PPM-skrotning?

Premiepensionssystemet och fondverksamhet fortsätter att röra upp känslor. I helgen som gått har Hans Bolander från Dagens Industri tyckt att fondbolagen har för höga marginaler, Hans Eriksson på Dagens Nyheter lyfter fram det statliga alternativet AP7 Såfa och den försiktigt otalförige socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén tycker att systemet bör läggas ned. Höststädning på gång?

Premiepensionssystemet är knappast något som normalt rör upp större känslostormar bland gemene man, men under den gångna helgen har diskussionerna såväl stormat som rört upp känslor.

Den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén sa under sitt sommartal igår att socialdemokraterna ska jobba för att PPM läggs ned. Löfvéns partikollega, den skäggige göteborgaren Leif Pagrotsky, är också av samma åsikt och har vid åtskilliga tillfällen passat på att framföra denna åsikt. Förutom att han anser att systemet ”är en flopp” eller att det är orättvist att vissa lyckas bättre än andra i sina placeringar lyser de substantiella invändningarna med sin frånvaro.

Hans Bolander från Dagens Industri skriver om fondavgifterna och antyder att fondavgifterna – mot bakgrund av att vissa stora fondbolag gör stora vinster – generellt måste sänkas. Samtidigt så jämförs fondavgifterna som tas ut vid direktsparande i fonder med de avgifter som spararna betalar i sparande i tjänstepensionssektorn. Det är olyckligt eftersom de rabatter som förhandlas fram med fondbolagen inom ramen för de stora tjänstepensionsupphandlingarna i regel gör att fondbolagen inte tjänar något på förvaltningen. Om fondbolagen inte tjänar pengar på att förvalta, får man då den bästa förvaltningen? Sannolikt missar spararna många bra fonder på grund av den orimliga prispress som finns för att komma med i ett många gånger alldeles för litet tjänstepensionsutbud.

Att fondbolagen ska sänka avgifterna för att de tjänar pengar är också ett problematiskt förslag. Det ligger i förvaltningens natur att bolagen måste få tjäna mycket pengar när förvaltningen utvecklas väl. Och här är Brummer & Partners ett bra exempel.

Det är med fondförvaltning som med många andra saker idag – kunderna har inget tålamod med de som inte presterar. Man är helt enkelt snabb på att byta ut förvaltare som inte håller måttet. Och då är vi tillbaka till Brummer. Om kunderna tyckt att de betalar för höga avgifter hade de väl knappast fortsatt att investera i bolagets fonder? Att sedan även Brummer har fonder som inte har levt upp till förväntningarna är mer av en parentes.

Hans Eriksson på Dagens Nyheter påpekar helt korrekt att AP7 Såfa det senaste året har slagit PPM-rådgivarnas fonder. Med detta sagt är det alltså inte konstaterandet som är problematiskt utan det faktum att de flesta sparare inte förstår fondens konstruktion. För det är ju inte så att förvaltarna på AP7 aktivt omallokerar till ränteplaceringar när värderingarna på världens börser slår i taket. Nej, då kommer fondens hävstång att ge spararen en snabbare resa nedåt än en vanlig globalfond eller PPM-rådgivarnas alternativ för den delen. Det är enkelt att hylla fonden när vi har ett år av stigande börskurser bakom oss och hävstången har haft en positiv effekt, men man får inte glömma att stelbenta hävstänger blir smärtsamma i oundvikliga nedgångar.

Topplockspackningen är trasig – skrotar vi bilen?

Kritikerna till Premiepensionssystemet anför att få är aktiva i Premiepensionssystemet och att skillnaderna i avkastning mellan olika individer är orättvis. En tredje kommentar, som också Löfvén lyfte fram igår, är att fondbolagen tar ut miljarder i avgifter varje år.

Om vi liknar Premiepensionssystemet vid en bil så är det möjligt att topplockspackningen läcker, men skrotar vi bilen för det? Jag föreslår att vi byter ut packningen, en lösning som sannolikt är miljövänlig, skapar sysselsättning och är bra för plånboken – på kort som lång sikt.

Det största problemet i Premiepensionssystemet är sannolikt att för få sparare är aktiva. Skälen till detta tror jag ligger i bristande utbildning och information om sparande i allmänhet. Lösningen bör alltså ligga i mer utbildning om sparande och hushållande med ekonomiska resurser och detta måste upp som ett eget ämne i grundskolan av helt andra skäl än att få sparare gör aktiva val i PPM. Med bättre rustade (läs: utbildade) nya individer i systemet kommer aktiviteten successivt att öka. Pensionsmyndigheten borde också få kraftigt ökade resurser till att informera. Det räcker inte med en informatör mer eller mindre – nej det krävs en stor stab av informatörer.

Leif Pagrotsky är en partikamrat till Löfvén som gärna påpekar orättvisorna med systemet eftersom det kan bli stora skillnader i ekonomiska utfall mellan individerna i systemet. Denna typ av orättvise-kritik kommer alltid att finnas där individer får fatta egna beslut. Konstigt nog är de politiker som hårdast förespråkar denna linje också ofta de som anser att de förtjänar högre löner, pensioner och förmåner. Det är i praktiken få, om ens några, som kommer att ha en värdeminskning i systemet utan orättvisekritiken ligger istället i att det går FÖR bra för enskilda individer. Att vissa får ett mycket bra borde väl snarare vara bra för de andra eftersom dessa få individer med extremt höga pensioner kommer betala mycket skatt, en skatt som fördelas på resten? De kommer inte heller behöva bidrag för att klara sin ålderdom, vilket också borde vara bra för oss övriga.

Debatten är igång och positionstagandet har börjat. Räkna med en spännande diskussion om Premiepensionssystemet under hösten mellan politiker, marknadens aktörer och allmänheten.

Löfvén har just gjort Premiepensionssystemets framtid till en valfråga.

De ska stärka konsumentskyddet

Det har pratats om det länge, men nu blev det av. Det ska bli ett stopp för avtal via telefon, sk. telefonförsäljning. Detta föreslås i varje fall av justitieminister Beatrice Ask och finansmarknadsminister Peter Norman.

I en debattartikel i onsdagens Dagens Industri förkunnade Beatrice Ask och Peter Norman att man nu tänker sätta stopp för telefonsäljare. Förslaget kommer som ett led i det pågående arbetet med att stärka konsumentskyddet. Men det gäller inte all telefonförsäljning utan i första hand försäljning av premiepensionstjänster. Förslagen kan sedan eventuellt utvidgas till andra finansiella tjänster, skriver Ask/Norman.

Svenskar tecknar dagligen avtal via telefon, det vanligaste är sannolikt telefonavtal med halvstatliga Telia, en lukrativ affär för telebolaget. Det kanske förklarar varför man från politiskt håll ser mellan fingrarna med att begränsa den försäljningsformen. Och även om jag är positiv till att det ska krävas en skriftlig påskrift på ett hemskickat avtal så måste jag ifrågasätta på vilka vilka grunder man väljer att stärka konsumentskyddet bara kring försäljning av PPM-tjänster. Varför väljer man inte att stärka konsumentskyddet för allt avtalande via telefon i ett slag?

Att endast lagstifta mot telefonförsäljning av PPM-tjänster känns i bästa fall selektivt. Ask och Norman menar dock att man möjligen kan utvidga förslaget till andra finansiella tjänster, men alltså inte annan telefonförsäljning. Selektivt var ordet.

Förlorarna med stoppet mot sälj av PPM-tjänster via telefon blir naturligtvis de som säljer denna typ av tjänster även om de flesta sannolikt hade förväntat sig ett stopp ändå. Det finns dock andra förlorare. Mer om dem senare.

Så vilka blir vinnarna?

När stoppet införs så kommer det bli svårare att sälja PPM-tjänster. Köparna av en PPM-tjänst är ofta de som annars inte hade gjort ett aktivt val och hade då hamnat  – ja just det – i icke-valsalternativet. Detta konstaterades i utredningen Utvärdering av externa förvaltningstjänster i premiepensionen” som publicerades i slutet av 2012 och som utvärderade utfallet för de som valt externa förvaltare (PPM-förvaltare) under perioden 2001-2010.

”Vinnarna” är alltså AP7 och icke-valsalternativet Såfa och därför förvånas jag inte över att förslaget applåderas så att snålvattnet gör höga vågor hos AP7.

När jag i onsdags läste reaktionerna på förslaget i sociala medier så var det idel lovord. Det bekymrar mig att de många sparekonomer, fondexperter, ekonomijournalister med flera som då gjorde vågen inte förstår att alternativet för kunderna till PPM-rådgivarna är ett statligt alternativ som är ett högriskexperiment (som jag skrivit tidigare om här och här) som kan falla snabbt när marknaderna skakar till. Det är också allvarligt eftersom de ofta rekommenderar spararna just detta alternativ i Premiepensionssystemet.

Och förlorarna då?

Jag tror paradoxalt nog att förlorarna på förslaget blir spararna som Ask/Norman vill stärka konsumentskyddet för. Med förslaget kommer flödet av kunder till PPM-rådgivarna att klinga av kraftigt, kunder som istället kommer att hamna hos AP7 Såfa med en betydligt högre riskprofil än genomsnittsfonden i systemet.

Om man verkligen vill stärka konsumentskyddet kring premiepensionen så vore det lämpligt att börja att informera om risknivån i icke-valsalternativet AP7 Såfa som har en hävstång mot aktier på 150% för personer upp till 55 år. Jag skulle bli mycket förvånad om ens 10% av de som placerar i den fonden har en aning om hur hög risknivån är.

För visst vore det bra om spararna i en högriskfond verkligen visste att de just har hamnat i en högriskfond med sina pensionspengar?

Ps. Jag kanske borde ha skrivit att Peter Norman själv var VD för AP7 under perioden 2000-2010, men skriver det här istället. Ds.

Sanning eller saga?

Jag öppnar Twitter och ser en blänkare om ett blogginlägg som jag bestämmer mig för att läsa. Det jag befarade innan jag började läsa inlägget bekräftades kort därefter: jag måste skriva ett eget inlägg. Och skälet är att det finns risk för att myndigheten som står bakom inlägget faktiskt vilseleder tre miljoner svenskar.

För en vecka sedan skrev jag ett inlägg om sjunde AP-fondens sk. ”soffliggarfond” AP7 Såfa. Över 3 miljoner svenskar har sina placeringar i Premiepensionssystemet i fonden. Upp till 55 års ålder placeras alla pengarna i fonden i AP7 Aktiefond vilken i sin tur placerar 150% (!) av tillgångarna i aktier spridda runtom i världen. Det innebär inte bara att 100% av kapitalet är placerat i aktier utan att detta kapital i sin tur belånas för att placera ytterligare pengar i aktier.

Det behövs knappast svart bälte som raketforskare för att förstå att placeringen är riskabel.

Idén är dock intressant och under förutsättning att spararen endast innehar denna fond under hela sin tid i Premiepensionssystemet så är det ingen idé. Men där slutar också det roliga. För hur sannolikt är det egentligen att spararen har en fond i 40-50 år? Kan vi ens vara säkra på att Premiepensionssystemet finns kvar om 20 år?

Dessvärre är Såfa mer farligt på ett allmänt plan än det är intressant på ett teoretiskt.

Eftersom fördelarna med förvaltningen ligger i en livslång placering så kan det få mycket negativa konsekvenser på det individuella planet om man säljer innehavet i fonden och flyttar till en annan fond. Ta exempelvis den placerare som investerar på en global aktietopp likt vid IT-bubblan eller på toppen strax före Finanskrisen. En nedgång blir då mer smärtsam med en hävstång på 150%.

Och visst är det en korkad idé att de som inte gör ett val i systemet blir sittande med en sådan produkt? För inte är det väl så att icke-väljarna generellt har en högre riskpreferens än aktiva väljare i systemet?

Och här någonstans når vi kärnan i problemet.

Mitt inlägg för dryga veckan sedan kom som ett resultat av att Aktiva Fonder på sin blogg skrev ett inlägg om det farliga med hävstången som sedan togs upp av Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet. Jag har själv sedan en tid diskuterat problematiken med kollegor i branschen att de flesta svenskar sannolikt inte vet hur riskfylld Såfa är. Dessvärre är även många journalister ovetandes om risknivån och har istället hyllat den fina avkastningen under 2012. Att varken spararna eller media känner till fondens risknivå är relativt allvarligt eftersom den vid månadsskiftet februari/mars i år förvaltade c:a 28 % av alla pengar i hela Premiepensionssystemet.

Konsekvenserna som fonden kommer medföra vid nästa börsras kommer att få den mest sömndruckne journalist att vakna ur sin redaktionspsykos.

Svaret på våra inlägg lät inte dröja på sig. Informationschefen på AP7 sköt mot att ”simuleringen” som Aktiva Fonder gjorde är falsk och att den påstådda falska beräkningen gjordes avsiktligt. Hur man än ser på beräkningen så visar den på problematiken: hade Såfa funnits från 2008 så hade värdet per årsskiftet 2012/2013 varit lägre än det var i början av 2008 oavsett vilket index man anser är rätt.

Fel index eller inte så är AP7 Såfa en riktigt dålig produkt för de som inte innehar den i 40-50 år och dessutom är övertygade om att hög risk lönar sig på lång sikt. Framförallt är det en riktigt usel produkt för de som inte förstår att de sitter på en hävstångsprodukt med betydligt högre risk än genomsnittsfonden. Att en kund blir sittandes med fel finansiell produkt för honom/henne är dessutom något som flitigt har diskuterats av självaste finansmarknadsminister Peter Norman.

Informationschefen redogör vidare för att media och opinionsbildare inte förstår att risken har sänkts i AP7 Såfa mot sin föregångare Premiesparfonden som slutade att upphöra 2010. Han pekar då särskilt på att pengarna för en 65-åring placeras till 2/3-delar i aktiefonden (AP7 Aktiefond) och 1/3-del i räntefonden (AP7 Räntefond). Eftersom aktiefonden placerar till 150% i aktier så har då 65-åringen 100% i aktier och 33% i ränteplaceringar.

Den som läser på om den gamla Premiesparfonden kan snabbt se att den i slutet av 2009 placerade till 82% i aktier, 8% ränteplaceringar och 10% i alternativa placeringar.

Så risken har inte sänkts för vår 65-åring – den har tvärtemot höjts.

Informationschefen avslutar sitt inlägg på ett idag PK-sätt med att ge en rejäl skopa åt sk. telefonförsäljare och PPM-rådgivare med att kalla dem ”avarter som hotar systemets legitimitet”.

Det förefaller dock högst sannolikt att de som gör val på rekommendation från telefonförsäljare och PPM-rådgivare gör det med bättre information och kunskaper än de som investerar i AP7 Såfa där inte ens de ansvariga verkar ha koll på hur det förhåller sig.

Kritiken mot AP7 Såfa är i allra högsta grad befogad eftersom 3 miljoner svenskar sitter på en placering med betydligt högre risk än de tror. När de slår ifrån sig hävstångs-kritiken genom att ifrågasätta andras beräkningar så bör de kanske se över sina egna. För, hur var det nu, har risken för en 65-åring i AP7 Såfa verkligen sjunkit i jämförelse med Premiesparfonden?