Rättvisa avgifter i fondförvaltning

Är du intresserad av att investera i en fond som tar 2 procent i årlig fast avgift men som aldrig når upp till index? Nej, det trodde jag inte heller, men det är ingen ovanlighet att så är fallet. Men vad är en rättvis avgiftsstruktur?

Jag har, av olika anledningar, haft skäl att begrunda hur man kompenserar säljare. Alltså, en säljare kan inte jobba enbart på provision. Han eller hon har sannolikt en familj att försörja och måste kunna betala sina räkningar precis som alla oss andra. Men det måste finnas en morot för personen att göra ett bra jobb. Moroten för säljaren består vanligen av att sälja för glatta livet. Det gör att det alltid finns incitament för säljaren att jobba hårt, jobba målmedvetet och att aldrig ge upp.

En gång kollade jag upp inkomsten för en fastighetsmäklare som visade ett par hus för mig och min fru – det sista huset köpte vi dessutom. Det var den mest professionelle mäklaren jag har träffat och jag blev riktigt imponerad (att bli imponerad av en mäklare händer ju inte särskilt ofta heller för den delen). Han var vid tidpunkten endast 25 år (det här är 6 år sedan). En ytterst kompetent mäklare som kunde allt om huset, var duktig på konstruktion, och som dessutom sålde hus lika ofta som cykelhandlaren säljer cyklar. Han hade en fast lön, en relativt låg, men en möjlighet att tjäna riktigt bra om han sålde många objekt.

Och den här killen sålde för glatta livet – bokstavligen! Killen hade en inkomst på 90 000 kronor per månad. Och jag ska erkänna det: jag blev lycklig.

Borde det inte vara så här även i fondbranschen? Alltså, de som gör ett bra jobb ska tjäna riktigt bra, men de som inte lyckas ska inte tjäna bra?

Ni märker säkert varthän detta inlägg är på väg, men ibland blir man lite väl uppenbar.

Så det här är min poäng. Låt oss titta på exemplet med Sverigefonder. Om vi går in på www.morningstar.se och söker på Sverigefonder så får vi fram 93 fonder; sökningen hittar du här. Därefter tittar jag på ”Avgifter” och ser efter hur många som har någon form av rörlig avgift, alltså en avgift som fondbolaget tar när fonden har en utveckling som är bättre än börsen (som mäklarens provisionsmöjlighet ovan). Då är 8 fonder kvar.

Okej, en del av Sverigefonderna i ovanstående sökning är indexfonder, men det är inte särskilt många. Resten är alltså aktivt förvaltade fonder. Frågan är, i mitt sätt att se saken, varför ska inte en förvaltare som har som mål att förvalta en fond aktivt och slå sitt index, ett incitament för att göra detta och därigenom tjäna riktigt bra? Vad sänder ett fondbolag för signal när de tar en hög fast avgift – oavsett hur väl fonden presterar – men som inte har en rörlig avgift när man gör ett riktigt bra arbete? Tror det fondbolaget att förvaltaren kommer att slå index? Nej. Det fondbolaget tror nog inte det.

Jag kan inte särskilt mycket om jordbruk, men morötter tror jag på. Om man anlitar människor för att prestera (för att sälja hus, sälja bilar eller för att slå börsen) då ska man också ha tydliga incitament. Inte incitament för att prestera halvdant, utan rejäla morötter när man gör ett bra jobb.

Om man sonderar bland Sverigefonderna, som jag har gjort, så har aktivt förvaltade fonder i genomsnitt en fast avgift på 1,45 procent. De 8 fonder som jag får kvar när jag endast inkluderar de med en rörlig avgift har ett genomsnitt på 0,93 procent – alltså drygt 0,5 procent lägre än de fonder som inte tar en rörlig avgift.

En fast avgift och en rörlig avgift. Om man förvaltar en fond aktivt så måste utgångspunkten vara att slå index, annars kan kunde lika gärna placera i en indexfond. Om man förvaltar aktivt så ska avgiften vara relativt låg. Men det ska också finnas en uppsida, en uppsida som gör att fondbolaget får rejält betalt när utvecklingen är bra. För den kund de arbetar för.

Håller ni med? Skriv gärna en kommentar nedan. Håller ni inte med? Skriv även då!

 

Disclaimer: Om du läser den här texten så är det sannolikt för att du vet att jag driver ett fondbolag själv. Visst, jag är en anhängare av rörliga avgifter eftersom jag tror att det då finns ett incitament att lyckas bättre. Så gör vi i mitt fondbolag och därför är en av de fonder du finner i sökningen också en som jag förvaltar.

Receptet: så här kan storbankernas fonder slå index

I mina reflektioner kring fondavgifter har jag kommit till storbankernas avgifter. Deras fonder har fått mycket stryk de senaste åren i media. Kritiken har framförallt inriktat sig på att de med fonderna tar betalt för en aktiv förvaltning, men levererar sämre än en indexförvaltning. Och kritiken har varit, och är fortfarande, befogad. Men det finns ett enkelt sätt för storbankerna att klå sitt jämförelseindex, frågan är bara om de vill. 

Syftet med avgiften som ett fondbolag tar ut är att täcka de kostnader som förvaltningen är förknippad med och generera ett överskott när det förvaltade kapitalet är så stort att kostnaderna täcks. Det här är knappast ett problem för storbankerna som tjänar grova pengar på sin förvaltning och det trots att de endast tar ut en fast avgift. Det är få av storbankernas fonder där man tar ut en rörlig ersättning när förvaltaren gör ett bra jobb och slår fondens jämförelseindex.

De svenska storbankerna har blivit kraftigt kritiserade för att de tar betalt för aktivt förvaltade fonder men levererar en undermålig avkastning där de sällan slår sina jämförelseindex. Kritiken har bland annat kommit från journalisten Joel Dahlberg via den utomordentligt bra granskande boken ”Bankbluffen”. Och kritiken är inte grundlös. För faktum är att storbankernas Sverigefonder har haft en dålig utveckling, med en avgift som signalerar att de ska slå börsen över tid. Bankerna klagar på att de med de stora belopp som de förvaltar har svårt att köpa/sälja aktier över marknaden utan att påverka priset till sin nackdel. Men detta är en ganska klen ursäkt.

De svenska storbankernas aktivt förvaltade Sverigefonder är följande:

  • Handelsbanken Sverigefond, fast avgift 1,4 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 7,9 mdr kr.
  • Nordea Sverigefond, fast avgift 1,42 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital 6,3 mdr kr.
  • SEB Sverigefond, fast avgift 1,30 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 11,2 mdr kr.
  • Swedbank Robur Sverigefond 1,40 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 10,1 mdr kr.

En enkel överlsagsräkning på vilka intäkter ovanstående skulle generera till bankerna innebär c:a 490 miljoner kronor. I verkligheten finns det en rabatt för större insättningar, men säg att det ändå skulle landa röra sig om intäkter på 300 miljoner kronor.

Det ska sägas att förvaltarna bakom storbankernas Sverigefonder ingalunda är några gröngölingar. Det rör sig om mycket erfarna personer med lång erfarenhet i de flesta fall. De gör naturligtvis sitt bästa för att deras fond ska utvecklas bättre än index, det råder det inga tvivel om. Men de har två saker emot sig. Det första är att det finns ett problem med att avvika för kraftigt från index – särskilt om de aktiva ”bet” man tar, dvs. sådana som kraftigt avviker från den vikt som den specifika aktien har i index,  utvecklas sämre än börsen. Av detta skäl är det sällan dessa fonder avviker särskilt mycket från index. Den aktiva förvaltningen har då blivit en passiv förvaltning. Det andra är att banker ger dessa förvaltare ett underläge mot börsen från start. Genom en relativt hög fast avgift så måste de i sin förvaltning slå index rätt så rejält före avgifter. En fond med en avgift på 1,5 procent ska alltså slå börsen med i princip lika mycket för att nå ett nollresultat mot index. Det är något man ofta glömmer.

Om man tittar på hur dessa fonder har utvecklats de senaste 4-5 åren så kan man se att samtliga fonder i stort sett har utvecklats som index. Så bankerna skulle i stort sett kunna slå sina respektive jämförelseindex om man sänkte den fasta avgiften ordentligt. Och det kan de utan problem göra.

För i verkligheten tjänar storbankerna stora pengar på denna typ av förvaltning. Storbankernas förvaltningsorganisationer är inte särskilt mycket mer kostsamma än de som ett mindre fondbolag har. Detta belyser för övrig Joel Dahlberg förträffligt i sin bok. Vi kan alltså konstatera att banken gör stora vinster oavsett hur fonden utvecklar sig.

Att bankerna vill tjäna pengar känns logiskt, och jag har inte heller något att invända mot det. Men de svenska storbankernas fonder har, bortsett från försäkringsbolagen, de absolut största Sverigefonderna men tar ändå ut de högsta avgifterna. Detta alltså trots att deras organisationer inte är särskilt mycket dyrare att driva än ett mindre fondbolags organisation.

Nej, det recept som jag föreslår för storbankerna blir istället: sänk den fasta avgiften så att förvaltningen precis går med vinst (det skulle innebära en kraftig sänkning av avgiften) och inför en rörlig avgift när fonden utvecklas bättre än index. Det ger förvaltaren incitament att göra ett bra arbete, andelsägaren betalar en låg avgift om de gör ett dåligt jobb och en mycket hög avgift om de gör ett riktigt bra jobb. Vore inte det en bättre modell?

Mitt recept är enkelt, bra för kunderna och har en viss logik – ”dåligt” betalt för ett dåligt arbete, bra betalt för ett bra arbete.

Vilken avgiftsmodell tycker du att storbankerna ska använda? Rösta nedan!

Vilken avgiftsmodell föredrar du för fonder?

Visa resultat

Den okända provisionsskatten

Mitt första bidrag till debatten om fondavgifter gäller de försäljningsprovisioner som återförsäljare får av fondbolagen för att sälja fonderna.

Det är säkerligen en del av er som känner till att det är så branschen idag är uppbygg. Det rör sig också om mycket stora belopp. Jag ska direkt erkänna att tanken var att redovisa hur stora belopp det specifikt rör sig om för en rad aktörer, men det visade sig vara betydligt svårare att avkoda årsboksluten från de banker, försäkringsbolag och andra aktörer som jag hade tänkt granska.

Finansmarknadsminster Peter Norman har uppmärksammat att det är ett problem med försäljningsprovisioner i rådgivande situationer eftersom risken är att spararen föreslås produkter som de inte i) förstår och ii) som inte är anpassade efter deras behov. Han fick tydligt medhåll i en utfrågning av generaldirektören för Finansinspektionen, Martin Andersson i förra veckan.

En kort bakgrund till hur fondbranschen fungerar följer.

Fondbolagets uppgift är att förvalta fonder och för det tar de ut en årlig fast avgift ur fonden, ibland även en rörlig avgift och köp/säljavgifter. Fonderna säljs naturligtvis direkt av fondbolaget till potentiella investerare, men en viktig försäljningskanal utgörs av olika återförsäljare med vilka fondbolaget tecknar avtal så som banker, försäkringsbolag osv. För att förmedla fonderna tar dessa återförsäljare ut en del av fondbolagets intäkter från de investerare som kommer från just dem. Generellt tar distributören en stor del av den fasta avgiften. Anledningen till att återförsäljaren kan förhandla till sig en del av fondbolagets intäkter beror på att de, i form av de sparare som har depåer hos dem, utgör en stor sammanlagd volym.

En intressant aspekt av hur intäkterna delas är att återförsäljaren får en del av intäkterna så länge spararen har kvar sitt ägande i fonden. Och det kan ju tyckas vara en smula lustigt med tanke på att ersättningen kan utgå över mycket lång tid utan att en omfattande arbetsinsats sker efter investeringen har ägt rum. Detta tenderar att göra det extra svårt för mindre fondbolag att ta sig in på marknaden som då tvingas dela med sig av en stor del av intäkterna som egentligen borde täcka kostnaderna. Risken är förstås överhängande att inga mindre aktörer kan slå sig in på marknaden.

En annan omständighet som inte är helt lyckad är att återförsäljaren kan påverka vilken specifik fond som kunden investerar i. Och det är klart att det är lockande för en rådgivare att rekommendera den fond som han tjänar mest på att sälja. Det ska vara osagt huruvida de huvudsakligen föreslår den/de fonder som de tjänar mest på, men oavsett så kommer de inte anstränga sig särskilt mycket för att rekommendera fonder som de inte tjänar något på – även om kunden verkligen vill investera i en sådan.

En annan aspekt av det är att återförsäljarna bara säljer de fonder som de har avtal med, och vad värre är, inte säljer de produkter som potentiell sett är bäst för kunden i alla lägen, en omständighet som också Norman har uppmärksammat. Det finns bra fonder som vissa sparare inte kan investera i via sina respektive banker/försäkringsbolag just för att fondbolaget vägrar dela med sig på det sätt som återförsäljaren kräver. Och det är naturligtvis galet att en fond som potentiellt sett är bättre och billigare för kunden inte är något som rådgivaren tillhandahåller.

Det finns alltså en skevhet i ”fondsystemet” som gör det svårt för fondbolag att slå sig in och överleva vilket i sin tur hotar mångfalden på området och i slutänden resulterar i ett begränsat utbud för investerarna. Och det här är naturligtvis inte bra.

Återförsäljarna måste naturligtvis få en skälig ersättning för sitt arbete. Men som så sker idag med försäljningsprovision är förknippat med en rad intressekonflikter som ovanstående förhoppningsvis har belyst. Utgångspunkten när det gäller människors besparingar måste alltid vara att rätt produkt ska erbjudas till rätt investerare.

Förhoppningsvis arbetar finansmarknadsministern och hans stab skyndsamt med att ta bort möjligheten till försäljningsprovisioner. Dessa provisioner saknar den logiska koppling som borde krävas till om produkten är bra för investeraren eller inte. Om förändringen görs så innebär det att kunden sätts i fokus – något som man kan tycka är en självklarhet.