Aktiespararna har lyckats – igen

Som en före detta aktiv aktiesparare kan jag bara konstatera att rekryteringen av den nye VD:n för Aktiespararna är en fullständig fullträff.

Carl Rosén är, enligt mina egna ”källor”, en mycket kompetent person som gjorde mycket fina insatser på svensk mark genom jobbet som ägaransvarig för andra AP-fonden i Göteborg. Och därefter har han även gjort fina insatser på Corporate Governance Network (CGN) i London.

Jag har tidigare representerat en lokalavdelning för Aktiespararna, den i Kungsbacka som för övrigt är min hem-/födelseort. Därför har jag en hyggligt bra koll på organisationen. Den insats, och det bidrag som Lars-Erik Forsgårdh har gjort för aktiesparandet i Sverige är fenomenalt. Det är en person som förtjänar den största respekt för vad han har tillfört organisationen och aktieägandet i vårt land. Efter Forsgårdhs frånfälle passerade en kortare tid då Elisabeth Tandan tog över. Och sen kom Günther Mårder. En ung person, absolut, men som från ett omöjligt läge satte organisationen på kartan. Och som han gjorde det.

Ett personligt minne är efter en dragning av Mårder som jag deltog på i år då han gjorde ett antal fenomenala analyser, bland annat av ett bolag där VD:n intervjuades av honom direkt. För de som deltog var det ett fantastiskt tillfälle att lära sig mer om just det bolaget, men också om hur man gör mer kvalificerade bolagsanalyser.

Mårder lyckades framgångsrikt fylla det tomrum som lämnats efter Forsgårdh, men jag förutsatte att det skulle vara omöjligt för organisationen att rekrytera en ersättare värd organisationens namn. Men med Carl Rosén tror jag att de faktiskt har lyckats med en nästintill omöjlig uppgift.

Rosén har naturligtvis en helt annan stil än såväl Forsgårdh som Mårder, men det betyder inte att hans approach inte kommer fungera rätt. Det är nog, tvärtom, ett bra tecken att organisationen vågar välja kompetens i trakter där man inte tidigare har vandrat. Hans tidigare erfarenhet inom CSR/SRI kan nog komma väl till pass på Aktiespararna och kan ge dem en tydlig edge över såväl bolagen som börsen.

Till Aktiespararna: hatten av!

Till Carl Rosén: ett stort lycka till i aktiespararnas tjänst!

Låt inte musiken tystna

Den 29 maj 2012 var en hektisk dag i min kalender. Därför kom blixten som från den klaraste himmel när jag runt 22.30-tiden slogs av nyheten att Günther Mårder avgår som VD för Aktiespararna.

Jag har själv under ett antal år varit engagerad i organisationen och känner såväl Mårder som flera andra i organisationen. Oavsett vad man anser om Aktiespararna så kan man konstatera följande: det är en jäkligt svår och krävande organisation att leda och representera som VD. Och Mårder lyckades exceptionellt väl med denna uppgift.

Jag var själv skeptisk den dag som Mårder tillträdde, egentligen uteslutande på grund av hans låga ålder, men insåg snabbt att hans erfarenheter från organisationen med råge skulle väga upp detta. Sedan hans tillträde har organisation stärkts och även om medlemstalet varit sviktande de senaste åren så har detta mer berott på omvärldsfaktorer och ett riktigt taskigt börsklimat än något annat. Mårder lyckades också väl med media – en helt avgörande faktor för att organisationen har lyckats få en så starka ställning som maktfaktor i börsvärlden.

Men sedan Mårder annonserade att han lämnar som VD har det varit tyst. Oroväckande tyst. Och visst är det väl förståeligt att organisationen med den tillförordnade VD:n får viss respit, men musiken som tidigare spelat på så hög volym har nu tystnat och gjort det på tok för länge.

Jag tror nämligen inte att Aktiespararna har råd att inte vara aktiva i samhällsdebatten särskilt länge till. Risken som jag ser det är att medlemstalet får en rejäl justering nedåt och att de aktiespararande medlemmarna lämnas åt de kapitalistiska vargarna – helt i onödan.

Aktiespararna behövs. Och jag är inte ensam om att säga det. I våras lyssnade jag till en presentation av finansmannen Sven Norfeldt i Göteborg. I hans presentation berättade han om sina erfarenheter på aktiemarknaden och gjorde då även följande konstaterande:

Vi har Aktiespararna och tacka för att aktieägandet är så högt som det är i Sverige. DE har gjort en stor insats för Sverige och jag anser att alla som äger aktier i Sverige borde vara medlem i organisationen och egentligen borde alla svenskar vara det.

Aktiespararnas röst behövs nu! Ni behövs för att försvara medlemmarna på stämmorna. Ni behövs som en motpol till alla de kapitalistiska intressen som styr finansbranschen. Ni behövs för att aktiesparandet är viktigt och för att det berikar.

Så, med detta sagt, bästa Aktiespararna, låt inte musiken tystna.

Aktiespararna förlorar stort

Aktiespararorganisationen Aktiespararna har haft en tuff tid, egentligen sedan IT-bubblan. Det så ofta omdiskuterade antalet medlemmar har kanat rejält utför. Och det är i sak inget uppseendeväckande med den saken. Svåra börsen under lång tid, en IT-bubbla, och en rad stora såväl utländska som svenska företagsskandaler har successivt lett till ett minskat förtroende för aktier.

Organisationen hade under en lång tid den stark personligheten Lars-Erik Forsgårdh som VD. Efter honom uppstod en svår tid med Elisabeth Tandan som tog över och därefter tog Günther Mårder över. Jag har själv tidigare omskrivit Mårder som en av de vita riddarna som funnits till småspararens undsättning. Men igår valde Mårder att säga upp sig från sin VD-position efter fyra år på tjänsten.

Min bedömning är att Mårders avhopp kan innebär att luften går ur organisationen.

Jag har själv suttit med i ledningsgruppen lokalt i Kungsbacka för Aktiespararna och har på så vis fått en bra bild av organisationen. Jag har lärt känna flera av de ledande personerna bakom den och kan bara konstatera att det inte är en lätt uppgift att vara VD för Aktiespararna! Exempelvis var Tandan, som tidigare framgångsrik managementkonsult, chanslös i en organisation där majoriteten består av äldre män. En organisation där medlemmar arbetar utan ersättning kan inte styras på ett sätt som kommersiella bolag görs. Tandan försökte med det och fick rejält på nöten.

Mårder kunde organisationen, hade varit aktiv sedan tidig vuxen ålder och kände personalen.

När Mårder nu lämnar konstaterar jag följande.

Aktiespararna förlorar en ytterst kunnig aktieperson, eller rättare sagt en ”aktienörd”.
Aktiespararna förlorar en person som, likt Lars-Erik Forsgårdh, har arbetat för att alltid vara medierna till lags för ett uttalande.
Aktiespararna, men kanske viktigare alla småsparare, förlorar en person som har tillvaratagit deras intressen och som med eftertryck har förespråkat aktiesparandet utan att för den skull slå bort benen på marknadens aktörer som exempelvis fondbolag eller oberoende rådgivare.
Aktiespararna förlorar inte bara detta, utan även en person som hade de kvaliteter som kunde ha fört organisationen tillbaka.

Med Mårder fanns chansen för organisationens come-back. Den chansen är med största sannolikhet borta med denne kunnige, unge och visionäre Mårder. Men Aktiespararna behövs – mer än vad som uppmärksammas i media – och man kan bara hoppas att ordförande och de övriga lyckas hitta en lika stark och kunnig person som Mårder. Hur det ska gå till är dock en obegriplighet.

Vad jag har förstått av skriverier och kommentarer i olika forum så framstår det som att en del medlemmar och anställda har tyckt att Mårder har varit lite för glad i att synas i media. Dessa personer måste helt ha missuppfattat vad VD-skapet för organisationen innebär – om man inte syns så finns man inte. Och även här har Mårder gjort en mycket bra insats.

Jag vet att många kommer sörja att Mårder nu går vidare i livet. Jag talar dagligen med aktieintresserade och det nämns frekvent att han var organisationens räddning. Om organisationen hittar en ny livboj blir en fråga vi sannolikt får besvarat inom kort.

En sak vet jag dock med säkerhet om Mårder – många hungriga bolag kommer att rycka i honom. Och i den huggsexan önskar jag honom all välgång!