Avgiftshysteri signerad ”Sparekonomer”

Debatten kring fondavgifter har den senaste tiden kommit att hamna kring att devisen ”billigast är bäst”. Ivrigt påhejad av svenska sparekonomer blir den skeva avgiftsfokuseringen negativ för såväl konkurrensen på fondområdet som i folkbildande syfte. 

Den senaste tiden har vi alla kunnat följa debatten kring fondavgifter. För en vecka sedan skrevs det några spaltmeter om en SEB-fond som lanserades som en ”gratisfond”. Även om det visade sig att fonden inte är riktigt gratis – genom denna artikel av Jesper Strandberg på Placera.Nu – så har mycket av debatten kring fonder kommit att hamna på just avgifter.

Som ivrig anförare av ”lågprisfonder” står självaste finansmarknadsministern. Hans vinkel in i debatten är att fondbolagen ska folkbilda spararna om fondavgifterna och dess eventuella påverkan på sparandet. Därför har den nu för tiden så politiskt korrekte Peter Norman tagit fram sitt egna kostnadsmått för att mäta fondernas avgifter och hur det hypotetiskt kan påverka sparandet i en fond över en tioårsperiod. Jag har skrivit om detta s.k. Norman-belopp vid ett flertal tidigare tillfällen. Till skillnad från Norman så tror jag inte att den genomsnittlige svensken har några större problem att jämföra priser. De gör det varje dag när de går i butiken eller tankar sin bil. Och för att kunna göra en prisjämförelse mellan fonder finns information om de fasta och rörliga avgifter som fondbolagen tar ut vid förvaltningen.

Nu är inte Norman ensam om att lägga överdrivet mycket energi på avgifterna utan är i bästa fall tvåa på bollen. För svenska sparekonomer har den senaste tiden fokuserat på avgifterna mer än något annat.

Efter ett tips på mikrobloggen Twitter så har jag tittat på vad en rad sparekonomer har skrivit under det senaste året. Det är 7 välkända ekonomer som ofta figurerar i olika medier – vilka specifika ekonomer jag har valt ut är underordnat mitt budskap. En sparekonoms arbete är att guida sparare mot att förränta sitt kapital, alltså uppnå en avkastning på det.

Tittar man på dessa sparekonomers inlägg under det senaste året så handlar 41 om ”avkastning”. 181 handlar om ”avgift”. Att fokusera på avgifter är tydligen drygt fyra gånger så viktigt som avkastningen. Fyra gånger.

Det är ju helt galet i en värld där avkastningen borde vara i centrum.

Att sparekonomerna (och Norman) tycker att avgifterna är det viktigaste har också fått ”svensson” att springa till banken och fylla sparandet med billigaste möjliga fonderna, vilket nyligen också dokumenterats i bl.a. denna artikel. Vad sparekonomerna har förmedlat är att billigt är bra, billigt är bäst, eftersom inga fonder slår index ändå. Detta påstående är naturligtvis inte sant – även om de flesta är sämre än index. Men detta förhållande gäller i ännu större utsträckning indexfonderna som med bara en liten avgift hamnar sämre än index. Att detta är fallet påpekas aldrig i debatten.

Men visst spelar avgiften en roll. Om du som placerare betalar 1 eller 3 procent i årlig fast avgift för en specifik fond så spelar det en mycket stor roll för den långsiktiga utvecklingen. Men hur ofta står du inför ett sådant val? Problemet är inte detta val – för det kan alla göra – utan att prisjämförelser mellan fonder försvåras av att de görs med ett osäkert utfall. Ska du välja en indexfond med superlåg avgift och en förväntad avkastning som hamnar på index minus avgiften eller en lite dyrare fond där förvaltaren säger att han kommer slå index?

Det är sannerligen inget lätt val, men rätt val spelar stor roll!

Som en förlängning på debatten kring avgifterna så har tyvärr strålkastarna nu vänts mot de vinster som görs i fondförvaltning. Det är naturligtvis viktigt och rätt att det granskas, men djupet i debatten har varit katastrofalt dålig, fram tills helt nyligen faktiskt. Tack vare denna artikel av Jacob Bjursell. I den påpekar Niklas Lundberg från analysföretaget Indecap att det finns två olika divisioner i fondbranschen, en supervinst-division och en nollvinst-division. Vilket jag tidigare har skrivit om på bloggen också. Låt oss göra det klart en gång för alla: bankerna tjänar hutlöst mycket på fondförvaltning, mindre aktörer gör det i-n-t-e.

Sparekonomerna gör bankerna en tjänst genom att nästan lägga allt sitt krut på att prata om avgifterna. Bankerna skulle enkelt kunna halvera avgifterna och fortfarande tjäna hutlöst mycket på fonderna (oavsett hur fonderna presterar). Samtidigt skulle de göra spararna, investerarna, dig som läser detta, en rejäl otjänst. Du skulle rekommenderas fonder som sannolikt inte gör ett bättre jobb än index. Dessutom skulle denna oförtjänta avgifts-fokusering driva bort kapital från mindre aktörer som då får stänga ner sin verksamhet och leda till ett minskat utbud. För dig som kund. Och denna process pågår nu för fullt.

Hela ovanstående ekvation spelar naturligtvis bankerna i händerna Som vanligt. Så har det alltid varit.

Så, låt mig rikta mig till dig – herr och fru sparekonom: Kan vi framöver prata mindre om avgifter och mer om avkastning? Kan vi göra den gemensamma insatsen? Jag vet att det är betydligt svårare att prata om osäkra faktorer som avkastning än säkra som avgifter, men jag tror att kunden hade uppskattat det. Dessutom är jag övertygad om att de hade gjort bättre fondplaceringar om ”utbildningen” istället hade riktats till hur man uppnår god avkastning och hur man väljer rätt förvaltare.

Prisjämförelser är vardagsmat för alla svenskar, det är det där andra som är lite svårare. Låt oss därför fokusera på det.

Vad vill du sparekonomer ska fokusera på?

Visa resultat

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

2 thoughts on “Avgiftshysteri signerad ”Sparekonomer”

  1. Jag kan hålla med om att det lätt blir ett ensidigt fokus och ”billigt” betyder inte per automatik att det är en bra fond. Dock finns det ju bevisligen en tydlig koppling mellan avgifter och avkastning, så även om man kan prata mer om avkastning så går de två faktorerna trots allt hand-i-hand rent generellt.

    På vilket sätt skulle du vilja att sparekonomer (och andra) diskuterar och pratar om avkastning? Framför allt, hur ska spararna hitta vettiga fonder som ger en bra avkastning?

    Titta på historisk avkastning?
    Titta på fondbetyg?
    Titta på investeringsfilosofi?
    Annat?

    Som du förstås vet så har historisk avkastning väldigt dålig koppling med framtida avkastning. De fonder som presterat bäst under 5-10 år hamnar ofta bland de sämre fonderna nästkommande perioder, det har ju tydligt visats i forskningen.

    Fondbetyg är inte heller särskilt bra. Eller rättare sagt, man bör undvika fonder med väldigt låg rating för det är ofta usla fonder som fortsätter prestera dåligt. Däremot har det visat sig att fonder med t.ex. 4-5 stjärnor hos Morningstar inte är något recept för att fånga in morgondagens vinnare.

    Min uppfattning är att man främst bör granska investeringsfilosofi och förvaltare för att hitta fonder som bygger på en beprövad metod. Där tycker jag Scientia placerar sig, men samtidigt måste man vara medveten om att avgifterna riskerar att äta upp en stor del av den överavkastning som ni lyckas uppnå genom att följa insiders.

    Nu är utbudet tyvärr dåligt i Sverige (iaf med vanliga fonder, ETF-möjligheter finns), men det går ju att bygga upp en portfölj till väldigt låg avgift OCH som ger bra möjlighet till bra avkastning. Det finns ju flera så kallade riskpremier man kan exponera sig mot, bland annat small cap och value-aktier. Då kan man fokusera både på avgifterna men även en avkastning som avviker positivt från index (om man bortser från riskjustering, med tanke på att vissa riskpremier är oklart om de beror på högre risk eller felprissättningar av marknaden).

    Skriv gärna ett inlägg med dina tankar, jag diskuterar gärna vidare. Förhoppningsvis involveras även några av dessa sparekonomer 🙂

    • Stefan, jag kommer att svara kort här och spara resten till ett inlägg inom kort. Jag håller med om att man måste vara försiktig när man använder olika former av betyg. Däremot tycker jag nog att man kan använda ratingen från Morningstar och andra som en indikering på vilka fonder man kan titta närmare på. Det innebär ju, i och för sig, att mina egna fonder – alla utom en – faller utanför detta eftersom det krävs minst 3 års historik för att komma med i urvalet. Treårsgränsen är dock bra eftersom den sållar bort fondbolag som inte har tillräcklig finansiering för att överleva. Om man endast tittar på de fonder som har 3-5 stjärnor så har man stor sannolikhet att hitta de som sannolikt presterar bäst över tid.

      Men det här är egentligen inte det jag menar med en ensidig avgiftsfokusering. Det jag menar är att överhuvudtaget angripa diskussionen om placeringar från vilken avgift de olika alternativen är behäftade med. Som nationalekonom fick jag alltid lära mig att ”det finns inga gratisluncher”. Verkligheten har också visat mig att det inte finns något som är just gratis. En annan gammal sanning är att ”man får vad man betalar för” – alltså, betalar man lite pengar får man en dålig produkt/resultat. Så frågan är – vad får man för förvaltning om man inte betalar något? Om det ska mitt nästa inlägg handla…/Erik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *