Beställarkompetens och fikonspråk

Förra veckan besökte jag seminarier om sparande under politikerveckan i Almedalen. Alla seminarier jag lyssnade till handlade om spararens bristande beställarkompetens och/eller en för komplicerad produktinformation.

Sparare som inte förstår de produkter de investerar i – och riskerna med dem – är ett stort problem. Så vad gör vi, dvs. marknaden, åt det? Det enkla svaret är utbildning i olika former.

De flesta av oss sköter idag vårt sparande hos någon av storbankerna. När vi går till banken får vi vår egen rådgivare, personliga bankman eller vad just din bank väljer att kalla dem. Det är de som du ska kunna förlita dig till kan sparprodukterna och ska ge råd som är anpassade efter just dig, dina behov och förutsättningar. Detta är önskebilden – verkligheten en annan.

Det finns något som heter ”god rådgivningssed” för rådgivare. Denna sed ska sörja för att rådgivaren arbetar på för att ta tillvara spararens intressen så som erfarenhet av placeringar, ekonomiska förhållanden och vilken risk de är villiga att ta. Rådgivaren ska enligt denna sed också avråda spararen från olämpliga placeringar utifrån hans/hennes förutsättningar.

Höga krav ställs idag på rådgivarna med särskilda licensieringar och det är ju bra. Men dessutom kan rådgivaren bli personligt skadeståndsskyldig för vårdslös rådgivning. Som en konsekvens av detta ger de påfallande ofta ”bankens standardråd” till spararen. För på så sätt blir risken att de själva ska råka i trubbel minimal. Och vad har vi då fått – jo just motsatsen till det som lagstiftaren ville uppnå nämligen kollektiva placeringsråd! Det är nog också därför utomstående, en smula raljant, titulerar dem säljare snarare än rådgivare.

Så, inte nog med att spararna har för låg kompetens kring sparande – rådgivaren som ska hjälpa dem till bästa individuella placeringsråden vill inte, vågar inte eller rentav får inte ge spararen rätt råd.

Och här någonstans blir det ju uppenbart att något måste göras. För sparare som inte kan sparande själv finns egentligen bara två utvägar – köpa riktig rådgivning eller öka sin egen kompetens kring sparande.

Att köpa rådgivning är bra, men det kommer ta många år innan gemene man är beredd att betala dyra pengar (bra råd är sällan gratis) för rådgivning som man ”väl redan borde får på banken…”.

Min lösning på ovanstående är lika tråkig som pensionssparande – utbilda, utbilda, utbilda.

För det första måste privatekonomi upp som ett eget ämne i grundskolan. Att det inte redan har skett är helt obegripligt. Vi lär oss tidigt att tälja till smörknivar, men kan inte ta hand om vår privatekonomi. Och så undrar myndigheterna varför många unga tidigt får problem med betalningsanmärkningar och lånar till kläderna via SMS-lån…

Så snart privatekonomi finns i grundskolan har vi säkrat beställarkompetensen för de kommande generationerna.

Men de som redan är ”förlorade” då?

Lösningen är fortfarande utbildning! Och här kommer jag och alla andra på marknaden in. Vi måste gemensamt arbeta för att ge kunden transparent och begriplig information om produkterna och framförallt riskerna med dem. Men det stannar inte här. Vi måste utbilda spararna om avgifter, om skillnader mellan olika sparprodukter, tydliggöra fördelar och nackdelar och vad kunden får för det de betalar. Och det måste göras med ryggrad.

Aktiespararna gör ett fantastiskt spar-missionerande. Men de når i praktiken redan välutbildade och välinformerade sparare. Den utbildningsinsats jag talar om måste istället komma från de som har frekvent interaktion med den breda massan av okunniga eller ointresserade sparare.

Men, tänker du kanske, hur sannolikt är det att storbankerna som har dessa sparare kommer att engagera sig i en ”gratis” utbildning av spararna? Jag vet inte, men sann optimist som jag är så hoppas jag att det kommer att ske.

Men jag ska naturligtvis också själv göra en insats.

Jag tittar just nu på möjligheter att komma ut i olika sammanhang och informera/utbilda om fondsparande. Min bakgrund som forskare innebär många timmar som föreläsare och att få dela med sig av kunskap är något som jag tycker är riktigt kul. Så om du har en studiegrupp, är engagerad i skolan, driver ett företag där anställda behöver lära sig mer eller har någon annan grupp som vill lära sig mer om fondsparande – hör då gärna av dig till mig. I mån av tid kommer jag ut och berättar och – helt fritt från att pracka på mina egna produkter.

Med bättre rådgivning och utbildning ökar beställarkompetensen och spararna kan göra de bästa valen för just sin unika livssituation.

Men sedan har vi det där med informationen om sparprodukterna. Aktörer som har mycket att tjäna på att göra sparprodukterna svåra att förstå kommer att göra det. Därför försökte Europakommissionen i ett samlat grepp skapa regelverk för hur informationen ska återges. Fungerar det bra? Nej, det är katastrof.

Tänk er ett gäng jurister från olika EU-länder inslängda i ett stort rum för att skapa ett gemensamt regelverk. Mardröm. Och den mardrömmen kan nu kunderna exempelvis se i fondernas basfaktablad. Det ska dock sägas att det är ett bra tänk att göra denna information enhetlig, men eftersom fondbolagen inte får gå utanför strukturen och språkbruket (läs: fikonspråk) så blir det som det brukar. Mycket snack och inte den effekt man ville uppnå.

Fikonspråket i branschen behöver alltså tonas ner, dechiffreras och begripliggöras. Även här är enkla lösningarna få utan branschen måste ta sitt ansvar. Som företrädare för ett fondbolag kan och ska även jag ta mitt ansvar här.

Men problemet med fonder är litet i jämförelse med exempelvis strukturerade produkter med ett innehåll som knappt ens emittenten själv kan tyda. Ett par vänner till mig bad mig som nydisputerad i finansiell ekonomi gå igenom produktbladet för en strukturerad produkt som en av storbankerna ville sälja på dem. Till saken hör att vännerna är rätt duktiga på olika sparprodukter så att de frågade mig var redan det en varningssignal. Jag läste långsamt villkoren i broschyren. En gång. Två gånger. Tre gånger. Sen gav jag upp.

Kanske hade jag Warren Buffetts placeringsfilosofi i bakhuvudet – att bara investera i sådant man förstår – när jag sa till vännerna just det.

Här kan branschen sträcka på sig och göra jobbet åt kunden. För, ju mer lättillgänglig produktinformationen är desto färre blir missförstånden. Om kunden ville köpa morötter är det ju bra om de får det och inte selleri.

Den bristande beställarkompetensen löser vi med uthållig utbildning. Med en mer begriplig produktinformation och ett absolut minimum av fikonspråk minskar vi risken för att spararna får fel produkter och komponering på sitt sparande.

Vi som är verksamma i fondbranschen måste jobba hårdare för att få spararna att förstå produkten, vi ska avråda från opassande produkter (även de vi själva saluför) och vi ska eftersträva transparens och begriplighet i den information som vi ger till spararna. Och framförallt vi ska göra detta med den yrkesstolthet som våra kunder förtjänar.

En mer insatt och kompetent sparare är en rikare sparare!