När passerar de bäst-före datum?

Tror du på tomten eller på evigt liv? Ledsen att behöva spräcka illusionen: tomten finns inte och livet har ett slut för alla – även för ikonerna.

Känner du till Warren Buffett? Jag antar det, om inte har du kommit in på fel blogg. Känner du till George Soros och Alan Greenspan? Okej, bra, då kör vi.

Att visa respekt för äldre har jag fått med mig hemifrån – det flyter i blodet på nåt vis. De har varit med betydligt längre, har erfarenhet, har fått hantera svåra situationer många gånger. Och så här fungerar det i alla kulturer. När jag var forskare så hade jag en Kenyans kollega – Wilfred. På nationalekonomiska institutionen på Handels i Göteborg där vi jobbade fanns ytterligare en man från Kenya och han var tio år äldre än Wilfred. Det kunde bli lite jobbigt emellanåt för Wilfred eftersom deras kultur gör gällande att den yngre förväntas ställa upp när den äldre frågar honom om något. Så om den äldre mannen frågade om Wilfred ville följa med till mataffären var det egentligen inte en fråga – det var en uppmaning. Riktigt så ”illa” är det inte här i Sverige som tur är.

Men åter till sak.

Soros, Buffett och Greenspan har alla haft stor påverkan på de globala finansiella marknaderna. När de har talat – då lyssnar marknaden. I egenskap av den ikonstatus de har kan de själva påverka rörelserna på marknaden på kort såväl som lite längre sikt än ett par timmar. Det är oroande att enskilda individer kan göra det under sin ”storhetstid”, men ännu värre att de fortsätter att göra det därefter.

Warren Buffett och George Soros är båda 82 år gamla – Alan Greenspan är 86. Någon gång passerar alla människor ett bäst-före datum. Dessa tre ikoner förtjänar respekt – inget snack om det. Men är det inte dags att sluta upp att förstora upp deras analyser av marknaderna?

När de uttalar sig är det som att de sitter med facit på hand. De får extremt stort utrymme och de förväntas ha svar på komplexa finansiella frågor – men har de egentligen koll? I veckan menade Soros att Angela Merkel leder Europa på fel spår. I början på juni i år sa han dessutom att det max går 3 månader och sen är det kört för euron. Det börjar kännas segt i virket och frågan är om hans bäst-före har passerat.

Nej, jag vill säga det oundvikliga. Ikon eller inte, när skickliga placerare och marknadsbedömare blir gaggiga gubbar, då är det dags att hålla för öronen. Då, när den tiden är kommen, ska vi hylla deras bedrifter och vända blad. Då är det hög tid att hitta andra ledsagare på de finansiella marknadernas ocean.

Buffet om Walter Schloss

Walter Schloss (1916-2012)

Jag tycker att den nyligen bortgångne värdeinvesteraren Walter Schloss som jag skrivit ett par inlägg om tidigare behöver uppmärksammas. Visst har vi duktiga placerare i Sverige – inget tal om något annat – men vi är lite väl inskränkta till det ”lokala”. Det är synd att hans bortgång och livsgärning inte uppmärksammas av svenska börsredaktioner – men som sannolikt den ende svensken som har intervjuat honom får ni hålla tillgodo med mina rapporter.

Tyck gärna till om hans 16 steg för att nå framgång i aktieplaceringar (se mitt tidigare inlägg) eller till detta inlägg. Ni kan också rekommendera texten i länkarna nedan.

Schloss var inte vem som helst, även om han var en doldis även bland vanligt folk i New York där han föddes, levde och verkade. Bland duktiga investerare både i USA och även utomlands, särskilt bland ”value investors” var han en ikon. För detta ändamål har jag tagit mig friheten att ”saxa” den uppskattning som den betydligt mer kände värdeinvesteraren Warren Buffett har sagt om Walter som han blev god vän med i början av 50-talet när de arbetade hos en annan placerarikon – Benjamnin Graham som brukar tituleras som urfadern till aktieanalys.

Så här skrev Buffett i sitt årliga brev till aktieägarna i Berkshire Hathaway 2006:

”Let me end this section by telling you about one of the good guys of Wall Street, my long-time friend Walter Schloss, who last year turned 90. From 1956 to 2002, Walter managed a remarkably successful investment partnership, from which he took not a dime unless his investors made money. My admiration for Walter, it should be noted, is not based on hindsight. A full fifty years ago, Walter was my sole recommendation to a St. Louis family who wanted an honest and able investment manager.

Walter did not go to business school, or for that matter, college. His office contained one file cabinet in 1956; the number mushroomed to four by 2002. Walter worked without a secretary, clerk or bookkeeper, his only associate being his son, Edwin, a graduate of the North Carolina School of the Arts. Walter and Edwin never came within a mile of inside information. Indeed, they used “outside” information only sparingly, generally selecting securities by certain simple statistical methods Walter learned while working for Ben Graham. When Walter and Edwin were asked in 1989 by Outstanding Investors Digest, “How would you summarize your approach?” Edwin replied, “We try to buy stocks cheap.” So much for Modern Portfolio Theory, technical analysis, macroeconomic thoughts and complex algorithms.

Following a strategy that involved no real risk – defined as permanent loss of capital – Walterproduced results over his 47 partnership years that dramatically surpassed those of the S&P 500. It’sparticularly noteworthy that he built this record by investing in about 1,000 securities, mostly of a lackluster type. A few big winners did not account for his success. It’s safe to say that had millions of investment managers made trades by a) drawing stock names from a hat; b) purchasing these stocks in comparable amounts when Walter made a purchase; and then c) selling when Walter sold his pick, the luckiest of them would not have come close to equaling his record. There is simply no possibility that what Walter achieved over 47 years was due to chance.

I first publicly discussed Walter’s remarkable record in 1984. At that time “efficient market theory” (EMT) was the centerpiece of investment instruction at most major business schools. This theory, as then most commonly taught, held that the price of any stock at any moment is not demonstrably mispriced, which means that no investor can be expected to overperform the stock market averages using only publicly-available information (though some will do so by luck). When I talked about Walter 23 years ago, his record forcefully contradicted this dogma.

And what did members of the academic community do when they were exposed to this new and important evidence? Unfortunately, they reacted in all-too-human fashion: Rather than opening their minds, they closed their eyes. To my knowledge no business school teaching EMT made any attempt to study Walter’s performance and what it meant for the school’s cherished theory.

Instead, the faculties of the schools went merrily on their way presenting EMT as having the certainty of scripture. Typically, a finance instructor who had the nerve to question EMT had about as much chance of major promotion as Galileo had of being named Pope.

Tens of thousands of students were therefore sent out into life believing that on every day the price of every stock was “right” (or, more accurately, not demonstrably wrong) and that attempts to evaluate businesses – that is, stocks – were useless. Walter meanwhile went on overperforming, his job made easier by the misguided instructions that had been given to those young minds. After all, if you are in the shipping business, it’s helpful to have all of your potential competitors be taught that the earth is flat.

Maybe it was a good thing for his investors that Walter didn’t go to college.”

En superinvesterare ur tiden

En superinvesterare har gått ur tiden. Den 19 februari, vid 96 års ålder, stängdes boken för Walter J Schloss en legendarisk värde-investerare.

I Sverige var Walter helt okänd. Även i hemlandet var han okänd – så när som för ett antal aktieintresserade, investerare i hemstaden New York och så vännen Warren Buffett förstås. Walter lyckades med konststycket att slå S&P-indexet i 40 av de 46 år hans förvaltning varade, och hans investeringsfilosofi var densamma som för vännen Buffett. Med den stora skillnaden att han hellre ägde många bolag för att, som han själv sagt, minska risken för att han gjorde fel analys.

Buffett hyste stor respekt för Walter. Så här skrev han om Walter i en artikel 1989: ”Han bryr sig inte om det är januari, han bryr sig inte om det är måndag, han bryr sig inte heller om det är valår. Han säger bara att om ett företag är värt 1 dollar och jag kan köpa det för 40 cent, då kan bra saker hända.”

Som en av få som fått privilegiet att göra en intervju med denna ljusskygge investerare – och sannolikt den ende i Sverige – samtalade jag 2007 med Walter i två timmar. Det var ett mycket inspirerande samtal som resulterade i denna artikel på nätsajten Placera.Nu.

Under vårt samtal gav han förutom en lista med de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till i aktieplaceringar även sin syn på Sverige: ”Det är ett vackert land med trevliga människor som erbjuder hög levnadsstandard. Men jag är tveksam till om skattesystemet tar fram det bästa hos människor. Med ett socialförsäkringssystem som garanterar att man blir omhändertagen om 50 år oavsett hur man bidrar till systemet – vem vill anstränga sig extra då?”.

Walter var en riktig aktienörd, men en härlig person som flera gånger under samtalet blev mycket personlig. I slutet av vårt samtal kom vi in på hur hans liv såg ut. Hans fru hade gått bort 2000 och ett halvår senare åkte han på en resa till Frankrike. Walter blev nu riktigt entusiastisk och berättade:

Med på resan fanns sex par, nio singeldamer, och så jag förstås. Jag kom bra överens med en av singlarna. Vi har hållit ihop sedan dess. Du förstår, jag vill egentligen leva enkelt, på mina egna premisser och njuta av livet. Men det jag håller av mest – det är friheten. Om man förlorar friheten har man förlorat allt. Jag vill bara ha ett enkelt liv.

Efter artikeln hade publicerats på Placera.Nu skrev jag ett brev till Walter med en översättning av artikeln. Walter svarade med ett helt underbart personligt brev. Dess innehåll får bli en hemlighet men det var ett smickrande, uppmuntrande och underhållande brev.

Min rekommendation till dig som läser denna text: läs artikeln på Placera.Nu.