Beställarkompetens och fikonspråk

Förra veckan besökte jag seminarier om sparande under politikerveckan i Almedalen. Alla seminarier jag lyssnade till handlade om spararens bristande beställarkompetens och/eller en för komplicerad produktinformation.

Sparare som inte förstår de produkter de investerar i – och riskerna med dem – är ett stort problem. Så vad gör vi, dvs. marknaden, åt det? Det enkla svaret är utbildning i olika former.

De flesta av oss sköter idag vårt sparande hos någon av storbankerna. När vi går till banken får vi vår egen rådgivare, personliga bankman eller vad just din bank väljer att kalla dem. Det är de som du ska kunna förlita dig till kan sparprodukterna och ska ge råd som är anpassade efter just dig, dina behov och förutsättningar. Detta är önskebilden – verkligheten en annan.

Det finns något som heter ”god rådgivningssed” för rådgivare. Denna sed ska sörja för att rådgivaren arbetar på för att ta tillvara spararens intressen så som erfarenhet av placeringar, ekonomiska förhållanden och vilken risk de är villiga att ta. Rådgivaren ska enligt denna sed också avråda spararen från olämpliga placeringar utifrån hans/hennes förutsättningar.

Höga krav ställs idag på rådgivarna med särskilda licensieringar och det är ju bra. Men dessutom kan rådgivaren bli personligt skadeståndsskyldig för vårdslös rådgivning. Som en konsekvens av detta ger de påfallande ofta ”bankens standardråd” till spararen. För på så sätt blir risken att de själva ska råka i trubbel minimal. Och vad har vi då fått – jo just motsatsen till det som lagstiftaren ville uppnå nämligen kollektiva placeringsråd! Det är nog också därför utomstående, en smula raljant, titulerar dem säljare snarare än rådgivare.

Så, inte nog med att spararna har för låg kompetens kring sparande – rådgivaren som ska hjälpa dem till bästa individuella placeringsråden vill inte, vågar inte eller rentav får inte ge spararen rätt råd.

Och här någonstans blir det ju uppenbart att något måste göras. För sparare som inte kan sparande själv finns egentligen bara två utvägar – köpa riktig rådgivning eller öka sin egen kompetens kring sparande.

Att köpa rådgivning är bra, men det kommer ta många år innan gemene man är beredd att betala dyra pengar (bra råd är sällan gratis) för rådgivning som man ”väl redan borde får på banken…”.

Min lösning på ovanstående är lika tråkig som pensionssparande – utbilda, utbilda, utbilda.

För det första måste privatekonomi upp som ett eget ämne i grundskolan. Att det inte redan har skett är helt obegripligt. Vi lär oss tidigt att tälja till smörknivar, men kan inte ta hand om vår privatekonomi. Och så undrar myndigheterna varför många unga tidigt får problem med betalningsanmärkningar och lånar till kläderna via SMS-lån…

Så snart privatekonomi finns i grundskolan har vi säkrat beställarkompetensen för de kommande generationerna.

Men de som redan är ”förlorade” då?

Lösningen är fortfarande utbildning! Och här kommer jag och alla andra på marknaden in. Vi måste gemensamt arbeta för att ge kunden transparent och begriplig information om produkterna och framförallt riskerna med dem. Men det stannar inte här. Vi måste utbilda spararna om avgifter, om skillnader mellan olika sparprodukter, tydliggöra fördelar och nackdelar och vad kunden får för det de betalar. Och det måste göras med ryggrad.

Aktiespararna gör ett fantastiskt spar-missionerande. Men de når i praktiken redan välutbildade och välinformerade sparare. Den utbildningsinsats jag talar om måste istället komma från de som har frekvent interaktion med den breda massan av okunniga eller ointresserade sparare.

Men, tänker du kanske, hur sannolikt är det att storbankerna som har dessa sparare kommer att engagera sig i en ”gratis” utbildning av spararna? Jag vet inte, men sann optimist som jag är så hoppas jag att det kommer att ske.

Men jag ska naturligtvis också själv göra en insats.

Jag tittar just nu på möjligheter att komma ut i olika sammanhang och informera/utbilda om fondsparande. Min bakgrund som forskare innebär många timmar som föreläsare och att få dela med sig av kunskap är något som jag tycker är riktigt kul. Så om du har en studiegrupp, är engagerad i skolan, driver ett företag där anställda behöver lära sig mer eller har någon annan grupp som vill lära sig mer om fondsparande – hör då gärna av dig till mig. I mån av tid kommer jag ut och berättar och – helt fritt från att pracka på mina egna produkter.

Med bättre rådgivning och utbildning ökar beställarkompetensen och spararna kan göra de bästa valen för just sin unika livssituation.

Men sedan har vi det där med informationen om sparprodukterna. Aktörer som har mycket att tjäna på att göra sparprodukterna svåra att förstå kommer att göra det. Därför försökte Europakommissionen i ett samlat grepp skapa regelverk för hur informationen ska återges. Fungerar det bra? Nej, det är katastrof.

Tänk er ett gäng jurister från olika EU-länder inslängda i ett stort rum för att skapa ett gemensamt regelverk. Mardröm. Och den mardrömmen kan nu kunderna exempelvis se i fondernas basfaktablad. Det ska dock sägas att det är ett bra tänk att göra denna information enhetlig, men eftersom fondbolagen inte får gå utanför strukturen och språkbruket (läs: fikonspråk) så blir det som det brukar. Mycket snack och inte den effekt man ville uppnå.

Fikonspråket i branschen behöver alltså tonas ner, dechiffreras och begripliggöras. Även här är enkla lösningarna få utan branschen måste ta sitt ansvar. Som företrädare för ett fondbolag kan och ska även jag ta mitt ansvar här.

Men problemet med fonder är litet i jämförelse med exempelvis strukturerade produkter med ett innehåll som knappt ens emittenten själv kan tyda. Ett par vänner till mig bad mig som nydisputerad i finansiell ekonomi gå igenom produktbladet för en strukturerad produkt som en av storbankerna ville sälja på dem. Till saken hör att vännerna är rätt duktiga på olika sparprodukter så att de frågade mig var redan det en varningssignal. Jag läste långsamt villkoren i broschyren. En gång. Två gånger. Tre gånger. Sen gav jag upp.

Kanske hade jag Warren Buffetts placeringsfilosofi i bakhuvudet – att bara investera i sådant man förstår – när jag sa till vännerna just det.

Här kan branschen sträcka på sig och göra jobbet åt kunden. För, ju mer lättillgänglig produktinformationen är desto färre blir missförstånden. Om kunden ville köpa morötter är det ju bra om de får det och inte selleri.

Den bristande beställarkompetensen löser vi med uthållig utbildning. Med en mer begriplig produktinformation och ett absolut minimum av fikonspråk minskar vi risken för att spararna får fel produkter och komponering på sitt sparande.

Vi som är verksamma i fondbranschen måste jobba hårdare för att få spararna att förstå produkten, vi ska avråda från opassande produkter (även de vi själva saluför) och vi ska eftersträva transparens och begriplighet i den information som vi ger till spararna. Och framförallt vi ska göra detta med den yrkesstolthet som våra kunder förtjänar.

En mer insatt och kompetent sparare är en rikare sparare!

En AP-fond – när ni får välja

Några av er har svarat på min fråga om hur många AP-fonder ni skulle vilja se och majoriteten väljer en fond. Nu vet jag ju inte argumenten bakom, men jag kan tänka mig att många känner som Leif Hållstedt som skrev denna kommentar tidigare idag.

Det Leif menar är helt enkelt att man borde kunna föra arbetet betydligt enklare och göra det genom att endast fokusera på att handla upp förvaltningstjänster där externa fondbolag sköter jobbet. Med de belopp som vi talar om här bör arvodena kunna förhandlas väsentligt.

Oavsett hur man ser på det så har Leif helt rätt. Men idag försöker AP-fonderna både förvalta pengar själva och samtidigt handla upp tjänster externt där man saknar kompetens. Jag tror också att det bästa vore att fokusera på en istället för två svåra uppgifter. Och visst är det enklare att hitta duktiga förvaltare än att förvalta själv.

Jag följer debatten på området med spänning och vid tillfälle hoppas jag också kunna läsa AP-fondsutredningen. Det är en gedigen produkt som jag tidigare skrivit om och det är sannerligen inget man gladeligen packar ner i semesterväskan. Men den är välskriven och har ett sällan skådat omfång.

Fortsätt gärna rösta på hur många AP-fonder du helst skulle vilja se!

Debatten om AP-fonderna är igång

I dagarna kom så den efterlängtade och redan för-debatterade AP-fondsutredningen. Utredningen föreslår att man helt enkelt buntar ihop kapitalet från första till fjärde AP-fonderna samt sjätte AP-fonden och gör en ny fond, ”Pensionsreservfonden”, vilken förvaltas av ”Pensionreservsstyrelsen”. Själva investeringarna ska skötas av tre fondstyrelser med identiska mandat, så i praktiken blir fem fonder tre.

Jag har svårt att se varför tre mindre fonder ska göra det en stor skulle göra bättre. Häng med på mina argument. 

Statliga utredningar brukar vara långa och den här gör ingen myndighetsälskare besviken – 622 sidor lång. En god vän till mig var sekreterare i en statlig utredning för ganska många år sedan kom med det provocerande förslaget att försöka skriva en utredning som ”vanligt folk kunde läsa”. Han byttes ut mot en mindre kontroversiell sekreterare ganska omgående. Nåväl, i det här fallet är det nog befogat med 622 sidor trots allt.

Jag har alltså inte läst utredningen – än – men om du vill göra det finner du den här.

Men frågan är om det egentligen behövs. Utredaren Mats Langensjö, som för övrigt visat en föredömligt trevlig och professionell ton i samtliga uttalanden jag läst, hoppas att utredningen ska utgöra en utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Det tycker jag egentligen är lite väl politiskt korrekt, men samtidigt smart diplomati i denna onödigt laddade fråga. Han har naturligtvis rätt på alla tänkbara sätt eftersom det är omöjlig uppgift för en utredning att komma med ett förslag som är slutversionen.

Sett ovanifrån är lösningen på problemet ganska enkelt – slå ihop hela kapitalet och alla fonderna till en stor fond.

Argumenten för en enda fond är många, men nedan följer ett ”best of” från mig:

  • Grupper av intelligenta människor (alltså AP-fonder) som arbetar mot samma mål (alltså högsta möjliga avkastning) men som inte samarbetar fungerar dåligt. De bästa besluten fattas av människor som kan bidra med nya verktyg till gruppens gemensamma verktygslåda. Idag är verktygslådan halvfull hos alla AP-fonderna. Vissa har en hammare, de flesta har en tumstock, men bara en har en skruvdragare osv., men man delar inte verktyg med varandra.
  • De olika fonderna söker med ljus och lykta över hela världen för att hitta exempelvis de bästa fonderna att investera i. Att de gör detta arbete i egen regi för att hitta de bästa alternativen och utan att dela informationen med varandra är inte en optimal lösning på denna typ av problem.
  • Mindre pengar kan påverka mindre, större kan påverka mer. Det talas mycket om socialt ansvarstagande i placeringar och AP-fonderna försöker så hårt de kan med detta redan idag. Men man samordnar det inte på ett bra sätt. Visst samtalar man, men man koordinerar inte. En stor fond kan åstadkomma en skillnad, flera små är bara ytterligare ett enkelt hinder för börsbolagen att ta sig över.
  • Att slå ihop alla fonder skulle ge gigantiska samordningsvinster på IT, admin, och för att inte tala om att rensa bort dyr och överflödig personal (även styrelser). Dessutom skulle man ha betydligt mer ”power” i upphandling av alla externa tjänster.

Nåväl, listan kan med lätthet göras betydligt fylligare men det är inte mitt mål med inlägget.

Jag har skrivit inlägg här på bloggen tidigare om att AP-fondernas placeringsregler kostar dem avkastning. Idag är det exempelvis inte fritt fram för fonderna att placera i råvaror hur som helst. Fullständigt vansinnigt naturligtvis – särskilt som exempelvis olja och guld är bra tillgångar för att jämna ut avkastningen över tid. Det är ett typiskt verktyg som måste finnas om pensionerna ska kunna förräntas på bästa möjliga sätt. Nu föreslår utredningen att placeringsreglerna vidgas och det är utomordentligt bra och något som det har talats flitigt om i finanskretsar i många år.

Som Langensjö sa – debatten är nu igång – och några av debattörerna menar att det är bra att ha flera mindre fonder som tävlar mot varandra. Argumenten är främst att det är bra att man tävlar mot varandra för att uppnå högsta möjliga avkastning och att det skulle bli en för stor maktkoncentration med en fond. Det vore alltså bättre att sprida makten över ett flertal fonder.

Men vad är det egentligen finansmarknaderna behöver? Svaga eller starka ägare? Statliga pengar med makt eller statliga pengar som saknar makt?

Är det något som dagens marknader behöver så är det väl starka ägare! Att våra framtida pensionspengar används som en maktfaktor är ju det absolut bästa.

Jag ser ingen rationell förklaring till att vi ska ha fler än en fond som förvaltar våra framtida pensioner. Langensjö ville själv helst, vad jag förstår, ha en stor fond och förslaget är således en kompromiss från hans sida.

Låt mig motivera valet av en enda stor fond med en parallell till idrottens värld. Hur bra hade våra landslag varit om de inte hade fått träna ihop inför stora turneringar? Alla spelare/utövare hade naturligtvis gjort sitt allra bästa i landets färger men de hade inte hittat varandra med sina passningar på fotbollsplanen, eller lyckats med överlämningen av stafettpinnen på 4×400 meter.

För att pensionspengarna ska förvaltas så bra som möjligt behöver våra bästa förmågor slipas i samma lag och de behöver göra det varje dag. Bara då kommer de hitta varandra med passningarna. Svenska blivande pensionärer behöver bara en fond och att fler fonder skulle lyckas bättre genom att tävla mot varandra är nog det dummaste jag hört. Det är tyvärr inget annat än regionalpolitik när den luktar surströmming från norr till söder.

Hur många AP-fonder föredrar du?

Visa resultat