Sanning eller saga?

Jag öppnar Twitter och ser en blänkare om ett blogginlägg som jag bestämmer mig för att läsa. Det jag befarade innan jag började läsa inlägget bekräftades kort därefter: jag måste skriva ett eget inlägg. Och skälet är att det finns risk för att myndigheten som står bakom inlägget faktiskt vilseleder tre miljoner svenskar.

För en vecka sedan skrev jag ett inlägg om sjunde AP-fondens sk. ”soffliggarfond” AP7 Såfa. Över 3 miljoner svenskar har sina placeringar i Premiepensionssystemet i fonden. Upp till 55 års ålder placeras alla pengarna i fonden i AP7 Aktiefond vilken i sin tur placerar 150% (!) av tillgångarna i aktier spridda runtom i världen. Det innebär inte bara att 100% av kapitalet är placerat i aktier utan att detta kapital i sin tur belånas för att placera ytterligare pengar i aktier.

Det behövs knappast svart bälte som raketforskare för att förstå att placeringen är riskabel.

Idén är dock intressant och under förutsättning att spararen endast innehar denna fond under hela sin tid i Premiepensionssystemet så är det ingen idé. Men där slutar också det roliga. För hur sannolikt är det egentligen att spararen har en fond i 40-50 år? Kan vi ens vara säkra på att Premiepensionssystemet finns kvar om 20 år?

Dessvärre är Såfa mer farligt på ett allmänt plan än det är intressant på ett teoretiskt.

Eftersom fördelarna med förvaltningen ligger i en livslång placering så kan det få mycket negativa konsekvenser på det individuella planet om man säljer innehavet i fonden och flyttar till en annan fond. Ta exempelvis den placerare som investerar på en global aktietopp likt vid IT-bubblan eller på toppen strax före Finanskrisen. En nedgång blir då mer smärtsam med en hävstång på 150%.

Och visst är det en korkad idé att de som inte gör ett val i systemet blir sittande med en sådan produkt? För inte är det väl så att icke-väljarna generellt har en högre riskpreferens än aktiva väljare i systemet?

Och här någonstans når vi kärnan i problemet.

Mitt inlägg för dryga veckan sedan kom som ett resultat av att Aktiva Fonder på sin blogg skrev ett inlägg om det farliga med hävstången som sedan togs upp av Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet. Jag har själv sedan en tid diskuterat problematiken med kollegor i branschen att de flesta svenskar sannolikt inte vet hur riskfylld Såfa är. Dessvärre är även många journalister ovetandes om risknivån och har istället hyllat den fina avkastningen under 2012. Att varken spararna eller media känner till fondens risknivå är relativt allvarligt eftersom den vid månadsskiftet februari/mars i år förvaltade c:a 28 % av alla pengar i hela Premiepensionssystemet.

Konsekvenserna som fonden kommer medföra vid nästa börsras kommer att få den mest sömndruckne journalist att vakna ur sin redaktionspsykos.

Svaret på våra inlägg lät inte dröja på sig. Informationschefen på AP7 sköt mot att ”simuleringen” som Aktiva Fonder gjorde är falsk och att den påstådda falska beräkningen gjordes avsiktligt. Hur man än ser på beräkningen så visar den på problematiken: hade Såfa funnits från 2008 så hade värdet per årsskiftet 2012/2013 varit lägre än det var i början av 2008 oavsett vilket index man anser är rätt.

Fel index eller inte så är AP7 Såfa en riktigt dålig produkt för de som inte innehar den i 40-50 år och dessutom är övertygade om att hög risk lönar sig på lång sikt. Framförallt är det en riktigt usel produkt för de som inte förstår att de sitter på en hävstångsprodukt med betydligt högre risk än genomsnittsfonden. Att en kund blir sittandes med fel finansiell produkt för honom/henne är dessutom något som flitigt har diskuterats av självaste finansmarknadsminister Peter Norman.

Informationschefen redogör vidare för att media och opinionsbildare inte förstår att risken har sänkts i AP7 Såfa mot sin föregångare Premiesparfonden som slutade att upphöra 2010. Han pekar då särskilt på att pengarna för en 65-åring placeras till 2/3-delar i aktiefonden (AP7 Aktiefond) och 1/3-del i räntefonden (AP7 Räntefond). Eftersom aktiefonden placerar till 150% i aktier så har då 65-åringen 100% i aktier och 33% i ränteplaceringar.

Den som läser på om den gamla Premiesparfonden kan snabbt se att den i slutet av 2009 placerade till 82% i aktier, 8% ränteplaceringar och 10% i alternativa placeringar.

Så risken har inte sänkts för vår 65-åring – den har tvärtemot höjts.

Informationschefen avslutar sitt inlägg på ett idag PK-sätt med att ge en rejäl skopa åt sk. telefonförsäljare och PPM-rådgivare med att kalla dem ”avarter som hotar systemets legitimitet”.

Det förefaller dock högst sannolikt att de som gör val på rekommendation från telefonförsäljare och PPM-rådgivare gör det med bättre information och kunskaper än de som investerar i AP7 Såfa där inte ens de ansvariga verkar ha koll på hur det förhåller sig.

Kritiken mot AP7 Såfa är i allra högsta grad befogad eftersom 3 miljoner svenskar sitter på en placering med betydligt högre risk än de tror. När de slår ifrån sig hävstångs-kritiken genom att ifrågasätta andras beräkningar så bör de kanske se över sina egna. För, hur var det nu, har risken för en 65-åring i AP7 Såfa verkligen sjunkit i jämförelse med Premiesparfonden?

Myndighetens förslag: inför dödskalle-märkning av vissa fonder

Som jag tidigare har skrivit om förekommer det en relativt icke-konstruktiv debatt om fonder och de avgifter som tas ut för förvaltningen. Att det finns en debatt om fondavgifterna är förståeligt och rentav bra, men att ensidigt diskutera avgiften utan relation till fondens utfall är direkt fel och kan i utbildande syfte leda till en helt felaktig bild av hur bra eller dålig en fond verkligen är.

Igår nådde denna debatt en ny dimension med ett kontroversiellt förslag att införa en dödskalle-märkning av vissa fonder av sjunde AP-fondens kommunikationschef. Förslaget kom i ett blogg-inlägg på myndighetens officiella webbsida under titeln  ”Dyra fonder utan historik som säljs per telefon borde dödskallemärkas”.

En diskussion kring fondavgifterna är bra och behövs. Naturligtvis under förutsättningen att det är en nyanserad sådan som även tar upp information om förvaltarmodell, vilka tillgångar fonden får placera i och hur avkastningen har sett ut med den historik som finns tillgänglig.

En diskussion kring försäljning per telefon är också viktig. I den omfattande kritik som förekommer mot denna typ av försäljning så glömmer man ofta att de flesta större svenska bolag knyter avtal med kunder via telefon. Men branschen kommer säkert förändras framöver, exempelvis genom införande av skriftlig accept på ingångna avtal.

Förslaget att dödskalle-märka vissa fonder förefaller såväl problematisk som rent löjeväckande. Då tänker jag kanske inte främst på risken att spararna ska förväxla den med giftiga vätskor eller vem som ska besluta över en sådan varningssymbol och på vilka grunder.

Nej, det mest oroande med förslaget är avsändaren. 

Sjunde AP-fonden är en statlig myndighet och den förvaltar, bland annat, ”soffliggarfonden” Såfa som är default-valet för spararna i premiepensionssystemet. Som myndighet har man ett ganska långtgående ansvar och frågan är väl om det kan anses lämpligt att en myndighet förekommer i ett sådant sammanhang. Särskilt som man kritiserar en del av en bransch man själv faktiskt är en del av.

Jag frågade också kommunikationschefen på Twitter när han publicerade inlägget om det var AP7:s officiella ”hållning” i frågan att dessa fonder borde dödskalle-märkas. Han duckade för frågan.

En ensidig fokusering på avgifter hämmar spararna från att välja fonder som sparalternativ, vilket sannolikt indirekt leder till ett minskat intresse för sparande i aktier. Debatten om försäljning via telefon behövs likaså. Men är verkligen avsaknad av historik för en fond ett skäl att den svartmålas? Är det ett skäl att dessa fonder ska märkas med en dödskalle? Historik är något man förtjänar och tills fondens förträfflighet är bevisad borde man väl just få en chans att visa det?

Det finns en del oklarheter, men helt klart är i varje fall följande:

Förslaget att dödskalle-märka en grupp av fonder sker på myndighetens egen webbsida. Det görs av myndighetens ansvarig för deras kommunikation. Det är alltså inget hastigt påkommet privat inlägg av en lägre tjänsteman. Olämpligheten i ett sådant uttalande behöver knappast understrykas. Däremot hoppas, och tror jag, att de funderar över sin roll på finansmarknaderna framöver.

Det är möjligt att fonder med relativt höga avgifter som grupp lyckas sämre än de med relativt låg avgift. Det är möjligt att fonder som saknar ett långt track-record som grupp har en lägre förväntad avkastning än de med längre historik. Det är också möjligt att telefonförsäljning är ett stort problem. Allt detta är möjligt.

Men, att på ett så starkt sätt som statlig myndighet ta ställning är olämpligt, farligt och sannolikt även konkurrenshämmande.

Det är enkelt att kritisera sina motståndare (alltså de flesta andra fondbolag) när man sitter på en myndighet med dess skyddsnät. För oavsett vilka budskap AP7 förmedlar i sin officiella kommunikation så fortsätter pengarna att flöda in. Inte för att förvaltningen går särskilt bra (vilket den i och för sig kan göra) utan för att det är det automatiska alternativet om spararen inte väljer fond aktivt i Premiepensionssystemet.

Det gör det då alltså ytterligare farligt att som myndighet raljera kring andra fonder och fondbolag som ju arbetar på en konkurrensutsatt marknad, en marknad där AP7 inte behöver marknadsföra eller prestera för att få inflöden i sin soffligar-fond.

Låt mig avsluta med kärnfrågan: ryms AP7:s dödskalle-märknings-förslag av vissa fonder inom myndighetsutövandet?

Mitt svar: Knappast.

Nej, det officella blogg-inlägget från AP7 resulterar i en rad följdfrågor. Tyvärr tror jag att möjligheten till en nyansering av bilden från deras sida kommer att utebli. Men som företrädare för ett bolag i branschen ville jag bara säga det jag har skrivit i ovan och som kort kan sammanfattas så här:

Det räcker med osakliga diskussioner i branschen och den ensidiga avgiftsfokuseringen. Visst spelar avgiften roll, men det är väl inte storleken på avgift som genererar nivån på avkastning?