Oberoendet som inte finns

Tror du bankrådgivaren ger de bästa råden för dig eller för banken? Finns klara skott mellan bankens analysavdelning och deras corp-avdelning? Är det som skrivs i tidningen en slump eller finns det en koppling mellan innehåll och annonsintäkter?

Döm själv.

Ett oberoende på finansmarknaderna. Så felaktig kombination av ord men så ofta utnyttjade av marknadens aktörer. Att använda oberoende som ord för en verksamhet på de mest kommersiella av marknader är att höja upp sin verksamhet lite väl högt på piedestalen.

Ordet oberoende betyder ”fristående gentemot något”. Som exempel kan man ibland läsa om fondbolag som beskriver sig själva som ”Ett från banker oberoende fondbolag”. Javisst, det är ju sant till viss del, men när det gäller försäljning är det definitivt inte så. Så varför används då oberoende i denna mening? För att verka bättre än vad man är naturligtvis. Att ett fondbolag och en bank skulle vara från varandra fristående i formell mening är inget konstigt eller ovanligt. Och jag tror att de flesta investerare förstår detta också.

Men det finns värre exempel på försök till ett oberoende.

Ett sådant kunde vi läsa om i denna artikel under föregående vecka. Bakgrunden är att nätmäklaren och banken Avanza är finansiell rådgivare till ett bolag som är på väg till börsen – Sportamore. Samtidigt publicerar den av Avanza ägda nät-tidningen Placera.Nu en köprekommendation på aktien. En allt annat än oproblematisk situation.

Enligt Avanzas VD Martin Tivéus är Placera-redaktionen så redaktionellt oberoende att de anställda kan göra en opartisk analys även i detta fall. Och chefredaktören för Placera.Nu Gunnar Wrede håller med Tivéus – ”Oberoendet är i min värld så starkt att vi ska kunna skriva analyser även i de fall Avanzas corporateavdelning är inblandad”.

Jag betvivlar inte Placera-redaktionens ambition att uppnå hög journalistisk svansföring, men att hävda att de ska lyckas med ett oberoende från ägarens intressen är bara löjligt. Ett oberoende är helt enkelt en omöjlighet med så tydliga band mellan verksamheterna och starka vinstintressen från bl.a. corp-uppdragen. Jag hoppas och tror att de i framtiden tvingas införa en policy där man avstår från rekommendationer av bolag man hjälper till börsen.

Finansmarknaderna och deras kringliggande jaktmarker är alla högst beroende. Så när du får ett råd från din bank nästa gång, läser en aktieanalys eller läser tidningen gör dig själv en tjänst – glöm aldrig beroendet. På börsen är alla beroende.

Aktiespararna har lyckats – igen

Som en före detta aktiv aktiesparare kan jag bara konstatera att rekryteringen av den nye VD:n för Aktiespararna är en fullständig fullträff.

Carl Rosén är, enligt mina egna ”källor”, en mycket kompetent person som gjorde mycket fina insatser på svensk mark genom jobbet som ägaransvarig för andra AP-fonden i Göteborg. Och därefter har han även gjort fina insatser på Corporate Governance Network (CGN) i London.

Jag har tidigare representerat en lokalavdelning för Aktiespararna, den i Kungsbacka som för övrigt är min hem-/födelseort. Därför har jag en hyggligt bra koll på organisationen. Den insats, och det bidrag som Lars-Erik Forsgårdh har gjort för aktiesparandet i Sverige är fenomenalt. Det är en person som förtjänar den största respekt för vad han har tillfört organisationen och aktieägandet i vårt land. Efter Forsgårdhs frånfälle passerade en kortare tid då Elisabeth Tandan tog över. Och sen kom Günther Mårder. En ung person, absolut, men som från ett omöjligt läge satte organisationen på kartan. Och som han gjorde det.

Ett personligt minne är efter en dragning av Mårder som jag deltog på i år då han gjorde ett antal fenomenala analyser, bland annat av ett bolag där VD:n intervjuades av honom direkt. För de som deltog var det ett fantastiskt tillfälle att lära sig mer om just det bolaget, men också om hur man gör mer kvalificerade bolagsanalyser.

Mårder lyckades framgångsrikt fylla det tomrum som lämnats efter Forsgårdh, men jag förutsatte att det skulle vara omöjligt för organisationen att rekrytera en ersättare värd organisationens namn. Men med Carl Rosén tror jag att de faktiskt har lyckats med en nästintill omöjlig uppgift.

Rosén har naturligtvis en helt annan stil än såväl Forsgårdh som Mårder, men det betyder inte att hans approach inte kommer fungera rätt. Det är nog, tvärtom, ett bra tecken att organisationen vågar välja kompetens i trakter där man inte tidigare har vandrat. Hans tidigare erfarenhet inom CSR/SRI kan nog komma väl till pass på Aktiespararna och kan ge dem en tydlig edge över såväl bolagen som börsen.

Till Aktiespararna: hatten av!

Till Carl Rosén: ett stort lycka till i aktiespararnas tjänst!

Brevet som fondbolagen borde skriva…

Har det hänt dig att du fått ett brev från en leverantör där de meddelar dig att priset på din tjänst kommer att höjas på grund av ökade kostnader? Det händer mig oftare än vad jag hade önskat – och dessvärre även som ansvarig för ett fondbolag.

Egentligen är det inte särskilt konstigt att priserna på de varor och tjänster som vi köper stiger – kostnaderna för att skapa dessa varor och tjänster i form av bl.a. löner och material stiger så varför inte!?

Den senaste tiden har jag fått dessa meddelanden om ökade kostnader för en del tjänster som mitt fondbolag betalar. Fondbranschen går bokstavligen på knäna och de flesta mindre fondbolag gör löpande förluster i sina verksamheter. Sedan finanskrisen har regelverken skärpts upp på en sådan nivå att varje fondbolag tvingas utrusta sig med en bättre advokat på en halvtidstjänst för att klara att efterleva regelverken ordentligt. Personligen tycker jag utvecklingen på detta område är naturligt och bra för att det stärker konsumentskyddet, men gemene man bör förstå är att detta slår oproportionerligt mot mindre aktörer. Bankerna skrattar hela vägen tillbaka (!) till banken eftersom detta är småpotatis i deras resultaträkningar. Det späds ut på så stora intäkter att det inte spelar någon roll.

Problemet med ökade krav på fondbolag är inte kraven i sig utan att det riskerar att slå ut merparten av de mindre fondbolagen med ett minskat utbud av bra spetsprodukter som naturlig och olycklig konsekvens.

Den ensidiga diskussionen kring fondavgifter fortsätter att förbrylla mig. Aktivt förvaltade fonder (oftast med relativt höga avgifter) jämställs dagligen med indexfonder (oftast med låga avgifter). Det är konstigt eftersom den förstnämnda gruppen faktiskt försöker slå index medan den andra accepterar att ständigt förlora mot index. Okej, säger nån, men studier visar att de flesta aktivt förvaltade fonderna inte håller vad de lovar. Well, rätt få aktivt förvaltade fonder säger uttryckligen att de kommer slå index, men de försöker i varje fall…

Men oavsett, hur ofta har du läst i en tidningsartikel om vad du egentligen får för den avgift du betalar? Du får en förvaltningstjänst och en månadsrapport. Du får också en halvårsrapport och du får en årsrapport från fondbolaget. Om du exempelvis sparar 100 000 kronor i en fond med en årsavgift på 1,5% så betalar du drygt 120 kronor per månad för denna tjänst.

Men det värsta är inte att denna ringa månadskostnad för en kvalificerad tjänst aldrig lyfts fram utan att medelsvensson torskar på börsen varje år. Jodå, du läste rätt. Medelsvennen har en utveckling i sin portfölj som är betydligt sämre än börsen. Men det har du inte heller läst någonstans. Och det är förstås sant – det säljer inga lösnummer. Det heller.

Det är nog dags för fondbolagen att skriva brevet till andelsägarna där de meddelar att avgiften på fonden har höjts för att kompensera för ökade kostnader på de tjänster som köps in för att förvalta andelsägarens pengar. Alla andra leverantörer skriver sådana brev så varför skulle inte fondbranschen kunna skriva dem?

Okej, det finns en stor svaghet i min argumentation – bankerna. För bankernas fondverksamheter är rena sedelpressen så de ska definitivt inte skriva brevet till kunden.

Men din bank läser nog inte min blogg ändå…