De tänkte till men missade det uppenbara

Handen på hjärtat – hur många av er har läst fondbestämmelserna i en fond ni sedan har kommit att investera i? Om du inte har gjort det kan du vara lugn,  du är i ett mycket gott sällskap. Detta inlägg ska handla om statens risktagande med ovetandes pensionssparares pengar och varför den ”smarta” konstruktionen i själva verket är allt annat än smart.

I veckan skrev Aktiva Fonder blogginläggetIckeväljarnas riskjusterade avkastning som gällde fonden AP7 Såfa, alltså det så kallade soffligaralternativet i Premiepensionssystemet. Inlägget handlade om den hävstång som finns i fonden och vilka risker som är förknippat med detta. Inlägget följdes upp av Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet med blogginlägget ”3 miljoner svenskar spelar kasino med pensionen”. Vad handlar då detta om?

Endast 3 procent av alla sparare gör ett aktivt val av sina pengar när de första gången kommer in i Premiepensionssystemet. Men här har staten tänkt till så att värdeutvecklingen för de som är passiva inte ska bli sämre än för de som gör aktiva val i systemet. Så hur åstadkommer man då detta? Jo, för de som är upp till 55 år placeras pengarna till 100 procent i AP7 Aktiefond. Efter 55 år minskas placeringen i AP7 Aktiefond och då börjar man också öka andelen i AP7 Räntefond som placerar i räntor. Exempelvis är fördelningen mellan aktie- och räntefonden 50/50 vid 70 års ålder (se hela utfasningen av aktie-delen här).

Det är nog inte så många som har lusläst fondbestämmelserna i AP7 Aktiefond, men innebörden är i varje fall att fonden i normalfallet har en hävstång på 150 procent, alltså att 150 procent av kapitalet placeras i linje med placeringsinriktningen som är aktier på marknader runtom i världen. Så vad de i praktiken gör är att investera hela kapitalet i aktier och sedan belåna portföljen för att investera ytterligare lite till. Grundtanken bakom hävstång i denna konstruktion är att marknaderna i det långa perspektivet stiger vilket gör att avkastningen under ett genomsnittsår blir 50 procent högre än världsmarknaderna.

Detta låter bra, och i en perfekt värld är det inte så tokigt faktiskt. Men världen och de verkliga förhållandena är sällan (läs: aldrig) perfekta.

Jag misstänker att AP7 har tittat på långa tidsserier över världsindex för aktier, lagt på en hävstång på 150 procent och sett att utfallet historiskt har varit mycket gynnsamt. För så är det nämligen.

Det finns dock ett stort MEN i sammanhanget.

Om spararen direkt när han/hon ”entrar” systemet aktivt eller passivt placerar alla pengar i AP7 Såfa så kommer han/hon nästan med en garanti erhålla ett högre utfall än världsmarknaderna. Det är så eftersom börserna i snitt stiger under ett genomsnittligt år. Så även om det är ett par negativa år då och då så kommer denna strategi hinna hämta upp underläget och över tid utvecklas betydligt bättre. Men hur rimligt är det att personen kommer placera sina pengar i fonden över 40-50 år? Hur påverkas ekvationen av om de första två-tre åren blir riktigt nattsvarta med sjunkande kurser? Om spararen då blir nervös och placerar om pengarna är slaget förlorat eftersom konstruktionen bygger på just att placeringen är mycket långsiktig med gällande strategi.

Här anser jag att statens ”sifferkommitté” har försökt vara smarta och hitta en helig Graal för pensionsspararna, men samtidigt missat något så uppenbart som att mycket få kommer att ha AP7 Såfa över hela ”livslängden” i systemet.

Och här finns kärnan i problemet. För de som bara äger AP7 Såfa under en kortare period så har de en riktigt farlig placering i händerna. Ta exempelvis 2008 års finanskris då världsindex sjönk med 42 procent, då hade denna strategi sjunkit med 63 procent. Förträffligheten med AP7 Såfa bygger på att den måste innehas under en ”livstid” för att med säkerhet ge de fördelar som risknivån varje dag stipulerar.

En annan fråga som staten och AP7 borde ha ställt sig är om ickeväljare verkligen signalerar att de vill ta högre risk på marknaderna än snittet? Det är ingen vild gissning att svaret på den frågan är ”nej”.

Avgiften på AP7 Såfa är en av de lägsta i Premiepensionssystemet bland globalfonder. Men vad spelar avgiften för roll när risken är att man på kort tid löper risken att förlora en stor del av det insatta kapitalet? Det kanske spelar mindre roll för den som bara kommer att ha sitt kapital placerat i ickevals-alternativet över hela livslängden, men hur många är det vi talar om? Hur många kommer att starta sitt pensionssparande med en rejäl nedgång av kapitalet? Det återstår att se, för förr eller senare kommer börserna sjunka kraftigt. Då, men först då, kommer den stora kritikerstormen blåsa i media. Än så länge är den bara begränsad till ett fåtal som försöker varna för riskerna med hävstångskonstruktionen.

AP7 har själva i ett inlägg på sin officiella blogg önskat införa en ”dödskallemärkning” av vissa fonder. Kanske borde man själva fundera över hur man kommunicerar den skyhöga risk som den egna Såfa-fonden har?

I dessa tider kan det vara bra att fundera över om du också är en av de som har lagt alla påskägg i det statliga hävstångsalternativet AP7 Såfa.

Har du någon gång läst en fonds fondbestämmelser?

Visa resultat

Summering:

  • AP7 Såfa innebär följande: Upp till och med 55 års ålder placeras alla pengarna i AP7 Aktiefond vilken i sin tur innebär att pengarna placeras med en hävstång på 150 procent i aktier globalt. Om världsindex stiger med 20 procent blir värdeutvecklingen c:a 30 procent, samma gäller naturligtvis för nedgångar.
  • Efter 55 års ålder fasas andelen i AP7 Aktiefond ut och ersätts successivt med AP7 Räntefond. Exempelvis är fäördelningen 50/50 vid 70 års ålder. I praktiken innebär det då att den som placerar i AP7 Såfa har 75 procent i globala aktier och 50 procent i räntor.
  • Konstruktionen är bra under förutsättning att man under hela sin tid i Premiepensionssystemet ligger i AP7 Såfa. En kortare period, exempelvis under 10 år, i denna fond kan ge en betydande negativ konsekvens.

PPM, galna nedmonteringsförslag och bristande kunskaper

För drygt en månad sedan gjorde socialdemokraten Leif Pagrotsky ett utspel om att skrota Premiepensionsmyndigheten. När utspelet kom var det många som förvånades eftersom den breda uppgörelsen om hela pensionssystemet sedan länge har stått som ett stabilt fundament för medborgarnas framtida ekonomiska trygghet.

Hela tanken med systemet var att föra över en del av ansvaret för den framtida pensionen till den enskilde. Detta innebar naturligtvis ett ökat ansvar för den framtida pensionen hos alla och envar, men betydde samtidigt att det fanns ett incitament att bry sig om den avsättning som gjordes på detta sätt. En liten folkbildningsåtgärd om man så vill. Och för de som kände att valet var för svårt fanns alltid möjligheten att välja det statliga alternativet.

Och avsättningen till PPM-kontot är inga gigantiska belopp, det motsvarar 2,5% av lönen upp till en viss nivå.

Idag gjorde ytterligare en socialdemokrat, denna gång deras talesperson i pensionsfrågor Tomas Eneroth, ett utspel om PPM. Eneroth menar att premiepensionen har ”stora legitimitetsproblem” vilket han främst tycker beror på att:

  • två sparare med samma insats kan få vitt skilda utfall,
  • att på tok för få gör aktiva fondval, och
  • att avsättningen är för stor och att egna val idag också kan göras via tjänstepensionen.

Jag har svårt att se vad kritiken egentligen handlar om. Ska man tro Pagrotsky så har endast 2% av svenskarna gjort ett aktivt val. Varifrån han har inhämtat denna uppgift förtäljer inte historien, men siffran är inte korrekt i varje fall. Om man tittar på den senaste officiella månadsstatistiken från Pensionsmyndigheten själva så visar den att 27,7% av pengarna finns i de statliga alternativet AP7. Om man istället tittar på andelen av spararna som har valt ”soffligaralternativet” och räknar en smula slarvigt så visar den sig uppgå till 23,8%.

Kritiken att för få gör aktiva val verkar alltså vara föga befogad. Att det kan skilja ganska mycket i avkastning mellan hur två sparare väljer att placera – just sina pengar – är väl relativt självklart? Att avsättningen på 2,5% skulle vara för stor kan väl knappast betecknas som något annat än ett stort skämt?

Ja, en frihet över sin egen inkomstpension på 2,5% kanske är lite väl mycket frihet…

Nej, kunskapen som omgärdar pensionssystemet i allmänhet och premiepensionen i synnerhet är på tok för låg.

En annan klassisk kritik mot PPM-systemet på ett generellt plan är att avgifterna i fonderna är för höga. Men låt mig då påminna om att de fondbolag som ansluter sig till systemet snällt får acceptera att minst lämna en rabatt till Premiepensionsmyndigheten på 65% av fondavgifterna som återförs till spararna. När fondbolagets samlade förvaltade medel i systemet överstiger 1 miljard är rabatten 75% och därefter stiger den ytterligare för att uppgå till 90% över 10 miljarder. Ganska bra förhandlat från statens sida, eller hur? Tråkigt bara att politikerna inte har lyckats med sin folkbildande uppgift att få ut detta i stugorna runt om i landet eftersom en färsk undersökning från Fondbolagens Förening visar att så få som 10% av svenskarna vet att avgiften i PPM-systemet är kraftigt rabatterad.

Och värst ställt är det bland kvinnorna där bara 7% känner till rabatten.

Rapporten från Fondbolagens Förening visar för övrigt också att över hälften av de tillfrågade har gjort ett aktivt val i PPM-systemet.

Det är inte utan viss munterhet jag betraktar den mediala debatten på området. Flera sparekonomer anser att den statliga soffliggarfonden är ett mycket bra alternativ. Det kan vara så, men att den har en, så kallad, hävstång som gör att den faller ganska mycket när börserna faller berättar man sällan. Att så är fallet lär de förmedla först när skadan, så att säga, redan är skedd. Fonder som har ett skydd mot börsnedgångar, ofta kallade hedgefonder, är inte tillåtna i PPM. Varför är svårt att förstå. Främst eftersom de tenderar att ge en positiv avkastning oavsett hur börsen går till skillnad från exempelvis soffliggarfonden. Hur tänkte man här?

Att, som Eneroth föreslår, minska avsättningen till PPM-systemet vore en katastrof.

Nej, jag föreslår istället följande:

  • Öka avsättningen i systemet så att individen för ett ökat inflytande över vilka ägg han/hon vill ha i sin korg.
  • Tillåt hedgefonder i PPM-systemet, fonder med förväntad positiv avkastning till begränsad risk.
  • Satsa ordentligt på folkbildning kring ekonomi och gör det möjligt att redan från barnsben få lära sig hur man tar hand om sin egen ekonomi.

Men att införa ekonomi på skolschemat vore väl som att svära i kyrkan? Ett ämne att ta upp i ett annat blogginlägg…