Varför blogga anonymt?

Många seglar på internets stora hav under anonym flagg. Det är tråkigt för att vi inte vem som sänder ut information och personens eller personernas kunskap och erfarenheter kring den information de sänder ut. Om detta ska inlägget handla om med en personlig kryddning.

En blogg är ett verktyg som kan användas på många sätt och av många skäl. Som gemensam nämnare finns dock att nästan alla som bloggar skriver om något som de har ett stort intresse kring och/eller om något som de har djup kunskap om. När det gäller de områden jag själv skriver om dvs. börs, placeringar, finans samt media och samhälle, tycker i varje fall jag själv att det är viktigt att inte vara anonym, det är en fråga om förtroende mellan sändare och mottagare. Att visa vem man är som bloggare är särskilt viktigt om man har många som följer – och kanske även agerar på – det man skriver. Då gäller det att ta någon form av ansvar. Och det kan man göra genom att avslöja vem man är och vilken bakgrund och kunskap man har om det som skrivs.

Hemlige Arne

Ni som frekvent besöker min blogg vet att jag blev nominerad till årets ekonomibloggare 2011 och att jag också tilldelades priset. Roligt för mig naturligtvis, men några andra bloggare blev rejält upprörda. Och jag kan förstå dem. Jag hade inte ens en blogg 2011 vilket kan vara ganska provocerande. Dessutom kan man fråga sig om det egentligen går att tävla i bloggande? Vad ska fälla avgörandet? Antal inlägg, besökare eller någon form av inflytande eller kompetens? Nej, ett sådant pris blir naturligtvis en partsinlaga, hur det än görs.

Nej, vad jag tilldelades priset för är mina insatser på mikrobloggen Twitter där jag vid tidpunkten för nominerandet hade skrivit lite drygt 2 000 inlägg och följdes av i runda slängar 700 personer. Och om de tycker det jag skriver är bra så är det kul, om inte kan de följa andra istället. Jag följs av ett mindre antal entusiastiska finansintresserade personer samt många inom media och kommunikation.

Jag kan inte se någon anledning att försvara att jag fick priset, och inte heller nomineringen till priset eller motiveringen från juryn. Det är juryns jobb, inte mitt. Men om jag nödvändigtvis ska spekulera i det får det bli följande. När jag startade en ”riktig” blogg blev de intresserade av att jag tog det lilla formatet som Twitter erbjuder och att jag delar med mig av den kunskap jag har i fullformat istället. Det som jag gissar att de kittlades av är kunskapen jag har kring insiders och fondbolagsverksamhet. Att jag sedan kan en del om aktietipsen i tidningarna, intressekonflikter i finansbranschen och dessutom har forskat på området kan nog också vara bidragande.

Hur som haver, jag nominerades och tilldelades priset. Faktum.

Därefter gjorde några sura bloggare en sak av det på sina egna bloggar. Inläggen kommenterades även i samma sura andra från en rad andra personer. Både nominerade och icke-nominerade bloggare återfanns bakom dessa. Och jag har inte några problem med att andra bloggare anser att andra borde ha vunnit. Det är helt naturligt och även logiskt – många av de nominerade har hållit på länge och har en mycket stor läsekrets. Och det finns ju även en del som tjänar pengar genom att sälja annonser på sina bloggar och ett pris skulle generera ytterligare trafik och dyrare annonser.

Min invändning är istället den som följer.

På en blogg kunde man läsa att priset nästa år är till salu och på en annan om att det var en ren PR-kupp. I det första inlägget driver författaren en konspirationsutläggning kring hur jag tilldelades priset, och i den andra lyfts det fram att jag mest Twittrat om melodifestivalen (vilket får mig att dra lite på smilbanden). Till dessa inlägg finns det en hel del kommentarer, mestadels från anonyma personer men också någon av de andra nominerade.

Man brukar säga ”don’t shoot the messenger…”. Men faktum är att de alla sköt budbäraren. De borde naturligtvis skjutit mot juryn som utsåg mig till vinnare om de hade synpunkter på det hela. Och visst är det smickrande att någon tror att jag kunde köpa priset. Men det är ju mer ett utfall av den okunniges provokation. Desssutom, de som känner till det bolag jag driver vet också att vi relativt regelbundet omskrivs i media. Få fondbolag nämns så ofta som vi gör.

De provocerande blogginläggen skrevs av personer som är anonyma. En stor del av kommentarerna var dessutom också anonyma. Jag tänker inte ge mig på dessa båda bloggare, att sänka mig till deras nivå och kasta skit lovade jag redan i mitt första inlägg att överlåta åt andra. Och det kommer jag stå fast vid. Men OM jag ville bemöta just dessa två bloggare så blir det svårt eftersom de är, just det, anonyma.

Anonymitet kan vara rättfärdigat i ytterst få fall då man av olika skäl inte kan röja sin person eller identitet. I resten av fallen blir det ointressant att skriva anonymt. Men det är klart, så länge som man bara lyser med sin neonfärgade okunskap är skadan begränsad. Det är när anonymiteten används som hävstång för att smutskasta andra, likt det som jag har blivit utsatt för, som det blir ett problem.

Men, anonymitet, påhopp och okunskap går ofta hand i hand. Anonymiteten för dessa personer är som drogen för den beroende – ett sätt att våga göra saker man inte hade gjort som nykter eller opåverkad.

Det är möjligt att Årets Ekonomibloggare 2013 verkligen är till salu, den som frågar får säkert ett svar. Min rekommendation till den som skrev det är att ta ett banklån och köpa oavsett vad priset skulle vara.

Ni som har tagit er så här långt i inlägget måste ställa er följande fråga: vill du följa den anonyme bloggaren eller en bloggare som ger sig till känna? Själv hoppas jag att de som nomineras till nästa års Årets Ekonomibloggare alla är kända personer som inte åtnjuter anonymitetens flagg.

Så med detta sagt – Erik Lidén heter jag – resten kan du läsa på andra ställen på min blogg. Som min utbildning, vad jag har gjort och gör. Tycker ni om det ni läser – berätta det för andra – tycker ni inte om det, kommentera inläggen.

Föredrar du anonyma bloggare?

Visa resultat