PPM-skrotning?

Premiepensionssystemet och fondverksamhet fortsätter att röra upp känslor. I helgen som gått har Hans Bolander från Dagens Industri tyckt att fondbolagen har för höga marginaler, Hans Eriksson på Dagens Nyheter lyfter fram det statliga alternativet AP7 Såfa och den försiktigt otalförige socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén tycker att systemet bör läggas ned. Höststädning på gång?

Premiepensionssystemet är knappast något som normalt rör upp större känslostormar bland gemene man, men under den gångna helgen har diskussionerna såväl stormat som rört upp känslor.

Den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén sa under sitt sommartal igår att socialdemokraterna ska jobba för att PPM läggs ned. Löfvéns partikollega, den skäggige göteborgaren Leif Pagrotsky, är också av samma åsikt och har vid åtskilliga tillfällen passat på att framföra denna åsikt. Förutom att han anser att systemet ”är en flopp” eller att det är orättvist att vissa lyckas bättre än andra i sina placeringar lyser de substantiella invändningarna med sin frånvaro.

Hans Bolander från Dagens Industri skriver om fondavgifterna och antyder att fondavgifterna – mot bakgrund av att vissa stora fondbolag gör stora vinster – generellt måste sänkas. Samtidigt så jämförs fondavgifterna som tas ut vid direktsparande i fonder med de avgifter som spararna betalar i sparande i tjänstepensionssektorn. Det är olyckligt eftersom de rabatter som förhandlas fram med fondbolagen inom ramen för de stora tjänstepensionsupphandlingarna i regel gör att fondbolagen inte tjänar något på förvaltningen. Om fondbolagen inte tjänar pengar på att förvalta, får man då den bästa förvaltningen? Sannolikt missar spararna många bra fonder på grund av den orimliga prispress som finns för att komma med i ett många gånger alldeles för litet tjänstepensionsutbud.

Att fondbolagen ska sänka avgifterna för att de tjänar pengar är också ett problematiskt förslag. Det ligger i förvaltningens natur att bolagen måste få tjäna mycket pengar när förvaltningen utvecklas väl. Och här är Brummer & Partners ett bra exempel.

Det är med fondförvaltning som med många andra saker idag – kunderna har inget tålamod med de som inte presterar. Man är helt enkelt snabb på att byta ut förvaltare som inte håller måttet. Och då är vi tillbaka till Brummer. Om kunderna tyckt att de betalar för höga avgifter hade de väl knappast fortsatt att investera i bolagets fonder? Att sedan även Brummer har fonder som inte har levt upp till förväntningarna är mer av en parentes.

Hans Eriksson på Dagens Nyheter påpekar helt korrekt att AP7 Såfa det senaste året har slagit PPM-rådgivarnas fonder. Med detta sagt är det alltså inte konstaterandet som är problematiskt utan det faktum att de flesta sparare inte förstår fondens konstruktion. För det är ju inte så att förvaltarna på AP7 aktivt omallokerar till ränteplaceringar när värderingarna på världens börser slår i taket. Nej, då kommer fondens hävstång att ge spararen en snabbare resa nedåt än en vanlig globalfond eller PPM-rådgivarnas alternativ för den delen. Det är enkelt att hylla fonden när vi har ett år av stigande börskurser bakom oss och hävstången har haft en positiv effekt, men man får inte glömma att stelbenta hävstänger blir smärtsamma i oundvikliga nedgångar.

Topplockspackningen är trasig – skrotar vi bilen?

Kritikerna till Premiepensionssystemet anför att få är aktiva i Premiepensionssystemet och att skillnaderna i avkastning mellan olika individer är orättvis. En tredje kommentar, som också Löfvén lyfte fram igår, är att fondbolagen tar ut miljarder i avgifter varje år.

Om vi liknar Premiepensionssystemet vid en bil så är det möjligt att topplockspackningen läcker, men skrotar vi bilen för det? Jag föreslår att vi byter ut packningen, en lösning som sannolikt är miljövänlig, skapar sysselsättning och är bra för plånboken – på kort som lång sikt.

Det största problemet i Premiepensionssystemet är sannolikt att för få sparare är aktiva. Skälen till detta tror jag ligger i bristande utbildning och information om sparande i allmänhet. Lösningen bör alltså ligga i mer utbildning om sparande och hushållande med ekonomiska resurser och detta måste upp som ett eget ämne i grundskolan av helt andra skäl än att få sparare gör aktiva val i PPM. Med bättre rustade (läs: utbildade) nya individer i systemet kommer aktiviteten successivt att öka. Pensionsmyndigheten borde också få kraftigt ökade resurser till att informera. Det räcker inte med en informatör mer eller mindre – nej det krävs en stor stab av informatörer.

Leif Pagrotsky är en partikamrat till Löfvén som gärna påpekar orättvisorna med systemet eftersom det kan bli stora skillnader i ekonomiska utfall mellan individerna i systemet. Denna typ av orättvise-kritik kommer alltid att finnas där individer får fatta egna beslut. Konstigt nog är de politiker som hårdast förespråkar denna linje också ofta de som anser att de förtjänar högre löner, pensioner och förmåner. Det är i praktiken få, om ens några, som kommer att ha en värdeminskning i systemet utan orättvisekritiken ligger istället i att det går FÖR bra för enskilda individer. Att vissa får ett mycket bra borde väl snarare vara bra för de andra eftersom dessa få individer med extremt höga pensioner kommer betala mycket skatt, en skatt som fördelas på resten? De kommer inte heller behöva bidrag för att klara sin ålderdom, vilket också borde vara bra för oss övriga.

Debatten är igång och positionstagandet har börjat. Räkna med en spännande diskussion om Premiepensionssystemet under hösten mellan politiker, marknadens aktörer och allmänheten.

Löfvén har just gjort Premiepensionssystemets framtid till en valfråga.

AP-fonderna: Är ”fri bar” eller tjänstebil rätt fokus?

I onsdags drog stormen om AP-fonderna in över landet. Det började med Dagens Nyheters granskning som resulterade i artikeln ”Tjänstemän lever lyxliv för dina pengar” och därefter hängde Svenska Dagbladet på med en artikel om att ”AP-fonderna festar för skattepengar”.

Och sedan har det rullat på med uppföljningar som att sjätte AP-fonden efter DN:s granskning nu ska sluta upp med tjänstebilar i en artikel i Dagens Industri, med en anmälning av finansmarknadsminister Peter Norman till Konstitutionsutskottet för bristande uppföljning av AP-fonderna gjord av vänsterpartiets Ulla Andersson, och det vanliga käbblet i AP-fond-sandlådan mellan dess VD:ar om vem som levererat högst avkastning.

Men vad är egentligen problemet?

Är det konstigt eller fel att en tjänsteman i en AP-fond tjänar mer än 100 000 kr per månad? Det är möjligt att en och annan blir avundsjuk, men konkurrerande uppdrag betalar sannolikt bättre än så och om vi vill ha de bästa på uppdragen så är det priset staten får betala.

Är det ett problem att en tjänsteman har en tjänstebil? Nej, självklart inte – det är en löneförmån som vilken annan och är idag vardagsmat bland tjänstemän.

Är det ett problem att AP-fonderna bjuder sina anställda på afterwork emellanåt? Nej, jag har svårt att se att sociala aktiviteter kan vara dåligt för skattebetalarnas avkastning. Jag tror att sociala aktiviteter är viktigt för att överhuvudtaget kunna behålla sin personal vare sig i form av afterwork eller en tur på go-cartbanan. Däremot känns det magstarkt att bokföra inköp av sprit som personalvård, vilket man har gjort.

Sprit och vård känns svårt att förena i samma mening faktiskt.

Så om det varken är ett problem att gänget på  AP-fonderna kör omkring i hyggliga bilar, har liknande löneförmåner som vanliga tjänstemän eller krökar på skattebetalarnas bekostnad – vad är då det egentliga problemet?

Det stavas naturligtvis ineffektivitet. Varje AP-fond har en egen styrelse, en egen VD, ett eget risk-team, IT-organisation där man har samma system och så vidare, och så vidare. Tanken att de ska tävla mot varandra för att på så vis sporra varandra till stordåd och få en ökad avkastning på skattebetalarnas pengar. Men lyckas de verkligen med det? Tittar man på de fyra stora fonderna, alltså första, andra, tredje och fjärde, så har de i stort sett samma halvdana avkastning sedan start. Fjärde som hade minst kapital vid utgången av 2011 hade ett kapital på 210 miljarder att jämföra med andra AP-fonden som hade mest på 216,6 miljarder.

Dessutom har AP-fonderna begränsningar i vilka tillgångar de får placera vilket gör att de sannolikt haft en betydligt lägre avkastning sedan de startades än vad som är motiverbart. En av begränsningarna gäller att de inte får investera i råvaror. Jag har vid ett flertal tillfällen pratat med olika av fonderna om problematiken som de själva tycker är ett uppenbart problem. I ett inlägg jag skrev för ett tag sedan refererade jag också till en artikel av råvaruexperten Torbjörn Iwarsson publicerad i Ekonomisk Debatt där han redogör för just hur mycket AP-fonderna har torskat på att inte få investera i råvaror.

När ett antal mer eller mindre begåvade partier ska komma överens kan det lätt bli tokigt och tokigt har det verkligen blivit med AP-fonderna. Tänk vilka samordningsvinster man kunde uppnå genom att slå samman fonderna och ta bort ett antal anställda, reducera kostnaden för system, resor, bilar, representation och ”you name it”. Samordningsvinsterna skulle bli omfattande.

Bara att ha ett gemensamt etiskt råd skulle bara det vara en steg framåt. En enad front mot bolagen. Idag har man en ansvarig på varje fond som representerar just den fondens åsikter. Rent löjeväckande faktiskt. Tänk vilken ökade tyngd det skulle innebära att alla fyra fonderna med sitt kapital stod bakom en och samma åsikt. Det skulle bli lite mer tyngd då. Och då en person, en bil, en lön.

Nej, fri bar eller tjänstebil är inte det verkliga problemet, det verkliga problemet är istället en ineffektiv förvaltning som har tydliga (och obegripliga) begränsningar. Jag ser bara ett recept framför mig.

Det är att slå ihop fonderna och att lägga ned den egna förvaltningen. Investera enbart i fonder och förhandla avgifterna med fondbolagen för glatta livet och öppna upp för placeringar även i råvaror. Och, för guds skull, anställ den bästa personalen, betala vad de kostar och ge dem alla förmåner i världen – skattebetalarna struntar blankt i deras löner om de kan generera en hög och stabil avkastning!

Att käbbla om sprit och bilar är fel fokus. Rätt fokus är istället att säkerställa att skattebetalarna får högsta möjliga avkastning. Men det uppenbara glöms så ofta av i debatten.

Ps.  Bli inte förvånad om det kommer en granskning av vad som hände när Peter Norman var VD för sjunde AP-fonden i någon av morgontidningarna på måndag. Ds.