Visst gör det ont när bubblor brister

Så här i vårtider går mina tankar alltid till Karin Boyes ”visst gör det ont när knoppar brister”. Jag är ingen litteratur-freak, men hennes beskrivning är träffande och man kan riktigt känna hur det värker i hela naturen när våren dundrar in. Och det är underbart.

Men riktigt lika underbart är det inte när finansbubblor brister. Den veritabla kollapsen på priset på tulpaner i Amsterdam februari 1637 betecknas ofta som den första finansbubblan. Men förmodligen har det funnits finansbubblor tidigare än så. För bubbel-fenomenet är varken något nytt eller något som kommer att försvinna. Det ligger djupt rotat i den mänskliga naturen att ”hissa och dissa”, ”hylla och mobba”. Ju mer vi hissar och hyllar en aktie, en råvara, eller någon annan tillgång som prissätts, desto större blir bubblan och därmed smällen när luften går ur.

För att en bubbla ska kunna uppstå måste tillräckligt många vilja köpa – samtidigt som få vill sälja. Helst ska det också finnas en ingrediens som säger ”det här är the next big thing…”, eller ”just detta träd kan växa till månen”, eller ”enligt nya rön från forskare så kommer börsen stiga för alltid”. Finns denna beståndsdel med så har vi förbättrat förutsättningarna för en bubbla. Helst ska majoriteten av aktörerna ha denna ”övertygelse”. Och där kom nästa ingrediens; övertygelsen. Om den finns då har det blivit religion av placeringen – och just det kan ta bubblan till oanad storlek. För trots att vi med hjälp av marknaderna får viss repetition lär vi oss inte känna igen en finansbubbla när vi ser den.

Just nu bevittnar vi en bubbla pumpas upp – sociala medier. Och det har den gjort länge. Visst, sociala medier är här för att stanna, men är det rimligt att ett bolag som Facebook värderas till över 100 miljarder dollar? Att Facebook har ett värde, det är ju uppenbart eftersom de har lyckats nå en enastående framgång när det gäller att skapa medlemmar. Därom finns inget att tvista. Men aktien kommer inte heller att vara gratis när bolaget noteras den 18:e maj.

Ånej, under natten svensk tid fick vi beskedet att priset på Facebook-aktien när den noteras i USA just skruvats upp ytterligare från spannet 28-34 dollar till 34-38 dollar. Aktien övertecknades redan i förra veckan. Och det är inte professionella placerare som pumpar upp denna bubbla, ånej, det är hugade småsparare som det största intresset kommer ifrån. Förvånad? Var inte det – det är inte den första gången i finansmarknadernas historia som småspararna visar sig vara en samling ”nyttiga idioter”. En av världens främsta investerare, Warren Buffett, sa för en vecka sedan att han förvisso tycker att Facebook är ett fantastiskt bolag, men att han aldrig skulle köpa aktien. Men det är inget som lär skada Marc Zuckerbergs plånbok. Nej, han kommer få skratta hela vägen till banken och draghjälpen från de Facebook-troende gör det skrattet än högre.

Jag tänker inte ge mig in i en djuplodande analys om sociala mediers varande. Sociala medier är här för att stanna, men deras sammansättning, och det sätt som användarna vill interagera är en föränderlig organism som inte går att stoppa. Det gör naturligtvis att det kommer andra verktyg i denna interaktionsprocess. Att Facebook och exempelvis Twitter har blivit så stora beror på att de är gratis för användarna. Om man tar bort enkelheten och belägger tjänsterna med en avgift så blir de inget annat än verktyg som krånglar till användbarheten. Och vem är intresserad av att betala för att uppdatera sin status på Facebook? Just det förslaget testas nu av Facebook.

Om det kostar att uppdatera om bullbaket, bajs i barnens blöja eller vem som däckade först på senaste festen – då lär antalet aktiva medlemmar rasa likt priset på tulpanerna i Amsterdam på 1600-talet.

Om medlemmarna inte är aktiva så vill färre läsa de få inlägg som görs, vilket skulle leda till en negativ spiral som inte går att hejda.

När Facebook noteras på fredag kan kursen säkert hålla sig kvar på sin orimligt höga nivå. Den kan säkert stiga rejält också. För det är så bubblorna jobbar. De banker som hjälper bolaget till börsen kommer också göra vad de kan för att försvara priset genom att stödhandla aktien under de första veckorna efter börsnoteringen. Men vad händer sedan? Ovanstående text har nog redan svarat på vad JAG tror.

Till svenska småsparare blir budskapet – håll er borta från Facebook-aktien.

Så, visst kommer det göra ont även när sociala-medier-bubblan brister…

Overconfidence, investerarens farligaste egenskap

Om du läser min blogg är jag ganska säker på att du älskar börsen, insiders eller jobbar någonstans i skärningspunkten mellan börs/näringsliv/media. Om du inte gör det – hjärtligt välkommen! Men oavsett har du kanske hört talas om ”behavioral finance”, på svenska får det bli beteendebaserad finans. Oavsett är detta ett samlingsbegrepp för forskning kring hur känslor kan påverka våra beslut kring investeringar.

Behavioral finance var länge ett bespottat ämne inom vetenskapen. Det vet jag eftersom jag själv var forskare under den period då området gick från ute till inne vilket i praktiken skedde när Daniel Kahneman tilldelades Riksbankens pris till minne av Alfred Nobel. Jag var själv verksam inom empirisk forskning på finansområdet, men läste också en och annan kurs i just behavioral finance som jag just då tyckte var ett flummigt, men intressant och kul område där forskningen kunde göras på mycket lösare grunder än inom nationalekonomin som var min huvud-disciplin.

Jag läste just en sådan kurs i Holland. Min blivande fru fick en trevlig tjänst i Amsterdam. Och sämre ställen kan man ju bo på – tänkte jag och flyttade med. Nära vår lägenhet någonstans i kanalområdet i de centrala delarna av stan ligger Tinbergen Institute, ett forskningsinstitut uppkallat efter nobelpristagaren Jan Tinbergen. Jag studerade vid detta institut både i Amsterdam och Rotterdam under ett halvår. Som avslutningsprojekt fick vi göra en undersökning baserat på kursens teoretiska innehåll. Mitt projekt gick ut på att slumpmässigt välja ut 20 personer som jag tillfrågade hur de själva såg på sina köregenskaper som bilförare. Frågan löd:

I jämförelse med dina medtrafikanter, hur bra upplever du att du kör: 1) sämre, 2) lika bra  eller 3) bättre?

Hört den förr? Svaren var underbara och i linje med forskningen. I min lilla mini-studie visade det sig att 90% ansåg att de körde lika bra eller bättre än sina medtrafikanter. Och det är ungefär som de mer omfattande studierna. Om vi valde alla trafikanter borde en tredjedel ligga i varje grupp, eller hur? Jag använder detta exempel som det första jag kommer på för det man inom behavioral finance kallar ”overconfidence”, eller överdriven tilltro till sin egna förmåga.

I en studie genomförd 2006 av James Montier fann han att av de tillfrågade 300 fondförvaltarna ansåg 74% att de levererat en avkastning som var högre än sitt jämförelseindex. Av resten, ansåg en majoritet att de levererat i linje med sitt jämförelseindex. De hade alltså en tilltro till sin egen förmåga som rimmar dåligt med verkligheten.

Och sannolikheten är ganska stor att du själv kvalar in bland de som tror sig ha en bättre förmåga att fatta bra beslut, vare sig det gäller investeringar eller bilkörning. Jag är själv inget undantag. För visst, jag anser mig köra bättre än mina medtrafikanter och att jag kan fatta bättre beslut även på andra områden.

Men det var inte därför som min underbara fru gav mig de fina manschettknapparna i british racing green (samma färg som Scientias logga) med en etta på i bilden nedan. Däremot kommer dem påminna mig om ett budskap som jag vill föra vidare till er: att komma högst upp på pallen en gång är stort, men man kan inte göra det varje dag. Ibland är man en vinnare om man kommer tvåa, ibland är man en vinnare om man fullföljer ett lopp och ibland är man en vinnare om man tar en förlust medan den är begränsad. Ödmjukhet är ett bra redskap att ha med sig som investerare, betydligt bättre än en överdriven tilltro till sin egen förmåga som i värsta fall kan innebära dåliga beslut i placeringar.

Ett råd för framgångsrika placeringar som en kund jag träffade idag hade fått av en superinvesterare: sälj en aktie när du älskar den, köp när du hatar den.

Men, med risk för att låta altför negativ ska jag i ärlighetens namn berätta hur jag kände mig i mina nya manschettknappar på väg till jobbet idag, körandes lite för fort i solskenet, med stereon pumpandes ut en respektingivande låt på alldeles för hög volym: oslagbar.

Jag lovar att återkomma med mer nedslag inom börspsykologi. Tills dess tycker jag att ni ska leta er till takeachanceonme.se – Christina Söderberg – som har mycket intressant att säga om börspsykologi. För er som inte känner till Christina: hon prövar dessutom sina vingar i utmaningen mot experterna med en miljon kronor som insats.