Debatten om AP-fonderna är igång

I dagarna kom så den efterlängtade och redan för-debatterade AP-fondsutredningen. Utredningen föreslår att man helt enkelt buntar ihop kapitalet från första till fjärde AP-fonderna samt sjätte AP-fonden och gör en ny fond, ”Pensionsreservfonden”, vilken förvaltas av ”Pensionreservsstyrelsen”. Själva investeringarna ska skötas av tre fondstyrelser med identiska mandat, så i praktiken blir fem fonder tre.

Jag har svårt att se varför tre mindre fonder ska göra det en stor skulle göra bättre. Häng med på mina argument. 

Statliga utredningar brukar vara långa och den här gör ingen myndighetsälskare besviken – 622 sidor lång. En god vän till mig var sekreterare i en statlig utredning för ganska många år sedan kom med det provocerande förslaget att försöka skriva en utredning som ”vanligt folk kunde läsa”. Han byttes ut mot en mindre kontroversiell sekreterare ganska omgående. Nåväl, i det här fallet är det nog befogat med 622 sidor trots allt.

Jag har alltså inte läst utredningen – än – men om du vill göra det finner du den här.

Men frågan är om det egentligen behövs. Utredaren Mats Langensjö, som för övrigt visat en föredömligt trevlig och professionell ton i samtliga uttalanden jag läst, hoppas att utredningen ska utgöra en utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Det tycker jag egentligen är lite väl politiskt korrekt, men samtidigt smart diplomati i denna onödigt laddade fråga. Han har naturligtvis rätt på alla tänkbara sätt eftersom det är omöjlig uppgift för en utredning att komma med ett förslag som är slutversionen.

Sett ovanifrån är lösningen på problemet ganska enkelt – slå ihop hela kapitalet och alla fonderna till en stor fond.

Argumenten för en enda fond är många, men nedan följer ett ”best of” från mig:

  • Grupper av intelligenta människor (alltså AP-fonder) som arbetar mot samma mål (alltså högsta möjliga avkastning) men som inte samarbetar fungerar dåligt. De bästa besluten fattas av människor som kan bidra med nya verktyg till gruppens gemensamma verktygslåda. Idag är verktygslådan halvfull hos alla AP-fonderna. Vissa har en hammare, de flesta har en tumstock, men bara en har en skruvdragare osv., men man delar inte verktyg med varandra.
  • De olika fonderna söker med ljus och lykta över hela världen för att hitta exempelvis de bästa fonderna att investera i. Att de gör detta arbete i egen regi för att hitta de bästa alternativen och utan att dela informationen med varandra är inte en optimal lösning på denna typ av problem.
  • Mindre pengar kan påverka mindre, större kan påverka mer. Det talas mycket om socialt ansvarstagande i placeringar och AP-fonderna försöker så hårt de kan med detta redan idag. Men man samordnar det inte på ett bra sätt. Visst samtalar man, men man koordinerar inte. En stor fond kan åstadkomma en skillnad, flera små är bara ytterligare ett enkelt hinder för börsbolagen att ta sig över.
  • Att slå ihop alla fonder skulle ge gigantiska samordningsvinster på IT, admin, och för att inte tala om att rensa bort dyr och överflödig personal (även styrelser). Dessutom skulle man ha betydligt mer ”power” i upphandling av alla externa tjänster.

Nåväl, listan kan med lätthet göras betydligt fylligare men det är inte mitt mål med inlägget.

Jag har skrivit inlägg här på bloggen tidigare om att AP-fondernas placeringsregler kostar dem avkastning. Idag är det exempelvis inte fritt fram för fonderna att placera i råvaror hur som helst. Fullständigt vansinnigt naturligtvis – särskilt som exempelvis olja och guld är bra tillgångar för att jämna ut avkastningen över tid. Det är ett typiskt verktyg som måste finnas om pensionerna ska kunna förräntas på bästa möjliga sätt. Nu föreslår utredningen att placeringsreglerna vidgas och det är utomordentligt bra och något som det har talats flitigt om i finanskretsar i många år.

Som Langensjö sa – debatten är nu igång – och några av debattörerna menar att det är bra att ha flera mindre fonder som tävlar mot varandra. Argumenten är främst att det är bra att man tävlar mot varandra för att uppnå högsta möjliga avkastning och att det skulle bli en för stor maktkoncentration med en fond. Det vore alltså bättre att sprida makten över ett flertal fonder.

Men vad är det egentligen finansmarknaderna behöver? Svaga eller starka ägare? Statliga pengar med makt eller statliga pengar som saknar makt?

Är det något som dagens marknader behöver så är det väl starka ägare! Att våra framtida pensionspengar används som en maktfaktor är ju det absolut bästa.

Jag ser ingen rationell förklaring till att vi ska ha fler än en fond som förvaltar våra framtida pensioner. Langensjö ville själv helst, vad jag förstår, ha en stor fond och förslaget är således en kompromiss från hans sida.

Låt mig motivera valet av en enda stor fond med en parallell till idrottens värld. Hur bra hade våra landslag varit om de inte hade fått träna ihop inför stora turneringar? Alla spelare/utövare hade naturligtvis gjort sitt allra bästa i landets färger men de hade inte hittat varandra med sina passningar på fotbollsplanen, eller lyckats med överlämningen av stafettpinnen på 4×400 meter.

För att pensionspengarna ska förvaltas så bra som möjligt behöver våra bästa förmågor slipas i samma lag och de behöver göra det varje dag. Bara då kommer de hitta varandra med passningarna. Svenska blivande pensionärer behöver bara en fond och att fler fonder skulle lyckas bättre genom att tävla mot varandra är nog det dummaste jag hört. Det är tyvärr inget annat än regionalpolitik när den luktar surströmming från norr till söder.

Hur många AP-fonder föredrar du?

Visa resultat

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

4 thoughts on “Debatten om AP-fonderna är igång

  1. Först vill jag säga att jag ännu inte läst utredningen, men jag är fast övertygad om att det är viktigt att nu göra ett radikalt grepp i förvaltningen av AP-fonderna. I likhet med utredningens alternativa förslag anser jag att den bästa effektiviteten åstadkoms med en fond.

    Förvaltningen av fonden bör då ske genom upphandling av diskretionära förvaltare och inte egen förvaltning. En professionell styrelse bestämmer tillgångsmixen med avseende på långsiktigt avkastningsmål och den risk man kan leva med. Man bestämmer således hur stor del som placeras i aktier, räntebärande placeringar respektive alternativa placeringar, exempel på dessa alternativa placeringar kan vara råvaror, investeringar i tidig utveckling och eventuellt hedgefonder. Tillgångsmixen bör beslutas av styrelsen och revideras förslagsvis åtminstone vart tredje till fjärde år. Detta bör då vara en uppgift som åligger styrelsen och inte de anställda vid förvaltningen. Om styrelsen så finner behov finns ett antal konsultbolag inom Sverige och internationellt som kan vara behjälpliga med beslutsunderlag i frågan. Kostnaden för ett sånt konsultuppdrag torde kunna hållas nere på ett par månadslöner för en genomsnittlig anställd vid AP-fonderna. När man väl bestämt fördelningen av kapitalet är själva förvaltningen relativt rudimentär. Det kan liknas vid industrijobb där man i stället för att övervaka en industriprocess upphandlar penningförvaltning.

    Det viktiga vid upphandlingen är avkastningen men eftersom man aldrig vet i förväg vilka som kommer att lyckas i sin förvaltning är förvaltningsavgifterna av avgörande betydelse. Genom sin storlek torde AP-fonderna kunna få ner förvaltningsavgifterna till mycket låga nivåer speciellt om man förvaltar kapitalet i indexfonder. Indexfonder har också den fördelen att man inte blir beroende av enskilda förvaltares dagsform. Den nackdel som indexfonder har är att det blir ett ansiktslöst kapital och att man då mer eller mindre avsäger sig det ägaransvar som följer av att vara en storägare i näringslivet. Ägaransvaret kan dock tas genom att man gör upp strikta etiska riktlinjer för förvaltningen och undantar vissa icke etiska bolag från sina placeringar. Hur dessa etiska riktlinjer utformas bör då bestämmas av styrelsen och inte av den enskilda förvaltaren eller förvaltarteamet.

    Med ovan skissade förslag till förvaltning torde antalet anställda kunna hållas på en mycket låg numerär något 10-tal personer totalt. Med AP-fonderna befolkade med så mycket folk som i dag är det inte konstigt om man går varandra på tårna och måste hitta på kringaktiviteter för att anställningen inte ska bli outhärdlig. Det är mot den bakgrunden man ska se Dagens Nyheters avslöjanden om PUB-kvällar och sociala aktiviteter över rimlighetens gräns.

    Hur har jag då kommit fram till den stora övertaligheten för AP-fondernas anställda. Jag har själv varit med och byggt upp en förvaltarorganisation där vi förvaltat 16 miljarder kronor. Antalet anställda i den organisationen har under de 16 år som organisationen varit i kraft varierat mellan 1-4 anställda. Då förvaltningen hade som mest antal anställda nämligen nämligen fyra stycken kom vi ganska snart underfund med att vi bara sprang i vägen för varandra varför den numerären bara överlevde ett fåtal år.

    Det är givet att genom den slimmade organisationen kommer det finnas behov av ta erforderlig hjälp av andra. Kostnaden för denna hjälp kommer dock bara att vara bråkdelen av den kostnad som den gigantiska staben på AP-fonderna i dag kostar.

    Leif Hållstedt (numera avtalspensionär och studerande vid Stockholms universitet)

    • Leif,

      Tack för ditt trevliga och initierade svar. Du behöver naturligtvis inte övertyga mig utan jag tror att du har helt rätt. Min uppfattning är också att staten skulle kunna tjäna på att endast handla upp förvaltning istället för att ägna sig åt det i egen regi till en viss del samtidigt som man även handlar upp tjänsten externt. Det skapar en konflikt mellan de båda delarna som jag själv har upplevt.

      Men en stor fråga som blir följden av att man inte själv skulle förvalta är att man tappar makt. Det är inte nödvändigtvis negativt, även om jag tror att makt med pensionärernas pengar kan vara i svenskens intresse.

      Det är naturligtvis så att det behövs reformer. Jag hoppas att man nu som Langensjö sagt i intervjuer tar utredningen som en utgångspunkt för en debatt. Det finns många intressen och där faktiskt en enormt viktig aspekt är hur skattebetalarna/blivande pensionärer vill att pengarna ska ”jobba”. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det visade sig att många gärna skulle vilja se ett stort ägande i svenska bolag för att ”kontrollera” svenska intressen, samt att man är mån om etiska aspekter. Sådant tycker jag bör undersökas nu när man tar en rejäl debatt kring frågan.

      /Erik

      • Erik

        Jag förstod nog att jag inte behövde övertyga dig, men det finns ju andra aktörer som kan vara svårare att övertyga t ex Bäckström och Lindbeck.

        En av fördelarna med att avhända sig makt är att jag tror att det politiskt är omöjligt i Sverige att driva igenom ett förslag där AP-fonderna skulle få någon makt över företagen. Vi har ju vår historia med löntagarfonder och jag tror inget politiskt parti vill genomföra något som kan i debatten liknas vid löntagarfonder. Såsom jag ser det är därför en diskretionär förvaltning utan makt därför det enda politiskt gångbara. Dessutom är det effektivt som du också är inne på att koncentrera sig på ett uppdrag som i detta fall skulle vara upphandling av effektiva förvaltningstjänster.

        Den makt man ändå har kvar vid diskretionär förvaltning kan ju vara att etiskt utesluta vissa företag i förvaltningen. Ett exempel på hur en sådan begränsning skulle kunna gå till är att gå igenom portföljen regelbundet för att utesluta bolag som bryter mot internationella överenskommelser det kan gälla landminor eller att bolagen på annat sätt bryter mot mänskliga rättigheter. Här är då ytterligare en fördel med en fond att vi får samma etiska riktlinjer för hela kapitalet. Dessa etiska riktlinjer skulle ju antingen kunna stadfästas av styrelsen, eller om man så önskar beslutas parlamentariskt.

        /Leif

  2. Pingback: En AP-fond – när ni får välja |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *