Brevet som fondbolagen borde skriva…

Har det hänt dig att du fått ett brev från en leverantör där de meddelar dig att priset på din tjänst kommer att höjas på grund av ökade kostnader? Det händer mig oftare än vad jag hade önskat – och dessvärre även som ansvarig för ett fondbolag.

Egentligen är det inte särskilt konstigt att priserna på de varor och tjänster som vi köper stiger – kostnaderna för att skapa dessa varor och tjänster i form av bl.a. löner och material stiger så varför inte!?

Den senaste tiden har jag fått dessa meddelanden om ökade kostnader för en del tjänster som mitt fondbolag betalar. Fondbranschen går bokstavligen på knäna och de flesta mindre fondbolag gör löpande förluster i sina verksamheter. Sedan finanskrisen har regelverken skärpts upp på en sådan nivå att varje fondbolag tvingas utrusta sig med en bättre advokat på en halvtidstjänst för att klara att efterleva regelverken ordentligt. Personligen tycker jag utvecklingen på detta område är naturligt och bra för att det stärker konsumentskyddet, men gemene man bör förstå är att detta slår oproportionerligt mot mindre aktörer. Bankerna skrattar hela vägen tillbaka (!) till banken eftersom detta är småpotatis i deras resultaträkningar. Det späds ut på så stora intäkter att det inte spelar någon roll.

Problemet med ökade krav på fondbolag är inte kraven i sig utan att det riskerar att slå ut merparten av de mindre fondbolagen med ett minskat utbud av bra spetsprodukter som naturlig och olycklig konsekvens.

Den ensidiga diskussionen kring fondavgifter fortsätter att förbrylla mig. Aktivt förvaltade fonder (oftast med relativt höga avgifter) jämställs dagligen med indexfonder (oftast med låga avgifter). Det är konstigt eftersom den förstnämnda gruppen faktiskt försöker slå index medan den andra accepterar att ständigt förlora mot index. Okej, säger nån, men studier visar att de flesta aktivt förvaltade fonderna inte håller vad de lovar. Well, rätt få aktivt förvaltade fonder säger uttryckligen att de kommer slå index, men de försöker i varje fall…

Men oavsett, hur ofta har du läst i en tidningsartikel om vad du egentligen får för den avgift du betalar? Du får en förvaltningstjänst och en månadsrapport. Du får också en halvårsrapport och du får en årsrapport från fondbolaget. Om du exempelvis sparar 100 000 kronor i en fond med en årsavgift på 1,5% så betalar du drygt 120 kronor per månad för denna tjänst.

Men det värsta är inte att denna ringa månadskostnad för en kvalificerad tjänst aldrig lyfts fram utan att medelsvensson torskar på börsen varje år. Jodå, du läste rätt. Medelsvennen har en utveckling i sin portfölj som är betydligt sämre än börsen. Men det har du inte heller läst någonstans. Och det är förstås sant – det säljer inga lösnummer. Det heller.

Det är nog dags för fondbolagen att skriva brevet till andelsägarna där de meddelar att avgiften på fonden har höjts för att kompensera för ökade kostnader på de tjänster som köps in för att förvalta andelsägarens pengar. Alla andra leverantörer skriver sådana brev så varför skulle inte fondbranschen kunna skriva dem?

Okej, det finns en stor svaghet i min argumentation – bankerna. För bankernas fondverksamheter är rena sedelpressen så de ska definitivt inte skriva brevet till kunden.

Men din bank läser nog inte min blogg ändå…

Avgiftshysteri signerad ”Sparekonomer”

Debatten kring fondavgifter har den senaste tiden kommit att hamna kring att devisen ”billigast är bäst”. Ivrigt påhejad av svenska sparekonomer blir den skeva avgiftsfokuseringen negativ för såväl konkurrensen på fondområdet som i folkbildande syfte. 

Den senaste tiden har vi alla kunnat följa debatten kring fondavgifter. För en vecka sedan skrevs det några spaltmeter om en SEB-fond som lanserades som en ”gratisfond”. Även om det visade sig att fonden inte är riktigt gratis – genom denna artikel av Jesper Strandberg på Placera.Nu – så har mycket av debatten kring fonder kommit att hamna på just avgifter.

Som ivrig anförare av ”lågprisfonder” står självaste finansmarknadsministern. Hans vinkel in i debatten är att fondbolagen ska folkbilda spararna om fondavgifterna och dess eventuella påverkan på sparandet. Därför har den nu för tiden så politiskt korrekte Peter Norman tagit fram sitt egna kostnadsmått för att mäta fondernas avgifter och hur det hypotetiskt kan påverka sparandet i en fond över en tioårsperiod. Jag har skrivit om detta s.k. Norman-belopp vid ett flertal tidigare tillfällen. Till skillnad från Norman så tror jag inte att den genomsnittlige svensken har några större problem att jämföra priser. De gör det varje dag när de går i butiken eller tankar sin bil. Och för att kunna göra en prisjämförelse mellan fonder finns information om de fasta och rörliga avgifter som fondbolagen tar ut vid förvaltningen.

Nu är inte Norman ensam om att lägga överdrivet mycket energi på avgifterna utan är i bästa fall tvåa på bollen. För svenska sparekonomer har den senaste tiden fokuserat på avgifterna mer än något annat.

Efter ett tips på mikrobloggen Twitter så har jag tittat på vad en rad sparekonomer har skrivit under det senaste året. Det är 7 välkända ekonomer som ofta figurerar i olika medier – vilka specifika ekonomer jag har valt ut är underordnat mitt budskap. En sparekonoms arbete är att guida sparare mot att förränta sitt kapital, alltså uppnå en avkastning på det.

Tittar man på dessa sparekonomers inlägg under det senaste året så handlar 41 om ”avkastning”. 181 handlar om ”avgift”. Att fokusera på avgifter är tydligen drygt fyra gånger så viktigt som avkastningen. Fyra gånger.

Det är ju helt galet i en värld där avkastningen borde vara i centrum.

Att sparekonomerna (och Norman) tycker att avgifterna är det viktigaste har också fått ”svensson” att springa till banken och fylla sparandet med billigaste möjliga fonderna, vilket nyligen också dokumenterats i bl.a. denna artikel. Vad sparekonomerna har förmedlat är att billigt är bra, billigt är bäst, eftersom inga fonder slår index ändå. Detta påstående är naturligtvis inte sant – även om de flesta är sämre än index. Men detta förhållande gäller i ännu större utsträckning indexfonderna som med bara en liten avgift hamnar sämre än index. Att detta är fallet påpekas aldrig i debatten.

Men visst spelar avgiften en roll. Om du som placerare betalar 1 eller 3 procent i årlig fast avgift för en specifik fond så spelar det en mycket stor roll för den långsiktiga utvecklingen. Men hur ofta står du inför ett sådant val? Problemet är inte detta val – för det kan alla göra – utan att prisjämförelser mellan fonder försvåras av att de görs med ett osäkert utfall. Ska du välja en indexfond med superlåg avgift och en förväntad avkastning som hamnar på index minus avgiften eller en lite dyrare fond där förvaltaren säger att han kommer slå index?

Det är sannerligen inget lätt val, men rätt val spelar stor roll!

Som en förlängning på debatten kring avgifterna så har tyvärr strålkastarna nu vänts mot de vinster som görs i fondförvaltning. Det är naturligtvis viktigt och rätt att det granskas, men djupet i debatten har varit katastrofalt dålig, fram tills helt nyligen faktiskt. Tack vare denna artikel av Jacob Bjursell. I den påpekar Niklas Lundberg från analysföretaget Indecap att det finns två olika divisioner i fondbranschen, en supervinst-division och en nollvinst-division. Vilket jag tidigare har skrivit om på bloggen också. Låt oss göra det klart en gång för alla: bankerna tjänar hutlöst mycket på fondförvaltning, mindre aktörer gör det i-n-t-e.

Sparekonomerna gör bankerna en tjänst genom att nästan lägga allt sitt krut på att prata om avgifterna. Bankerna skulle enkelt kunna halvera avgifterna och fortfarande tjäna hutlöst mycket på fonderna (oavsett hur fonderna presterar). Samtidigt skulle de göra spararna, investerarna, dig som läser detta, en rejäl otjänst. Du skulle rekommenderas fonder som sannolikt inte gör ett bättre jobb än index. Dessutom skulle denna oförtjänta avgifts-fokusering driva bort kapital från mindre aktörer som då får stänga ner sin verksamhet och leda till ett minskat utbud. För dig som kund. Och denna process pågår nu för fullt.

Hela ovanstående ekvation spelar naturligtvis bankerna i händerna Som vanligt. Så har det alltid varit.

Så, låt mig rikta mig till dig – herr och fru sparekonom: Kan vi framöver prata mindre om avgifter och mer om avkastning? Kan vi göra den gemensamma insatsen? Jag vet att det är betydligt svårare att prata om osäkra faktorer som avkastning än säkra som avgifter, men jag tror att kunden hade uppskattat det. Dessutom är jag övertygad om att de hade gjort bättre fondplaceringar om ”utbildningen” istället hade riktats till hur man uppnår god avkastning och hur man väljer rätt förvaltare.

Prisjämförelser är vardagsmat för alla svenskar, det är det där andra som är lite svårare. Låt oss därför fokusera på det.

Vad vill du sparekonomer ska fokusera på?

Visa resultat

Norman är fifty-fifty in the money

För en tid sedan ställde jag en fråga här på bloggen om ni anser att Norman-beloppet är användbart för er som fondsparare. En kort reflektion kring svaren följer.

Av de som svarat anser omkring hälften att det underlättar fondsparandet. Och det är faktiskt ett bättre betyg till Norman än vad jag hade väntat mig. OM jag hade haft ett bättre underlag, alltså fler som svarat, hade dock min tolkning blivit att hälften anser att det inte är användbart. För att det är roligare att kritisera ett uruselt mått och att jag vet att man inte frågat fondspararna om det överhuvudtaget är något man önskar.

Jag ser fram emot att fortsätta kritisera korkade mått som bara ökar belastningen på små fondbolag. Att lägga tid på onödigheter som kunderna dessutom aldrig efterfrågat ökar bara kostnaden som oavsett måste vältras över på investerarna. Men det tror jag att många fondsparare inte fattar. Tyvärr.

Och däri ligger också kärnan i problemet – fondsparare kan inte koncentrera sig på för mycket information samtidigt när man ska fatta investeringsbeslut. För storbankerna som redan skinnar sina fondsparare är det däremot mumma att marknadsföra korkade Norman-beloppet. För att blidka politikerna. Så, inget är alltså nytt under solen.