Debatten om AP-fonderna är igång

I dagarna kom så den efterlängtade och redan för-debatterade AP-fondsutredningen. Utredningen föreslår att man helt enkelt buntar ihop kapitalet från första till fjärde AP-fonderna samt sjätte AP-fonden och gör en ny fond, ”Pensionsreservfonden”, vilken förvaltas av ”Pensionreservsstyrelsen”. Själva investeringarna ska skötas av tre fondstyrelser med identiska mandat, så i praktiken blir fem fonder tre.

Jag har svårt att se varför tre mindre fonder ska göra det en stor skulle göra bättre. Häng med på mina argument. 

Statliga utredningar brukar vara långa och den här gör ingen myndighetsälskare besviken – 622 sidor lång. En god vän till mig var sekreterare i en statlig utredning för ganska många år sedan kom med det provocerande förslaget att försöka skriva en utredning som ”vanligt folk kunde läsa”. Han byttes ut mot en mindre kontroversiell sekreterare ganska omgående. Nåväl, i det här fallet är det nog befogat med 622 sidor trots allt.

Jag har alltså inte läst utredningen – än – men om du vill göra det finner du den här.

Men frågan är om det egentligen behövs. Utredaren Mats Langensjö, som för övrigt visat en föredömligt trevlig och professionell ton i samtliga uttalanden jag läst, hoppas att utredningen ska utgöra en utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Det tycker jag egentligen är lite väl politiskt korrekt, men samtidigt smart diplomati i denna onödigt laddade fråga. Han har naturligtvis rätt på alla tänkbara sätt eftersom det är omöjlig uppgift för en utredning att komma med ett förslag som är slutversionen.

Sett ovanifrån är lösningen på problemet ganska enkelt – slå ihop hela kapitalet och alla fonderna till en stor fond.

Argumenten för en enda fond är många, men nedan följer ett ”best of” från mig:

  • Grupper av intelligenta människor (alltså AP-fonder) som arbetar mot samma mål (alltså högsta möjliga avkastning) men som inte samarbetar fungerar dåligt. De bästa besluten fattas av människor som kan bidra med nya verktyg till gruppens gemensamma verktygslåda. Idag är verktygslådan halvfull hos alla AP-fonderna. Vissa har en hammare, de flesta har en tumstock, men bara en har en skruvdragare osv., men man delar inte verktyg med varandra.
  • De olika fonderna söker med ljus och lykta över hela världen för att hitta exempelvis de bästa fonderna att investera i. Att de gör detta arbete i egen regi för att hitta de bästa alternativen och utan att dela informationen med varandra är inte en optimal lösning på denna typ av problem.
  • Mindre pengar kan påverka mindre, större kan påverka mer. Det talas mycket om socialt ansvarstagande i placeringar och AP-fonderna försöker så hårt de kan med detta redan idag. Men man samordnar det inte på ett bra sätt. Visst samtalar man, men man koordinerar inte. En stor fond kan åstadkomma en skillnad, flera små är bara ytterligare ett enkelt hinder för börsbolagen att ta sig över.
  • Att slå ihop alla fonder skulle ge gigantiska samordningsvinster på IT, admin, och för att inte tala om att rensa bort dyr och överflödig personal (även styrelser). Dessutom skulle man ha betydligt mer ”power” i upphandling av alla externa tjänster.

Nåväl, listan kan med lätthet göras betydligt fylligare men det är inte mitt mål med inlägget.

Jag har skrivit inlägg här på bloggen tidigare om att AP-fondernas placeringsregler kostar dem avkastning. Idag är det exempelvis inte fritt fram för fonderna att placera i råvaror hur som helst. Fullständigt vansinnigt naturligtvis – särskilt som exempelvis olja och guld är bra tillgångar för att jämna ut avkastningen över tid. Det är ett typiskt verktyg som måste finnas om pensionerna ska kunna förräntas på bästa möjliga sätt. Nu föreslår utredningen att placeringsreglerna vidgas och det är utomordentligt bra och något som det har talats flitigt om i finanskretsar i många år.

Som Langensjö sa – debatten är nu igång – och några av debattörerna menar att det är bra att ha flera mindre fonder som tävlar mot varandra. Argumenten är främst att det är bra att man tävlar mot varandra för att uppnå högsta möjliga avkastning och att det skulle bli en för stor maktkoncentration med en fond. Det vore alltså bättre att sprida makten över ett flertal fonder.

Men vad är det egentligen finansmarknaderna behöver? Svaga eller starka ägare? Statliga pengar med makt eller statliga pengar som saknar makt?

Är det något som dagens marknader behöver så är det väl starka ägare! Att våra framtida pensionspengar används som en maktfaktor är ju det absolut bästa.

Jag ser ingen rationell förklaring till att vi ska ha fler än en fond som förvaltar våra framtida pensioner. Langensjö ville själv helst, vad jag förstår, ha en stor fond och förslaget är således en kompromiss från hans sida.

Låt mig motivera valet av en enda stor fond med en parallell till idrottens värld. Hur bra hade våra landslag varit om de inte hade fått träna ihop inför stora turneringar? Alla spelare/utövare hade naturligtvis gjort sitt allra bästa i landets färger men de hade inte hittat varandra med sina passningar på fotbollsplanen, eller lyckats med överlämningen av stafettpinnen på 4×400 meter.

För att pensionspengarna ska förvaltas så bra som möjligt behöver våra bästa förmågor slipas i samma lag och de behöver göra det varje dag. Bara då kommer de hitta varandra med passningarna. Svenska blivande pensionärer behöver bara en fond och att fler fonder skulle lyckas bättre genom att tävla mot varandra är nog det dummaste jag hört. Det är tyvärr inget annat än regionalpolitik när den luktar surströmming från norr till söder.

Hur många AP-fonder föredrar du?

Visa resultat

AP-fonderna: Är ”fri bar” eller tjänstebil rätt fokus?

I onsdags drog stormen om AP-fonderna in över landet. Det började med Dagens Nyheters granskning som resulterade i artikeln ”Tjänstemän lever lyxliv för dina pengar” och därefter hängde Svenska Dagbladet på med en artikel om att ”AP-fonderna festar för skattepengar”.

Och sedan har det rullat på med uppföljningar som att sjätte AP-fonden efter DN:s granskning nu ska sluta upp med tjänstebilar i en artikel i Dagens Industri, med en anmälning av finansmarknadsminister Peter Norman till Konstitutionsutskottet för bristande uppföljning av AP-fonderna gjord av vänsterpartiets Ulla Andersson, och det vanliga käbblet i AP-fond-sandlådan mellan dess VD:ar om vem som levererat högst avkastning.

Men vad är egentligen problemet?

Är det konstigt eller fel att en tjänsteman i en AP-fond tjänar mer än 100 000 kr per månad? Det är möjligt att en och annan blir avundsjuk, men konkurrerande uppdrag betalar sannolikt bättre än så och om vi vill ha de bästa på uppdragen så är det priset staten får betala.

Är det ett problem att en tjänsteman har en tjänstebil? Nej, självklart inte – det är en löneförmån som vilken annan och är idag vardagsmat bland tjänstemän.

Är det ett problem att AP-fonderna bjuder sina anställda på afterwork emellanåt? Nej, jag har svårt att se att sociala aktiviteter kan vara dåligt för skattebetalarnas avkastning. Jag tror att sociala aktiviteter är viktigt för att överhuvudtaget kunna behålla sin personal vare sig i form av afterwork eller en tur på go-cartbanan. Däremot känns det magstarkt att bokföra inköp av sprit som personalvård, vilket man har gjort.

Sprit och vård känns svårt att förena i samma mening faktiskt.

Så om det varken är ett problem att gänget på  AP-fonderna kör omkring i hyggliga bilar, har liknande löneförmåner som vanliga tjänstemän eller krökar på skattebetalarnas bekostnad – vad är då det egentliga problemet?

Det stavas naturligtvis ineffektivitet. Varje AP-fond har en egen styrelse, en egen VD, ett eget risk-team, IT-organisation där man har samma system och så vidare, och så vidare. Tanken att de ska tävla mot varandra för att på så vis sporra varandra till stordåd och få en ökad avkastning på skattebetalarnas pengar. Men lyckas de verkligen med det? Tittar man på de fyra stora fonderna, alltså första, andra, tredje och fjärde, så har de i stort sett samma halvdana avkastning sedan start. Fjärde som hade minst kapital vid utgången av 2011 hade ett kapital på 210 miljarder att jämföra med andra AP-fonden som hade mest på 216,6 miljarder.

Dessutom har AP-fonderna begränsningar i vilka tillgångar de får placera vilket gör att de sannolikt haft en betydligt lägre avkastning sedan de startades än vad som är motiverbart. En av begränsningarna gäller att de inte får investera i råvaror. Jag har vid ett flertal tillfällen pratat med olika av fonderna om problematiken som de själva tycker är ett uppenbart problem. I ett inlägg jag skrev för ett tag sedan refererade jag också till en artikel av råvaruexperten Torbjörn Iwarsson publicerad i Ekonomisk Debatt där han redogör för just hur mycket AP-fonderna har torskat på att inte få investera i råvaror.

När ett antal mer eller mindre begåvade partier ska komma överens kan det lätt bli tokigt och tokigt har det verkligen blivit med AP-fonderna. Tänk vilka samordningsvinster man kunde uppnå genom att slå samman fonderna och ta bort ett antal anställda, reducera kostnaden för system, resor, bilar, representation och ”you name it”. Samordningsvinsterna skulle bli omfattande.

Bara att ha ett gemensamt etiskt råd skulle bara det vara en steg framåt. En enad front mot bolagen. Idag har man en ansvarig på varje fond som representerar just den fondens åsikter. Rent löjeväckande faktiskt. Tänk vilken ökade tyngd det skulle innebära att alla fyra fonderna med sitt kapital stod bakom en och samma åsikt. Det skulle bli lite mer tyngd då. Och då en person, en bil, en lön.

Nej, fri bar eller tjänstebil är inte det verkliga problemet, det verkliga problemet är istället en ineffektiv förvaltning som har tydliga (och obegripliga) begränsningar. Jag ser bara ett recept framför mig.

Det är att slå ihop fonderna och att lägga ned den egna förvaltningen. Investera enbart i fonder och förhandla avgifterna med fondbolagen för glatta livet och öppna upp för placeringar även i råvaror. Och, för guds skull, anställ den bästa personalen, betala vad de kostar och ge dem alla förmåner i världen – skattebetalarna struntar blankt i deras löner om de kan generera en hög och stabil avkastning!

Att käbbla om sprit och bilar är fel fokus. Rätt fokus är istället att säkerställa att skattebetalarna får högsta möjliga avkastning. Men det uppenbara glöms så ofta av i debatten.

Ps.  Bli inte förvånad om det kommer en granskning av vad som hände när Peter Norman var VD för sjunde AP-fonden i någon av morgontidningarna på måndag. Ds.