”Webbsändningar? Nej tack!”

I torsdags, denna vecka, deltog jag i en debatt på IR-dagen med titeln ”Service till analytiker eller orättvis analytikermassage? Paneldebatt om informella möten och publika bolag” arrangerat av Regi i samarbete med bland andra NASDAQ OMX och Intellecta Corporate.

Debatten som varade i 25 minuter utgjordes av IR-cheferna för Assa Abloy (Niclas Ribbing) och Securitas (Micaela Sjökvist), journalisten Torbjörn Isacsson från Svenska Dagbladet samt finanschefen från risk-kapitalbolaget Altor (Jesper Eliasson). Diskussionen var helt okej och jag tror att mitt budskap – att webbsända de slutna analytikerträffarna – nådde hem. Stockholmsbörsens noteringansvarige tyckte i varje fall att det var intressant och uppskattade en annan vinkel på problemet.

Mitt resonemang kring varför de slutna analytikermötena bör webbsändas är som följer.

När man talar om enskilda möten mellan investerare och bolaget så måste bolaget dels beakta vilken typ av information man ger till personen/personerna. Är det gammal information eller är den ny? Är det en nyansering av tidigare lämnad information? Vidare så finns det den givna principen om likabehandling av aktieägarna, den så kallade ”Likhetsprincipen” i 4 kapitlet första paragrafen i Aktiebolagslagen som säger att ”Alla aktier har lika rätt i bolaget”. Det är alltså utgångspunkten i frågan.

När media tillfrågar bolagen och analytiker om vad som egentligen framkommer på dessa möten så blir svaret: inget nytt.

Och just här börjar problemet.

För folk hemma i stugorna är nämligen inte helt befriade från förstånd – många är dem som med mig frågar sig varför man håller dessa möten om inget nytt framkommer? Bolagen har väl andra saker att jobba med där man kan maximera ägarnas tillgångar, och analytikerna gör väl bättre i att sitta på kammaren och räkna på bolaget och studera branschen för att skapa sig en ”edge” i sin bedömning av bolaget?

Kan det vara så att analytiker faktiskt får ny information eller en nyansering av gammal information på dessa möten? Och kan det vara så att bolagen faktiskt har ett incitament för att hålla mötena de också, exempelvis för att inte tappa ansiktet när man släpper sin rapport för att analytikerna hade för höga förväntningar? Mitt svar är: absolut!

Men, undrar du kanske, är det verkligen okej att bolagen snackar med analytiker vid sidan om alla andra? Jodå och det sanktionernas av börsen också. I en text där allmänna råd lämnas från Stockholmsbörsen till bolagen så menar man att sk. ”guidning” från bolaget är tillåtet om det exempelvis gäller att:

  • påminna om tidigare lämnad information, eller
  • rätta till missförstånd, räknefel och uppenbara tankefel.

När jag läste dessa allmänna råd så blev jag en smula förvånad. För visst är punkten två ovan påfallande lik vad som kan räknas till insiderinformation? Allt som kan vara kurspåverkande information är att beteckna som insiderinformation. Det gör att alla kontakter bolaget har med enskilda grupper blir en verbal balansakt. Börsen talar ofta om selektiv informationsgivning, och den är bara accepterad om man samtidigt går ut med ett pressmeddelande. Så om man av misstag skulle släppa sådan information till en mindre grupp så måste man korrigera genom att omgående skicka ut ett pressmeddelande.

Risken med slutna analytikermöten är att de:

  • leder till ett minskat förtroende från de som direktsparar i aktier,
  • åsidosätter likabehandlingen av aktieägarna eftersom inte alla investerare har tillträde,
  • riskerar att innehålla potentiellt kurspåverkande information som då inte blir samtidigt tillgänglig på marknaden,
  • är ett slöseri med bolagets resurser, och
  • att de tenderar att bli läxhjälp för dåligt pålästa analytiker.

Mitt förslag till problemet är alltså att webbsända analytikerträffarna, ett förslag som jag och Günther Mårder, idag sparekonom på Nordnet, presenterade i en debattartikel i Dagens Industri den 18 februari i år.

Webbsändningarna skulle lösa en rad uppenbara problem:

  • sparar tid för bolagen genom färre kontakter med olika intressegrupper,
  • säkerställer att marknaden får informationen samtidigt, risken för att deltagarna ska infekteras med insiderinformation minskas avsevärt,
  • stärker en likabehandling av aktieägarna i bolaget,
  • minskar risken för att bolaget bli felciterad i media, och
  • ökar spararnas förtroende.

Dessutom finns tekniken och många bolag använder sig av webbsändningar redan idag!

Webbsändningar skulle alltså vara bra för bolagen av flera skäl, för analytikerna som hellre vill ha mer information än de får idag och skulle samtidigt skapa mindre misstänksamhet från vanliga aktiesparare. Visst låter det bra?

Tillbaka nu till debatten. När jag framhöll att likabehandling av aktieägarna är viktigt fick jag medhållande nickningar från båda IR-cheferna men att webbsända analytikerträffarna sågades. Invändningen bestod främst i att det skulle vara en omöjlighet att webbsända varenda kontakt som analytiker tar med bolaget via telefon, e-post och vid enskilda möten. Okej, det håller jag med om, men jämför med en privatrådgivare på en bank som tvingas dokumentera varenda kontakt de har med en investerare. De klarar av att göra det och de har rätt många möten under en vecka.

Men vad de inte tänkte på då är att denna syn är kärnan av problemet: analytiker har nämligen direktkanaler in till bolaget som småspararen bara kan drömma om. Analytiker och större ägare har helt andra möjligheter att träffa bolagen, ofta på tu man hand långt upp i bolagets toppskikt, och vid dessa tillfällen är få inbjudna. Varför? För att diskutera gammal information?

Nej, motargumenten till att öppna upp de slutna mötena mellan bolag och analytiker är svaga. I bästa fall.

Utöver receptet att använda verktyget webbsändningar så föreslår jag att bolagen ska kommunicera oftare. Marknaden behöver mer information, inte mindre. Marknaden behöver också bättre information, inte sämre. Marknaden behöver framförallt prognoser om framtiden, något som fler och fler företag går ifrån eftersom prognoser behöver följas upp och avvikelser kommuniceras ut till marknaden.

I en tid då direktsparandet i aktier minskar så behöver vi mer öppenhet och transparens. Börsrobotar har gjort att många flyr börsen som man tycker blir mer och mer obegriplig och styrd av andra faktorer än hur bolagen utvecklas. I en tid av avtagande förtroende är det läge att gå på offensiven och reformera.

De senaste dagarna har jag talat med många intressegrupper om ämnet och alla är eniga om att informationen som lämnas på mötena ibland är helt ny och kurspåverkande. De menar att det är som att påpeka det uppenbara, som att sparka lätt på en redan öppen dörr.

Jag tror att alla förstår att det finns goda skäl till varför analytiker och bolag träffas. Det jag menar är inte att bolagen regelmässigt läcker hemlig information, för så är det naturligtvis inte, det jag menar är att risken för att det skulle vara så är skäl nog att fundera över om det är bra för marknaden och alla aktörer med slutna analytikermöten.

Det är dags att debattera hur börsen återigen kan bli en plats för gemene man och inte bara för robotar och aktörer som på olagligt sätt fått ett informationsövertag. Det är dags att öka genomlysningen och transparensen på börsen. Webbsändningar av slutna analytikermöten? Ja, tack!

Ps. Efter debatten fick jag mig en känga från en chef från en av AP-fonderna. AP-fonderna behöver inte komma med kontroversiella debattinlägg (läs: att webbsända slutna analytikermöten) för att få in fler andelsägare i sina fonder, var argumentet. Det är naturligtvis sant även om jag har svårt att se varför en sådan debattartikel skulle leda till fler kunder i mina fonder. Dessutom, till skillnad från ofta skotträdda och välavlönade tjänstemän, så vågar jag i varje fall ta en debatt om ämnen där småspararen kommer i kläm. Kanske något som företrädarna för de statliga buffertfonderna också ska testa framöver? Ds.

Håller du inte med? Tyck till i den gröna bubblan högst upp i inlägget. Håller du med får du gärna skriva det också…

Hålet som de inte vill laga

Du har hål i tanden – du går till tandläkaren som lagar det. Det är ett hål i vägen på din gata – du ringer till kommunen som lagar hålet. Någon slår hål i fönstret på skolan där du är lärare – du ringer vaktmästaren som lagar fönstret. Du märker ett hål i byxfickan – du lagar hålet. Det finns många hål att laga, men  vi gör det även om det ibland kan dröja en dag eller två.

Orsak och verkan. Det finns ett problem – vi löser problemet.

Det här är berättelsen om hålet som de inte vill laga. Du vet, det där kryphålet som insiders kan kravla in och ut igenom utan att man bryr sig. Kryphålet som gör att insiders inte behöver anmäla sitt ägande i bolaget där de är ledande befattningshavare om de äger aktierna via en kapitalförsäkring.

Det här hålet, insider-kryphålet när de äger aktier i det egna bolaget via en kapitalförsäkring, är inget nytt fenomen. Åh nej, det har uppmärksammats av många och under lång tid. De så ofta helt felaktigt bespottade Finansinspektionen, FI, har höjt rösten så gott det går om detta problem redan 2007 att det måste täppas till, och det omedelbums. Jag har tidigare skrivit om ämnet i detta inlägg, och i ytterligare ett om lagstiftarens senfärdighet.

En liten kort bakgrund följer.

De som är registrerade hos FI som insiders är enligt lag skyldiga att rapportera sina innehav i bolagets aktie till FI samt när de köper och säljer också. Reglerna syftar till att skapa en transparens på aktiemarknaden. Eller bättre uttryckt att investerarna ska känna förtroende för marknaderna som helhet. När en insider äger sina aktier i bolaget via en kapitalförsäkring så är det inte personen som är formell ägare till aktierna utan försäkringsbolaget som tillhandahåller kapitalförsäkringen. Vem den slutgiltiga ägaren är spelar alltså ingen roll. Att insiders inte är rapporteringsskyldiga för aktier som ägs på detta sätt är en olycklig omständighet som man inte tänkt på förrän kapitalförsäkringar blev riktigt populära.

Ett problem med andra ord. Men problem som vi upptäcker fixar vi väl bara?

Nej, så enkelt visar det sig inte vara. Lagstiftaren har nämligen visat sig ganska ointresserad av denna lucka egentligen. Personligen tror jag bara att det har med pengar att göra. Hade det gällt att staten gått miste om skatteintäkter, då jävlar hade det blivit åka av…

Och sanningen är att FI röt till ordentligt redan 2007/2008 om den olyckliga luckan. Men problemet sopades snabbt under mattan av Finansdepartementet med motiveringen att man avvaktade utredningar i Europakommissionen under det därpå kommande året.

Men så till slut fick FI i uppdrag att formellt utreda frågan från departementet. Det dröjde till den 10 mars 2011 innan departementet gav FI uppdraget men utredningen offentliggjordes i varje fall den 1 november 2011. Utredningen, som du kan hitta här, var rakt på sak – täpp till hålet och gör det nu! Utredningen resulterade i ett lagförslag om hur detta skulle ske och gav samtidigt rekommendationen att lösa frågan omedelbart. Nu skulle det väl ändå hända något?

Visst finns det anledning att hoppas på att departementet snabbt skulle agera på rekommendationen från FI, men sanningen är att inte mycket har hänt sedan dess.

Och problemet görs inte bättre av att de insiders som vill anmäla sina innehav via kapitalförsäkringar inte tas emot av FI – det är ju inte rapporteringsplikt på sådana innehav.

På en aktiemarknad är det viktigt att alla aktörer har tilltro till just marknaden. Så fort det känner en oro för att det pågår något fuffens flyr de lika fort som badgäster vid ösregn. Man brukar tala om transparens på aktiemarknaden. Och det är just transparens vi talar om här, för visst är det viktigt att vi vet hur de som sitter i bolagen köper och säljer aktier i de egna bolagen. Det säger nämligen ganska mycket om vad de tror om bolaget, en information som har visat sig viktig att marknadens aktörer har och ofta även värdefull. Tyvärr kan investerarna inte vara helt säkra på exakt hur insiderägandet ser ut så länge kryphålet finns kvar.

Som ansvarig för ett bolag som står under Finansinspektionens tillsyn känner jag väl till de regelverk som ska efterlevas. Just därför har jag ingen som helst förståelse för att ett icke önskvärt hål i lagen, som enkelt kan täppas till, inte täpps igen.

Patienten (Finansdepartementet) har ett specialhål i tanden. Man går till tandläkaren (Finansinspektionen) som får i uppdrag att ta fram en fyllning att laga hålet med. Tandläkaren tar fram en fyllning. Men nu visar det sig att patienten inte längre vill laga hålet. Eller rättare sagt, man avvaktar lite till. Varför? Ja, det vet ingen, men antagligen har de viktigare saker att arbeta med. Som att visa sitt ”angry face” åt representation och tjänstebilar hos AP-fonderna.

Det är hög tid att återvinna spararnas förtroende för aktiemarknaden och då gäller det att lösa alla lösa (och synliga) trådar. Det är hög tid att täppa till det där lilla hålet och för lagstiftaren att förstå vikten av orsak och verkan!

Ränteprutning – till vilket pris som helst?

Öppna en dagstidning och du möts förmodligen av budskapet – ”Förhandla din bolåneränta med banken”. Men vem bör egentligen pruta med banken och på vilket sätt?

Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, äger drygt varannan svensk sitt boende idag. Svenskarna är också ett av de länder i Europa med lägst andel som faktiskt äger sitt boende utan skulder vilket innebär att nästan hela högen måste gå till banken för att låna för att finansiera köpet.

Många svenskar har alltså flera svåra beslut att fatta när de ska köpa sin bostad. Hur mycket har de råd att låna? Ska räntan bindas eller vara rörlig? Vilken/vilka banker ska man träffa för att diskutera bolån? Därtill finns ännu viktigare frågor som ”hur kommer min arbetssituation se ut i framtiden?” eller ”var vill jag bo de närmaste åren?” och så vidare.

Så där står vi då, med finkostymen på och mössan i hand. Det är dags att träffa Banken för att diskutera bolånet. Så hur gör man?

Ja, ska man lita på de råd som basuneras ut med högsta möjliga röststyrka idag så är det att förhandla med banken om räntan. Förhandla, pruta, förhandla och … pruta.

Genom ämnestråden #sägdinränta på mikrobloggen Twitter startade sparekonomen Claes Hemberg en rikstäckande samling kring diskussionen och där man uppmanades att säga vilken ränta man har på sitt bolån. Det var i många stycken en lovvärd insats eftersom många av låntagarna bara går till den bank där de idag är kunder och tog den ränta de erbjöds utan någon förhandling.

Hur som haver så blev detta snabbt en fluga i media och resulterade i såväl debatter i TV-soffor, diskussioner på arbetsplatser och olika sajter på Internet som exempelvis Svenska Dagbladets Räntekarta.

Denna ”kampanj” är på många sätt lovvärdd, men till vem riktar den sig och ska alla förhandla sin ränta? Och till vilket pris?

Det är möjligt att en del ska vara ”illojal mot sin bank”, som Hemberg rekommenderar, men frågan är om det är så smart för alla. Personligen tycker jag inte det. Möjligen gäller detta för en mycket liten del av bolånetagarna – de med höga inkomster och stora förmögenheter – med för dem spelar det ju ingen roll ändå.

Att uppmana bolånetagarna att förhandla med banken är naturligtvis bra eftersom så få tidigare har gjort det. Men det är ett problem när media skapar en förhoppning hos medelsvensson när denne går till banken om att få (minst) lik låg ränta som grannen eller arbetskamraten. Fallhöjden är stor och risken för en besvikelse likaså. Att låntagarens kreditvärdighet, som i bankens värld avgör räntenivån, beror på många faktorer tar debatten sällan upp.

Ett annat problem är att det i media ofta framstår som att bankernas marginaler på bolån är sanslöst höga i jämförelse med för några år sedan. På pappret kan det se så ut. Att dagens regelverk kräver att bankerna samtidigt måste låna upp på en längre bidningstid än sina kunder och därigenom får högre upplåningskostnader än tidigare kommer inte heller upp i debatten. Detta bidrar naturligtvis till låntagarnas förvirring.

Jag har själv förhandlat med min bank och rekommenderar andra att göra detsamma, men använd andra bankers erbjudande som referens när du talar med din egna bank. Att vara illojal mot sin bank tycker jag är ett….riktigt korkat råd. Lojalitet är ett bra ord och det finns ingen anledning att en lång och god relation till din bank är just det bästa som kan hända såväl dig som din bank.

Nej, jag förordar att du för en dialog med din bank där målsättningen är att hitta den bästa gemensamma vägen. Om det viktigaste för dig är priset på ditt bolån ska du naturligtvis förhandla som en galning, men den bank du hamnar hos kommer få dig att betala på andra sätt.

Gratisluncher finns inte i bankvärlden. Heller.

Hade jag varit dig hade jag varit lojal mot min bank men använt andra bankers erbjudande som referens. Att du fanns hos just banken B var ingen slump och om du vill stanna hos denna bank ska du se till att tillsammans med banken hitta en räntenivå på ditt bolån som är bra för dig och banken.

Låt mig avsluta med ett exempel: Du ska köpa en vitvara. Du kan välja mellan att köpa den på den stora Kedjan i storstaden eller hos den lokale aktören. Köper du lokalt kostar det mer. Var köper du vitvaran? Många svarar nog den stora Kedjan. Det kommer säkert fungera bra så länge du inte har några problem med varan, men vad händer när den går sönder? Din lokale aktör kommer ordna så att den lagas snabbt för de är måna om sitt rykte, men den stora kedjan bryr sig föga. Känner du igen situationen?

Mitt råd: tänk så när det gäller bolån också – lojalitet kommer löna sig. Testa och du kommer tacka mig.

Ps. Om du går till andra banker som erbjuder dig en mycket lägre ränta än du har hos din bank idag är det kanske ett tecken på att du bör byta bank helt. Om din nuvarande bank inte ger dig en schysst ränta så bör du inte visa något förtroende för dem heller. Ds.