är den lagliga delen av insiders köp och försäljningar av den egna aktien. Hur är det med den brottsliga delen – alltså då insiders själva använder eller för vidare hemlig och tidigare inte offentliggjord information? Låt oss konstatera att denna lagstiftning inte har avsedd effekt. Ekobrottsmyndigheten, EBM, lyckas inte fälla särskilt många för otillbörlig insiderhandel. Jag lider med de som arbetar med dessa fall. En myndighet som dels saknar tillräckliga resurser och är ständigt ett par steg efter de kriminella. En lagstiftning som på pappret må fungera men som i praktiken när den tillämpas saknar tänder. Beviskraven är orimliga och med de resurser som förövarna oftast sitter på kan de också anlita de bästa försvararna. Och då har EBM inte en chans.

Min fråga till er – tycker ni att det finns fall under de senaste åren där några borde ha fällts men som friades? Jag tror redan jag hör er säga ett rungande ”JA”. Så mycket för sundhet och aktörers förtroende för marknaden. Visst, det är viktigt med transparens på marknaden, insiders som rapporterar vilka aktieaffärer de gör, räddade banker som avslöjar bonusar och räntemarginaler, fondbolag som visar vilka avgifter de tar ut och så vidare. Men hur ser det ut när de uppenbara fallen av insiderhandel inte leder till fällande domar? Är vi nöjda med en insiderlagstiftning där de riktiga skurkarna kommer undan och där den gemene mannens förtroende är så lågt att de utbrister ”jorå, så att, det blir väl som vanligt friande domar dåra….det vet man ju hur det är…”.

Den idag gällande insiderlagstiftningen sätter dit mindre engångsförbrytare som varit dumma nog att inte försöka täcka sina spår ordentligt. De stora förbrytarna, de smarta jävlarna, de kommer alltid undan helt eller genom att bli fällda för skattebrott. Som de sedan i regel frias från. Och får skadestånd. Nej det är som att mördaren som ertappas med mordvapen, fingeravtryck och mordplan, inte fälls eftersom ingen såg honom utföra det. Hans skoavtryck fanns också på platsen.

Jag säger bara: omvänd bevisbörda. Låt dem bevisa sin oskuld. I min värld är det minst lika viktigt att insiderlagstiftningen fungerar och har avsedd effekt som att marknadens transparens fungerar. Om ingen fälls för uppenbara brott då kan det bara bero på att myndigheterna saknar resurser eller att lagen är fel. Eller båda.