Avgiftshysteri signerad ”Sparekonomer”

Debatten kring fondavgifter har den senaste tiden kommit att hamna kring att devisen ”billigast är bäst”. Ivrigt påhejad av svenska sparekonomer blir den skeva avgiftsfokuseringen negativ för såväl konkurrensen på fondområdet som i folkbildande syfte. 

Den senaste tiden har vi alla kunnat följa debatten kring fondavgifter. För en vecka sedan skrevs det några spaltmeter om en SEB-fond som lanserades som en ”gratisfond”. Även om det visade sig att fonden inte är riktigt gratis – genom denna artikel av Jesper Strandberg på Placera.Nu – så har mycket av debatten kring fonder kommit att hamna på just avgifter.

Som ivrig anförare av ”lågprisfonder” står självaste finansmarknadsministern. Hans vinkel in i debatten är att fondbolagen ska folkbilda spararna om fondavgifterna och dess eventuella påverkan på sparandet. Därför har den nu för tiden så politiskt korrekte Peter Norman tagit fram sitt egna kostnadsmått för att mäta fondernas avgifter och hur det hypotetiskt kan påverka sparandet i en fond över en tioårsperiod. Jag har skrivit om detta s.k. Norman-belopp vid ett flertal tidigare tillfällen. Till skillnad från Norman så tror jag inte att den genomsnittlige svensken har några större problem att jämföra priser. De gör det varje dag när de går i butiken eller tankar sin bil. Och för att kunna göra en prisjämförelse mellan fonder finns information om de fasta och rörliga avgifter som fondbolagen tar ut vid förvaltningen.

Nu är inte Norman ensam om att lägga överdrivet mycket energi på avgifterna utan är i bästa fall tvåa på bollen. För svenska sparekonomer har den senaste tiden fokuserat på avgifterna mer än något annat.

Efter ett tips på mikrobloggen Twitter så har jag tittat på vad en rad sparekonomer har skrivit under det senaste året. Det är 7 välkända ekonomer som ofta figurerar i olika medier – vilka specifika ekonomer jag har valt ut är underordnat mitt budskap. En sparekonoms arbete är att guida sparare mot att förränta sitt kapital, alltså uppnå en avkastning på det.

Tittar man på dessa sparekonomers inlägg under det senaste året så handlar 41 om ”avkastning”. 181 handlar om ”avgift”. Att fokusera på avgifter är tydligen drygt fyra gånger så viktigt som avkastningen. Fyra gånger.

Det är ju helt galet i en värld där avkastningen borde vara i centrum.

Att sparekonomerna (och Norman) tycker att avgifterna är det viktigaste har också fått ”svensson” att springa till banken och fylla sparandet med billigaste möjliga fonderna, vilket nyligen också dokumenterats i bl.a. denna artikel. Vad sparekonomerna har förmedlat är att billigt är bra, billigt är bäst, eftersom inga fonder slår index ändå. Detta påstående är naturligtvis inte sant – även om de flesta är sämre än index. Men detta förhållande gäller i ännu större utsträckning indexfonderna som med bara en liten avgift hamnar sämre än index. Att detta är fallet påpekas aldrig i debatten.

Men visst spelar avgiften en roll. Om du som placerare betalar 1 eller 3 procent i årlig fast avgift för en specifik fond så spelar det en mycket stor roll för den långsiktiga utvecklingen. Men hur ofta står du inför ett sådant val? Problemet är inte detta val – för det kan alla göra – utan att prisjämförelser mellan fonder försvåras av att de görs med ett osäkert utfall. Ska du välja en indexfond med superlåg avgift och en förväntad avkastning som hamnar på index minus avgiften eller en lite dyrare fond där förvaltaren säger att han kommer slå index?

Det är sannerligen inget lätt val, men rätt val spelar stor roll!

Som en förlängning på debatten kring avgifterna så har tyvärr strålkastarna nu vänts mot de vinster som görs i fondförvaltning. Det är naturligtvis viktigt och rätt att det granskas, men djupet i debatten har varit katastrofalt dålig, fram tills helt nyligen faktiskt. Tack vare denna artikel av Jacob Bjursell. I den påpekar Niklas Lundberg från analysföretaget Indecap att det finns två olika divisioner i fondbranschen, en supervinst-division och en nollvinst-division. Vilket jag tidigare har skrivit om på bloggen också. Låt oss göra det klart en gång för alla: bankerna tjänar hutlöst mycket på fondförvaltning, mindre aktörer gör det i-n-t-e.

Sparekonomerna gör bankerna en tjänst genom att nästan lägga allt sitt krut på att prata om avgifterna. Bankerna skulle enkelt kunna halvera avgifterna och fortfarande tjäna hutlöst mycket på fonderna (oavsett hur fonderna presterar). Samtidigt skulle de göra spararna, investerarna, dig som läser detta, en rejäl otjänst. Du skulle rekommenderas fonder som sannolikt inte gör ett bättre jobb än index. Dessutom skulle denna oförtjänta avgifts-fokusering driva bort kapital från mindre aktörer som då får stänga ner sin verksamhet och leda till ett minskat utbud. För dig som kund. Och denna process pågår nu för fullt.

Hela ovanstående ekvation spelar naturligtvis bankerna i händerna Som vanligt. Så har det alltid varit.

Så, låt mig rikta mig till dig – herr och fru sparekonom: Kan vi framöver prata mindre om avgifter och mer om avkastning? Kan vi göra den gemensamma insatsen? Jag vet att det är betydligt svårare att prata om osäkra faktorer som avkastning än säkra som avgifter, men jag tror att kunden hade uppskattat det. Dessutom är jag övertygad om att de hade gjort bättre fondplaceringar om ”utbildningen” istället hade riktats till hur man uppnår god avkastning och hur man väljer rätt förvaltare.

Prisjämförelser är vardagsmat för alla svenskar, det är det där andra som är lite svårare. Låt oss därför fokusera på det.

Vad vill du sparekonomer ska fokusera på?

Visa resultat

En AP-fond – när ni får välja

Några av er har svarat på min fråga om hur många AP-fonder ni skulle vilja se och majoriteten väljer en fond. Nu vet jag ju inte argumenten bakom, men jag kan tänka mig att många känner som Leif Hållstedt som skrev denna kommentar tidigare idag.

Det Leif menar är helt enkelt att man borde kunna föra arbetet betydligt enklare och göra det genom att endast fokusera på att handla upp förvaltningstjänster där externa fondbolag sköter jobbet. Med de belopp som vi talar om här bör arvodena kunna förhandlas väsentligt.

Oavsett hur man ser på det så har Leif helt rätt. Men idag försöker AP-fonderna både förvalta pengar själva och samtidigt handla upp tjänster externt där man saknar kompetens. Jag tror också att det bästa vore att fokusera på en istället för två svåra uppgifter. Och visst är det enklare att hitta duktiga förvaltare än att förvalta själv.

Jag följer debatten på området med spänning och vid tillfälle hoppas jag också kunna läsa AP-fondsutredningen. Det är en gedigen produkt som jag tidigare skrivit om och det är sannerligen inget man gladeligen packar ner i semesterväskan. Men den är välskriven och har ett sällan skådat omfång.

Fortsätt gärna rösta på hur många AP-fonder du helst skulle vilja se!

Insiderköp i Global Health Partner

I Finansinspektionens insynsregister för den 23 augusti redovisades att styrelseledamoten Lottie Svedenstedt ökade sitt innehav med 130 000 aktier till 550 000 aktier den 21 augusti.

Hon ökar alltså sitt innehav med omkring 30 procent och transaktionens storlek ligger på 500 500 kronor räknat till stängningskursen på 3,85 kronor den 21 augusti. Aktien handlades denna dag i spannet 3,79-3,99 kronor per aktie.

Nu är inte transaktionens storlek särskilt intressant. Möjligen är det lite mer intressant att köpet genomfördes av en styrelseledamot. Men det som är intressant i det här fallet är att det är det första positiva tecknet sedan den negativa kvartalsrapporten för det andra kvartalet släpptes.

Som bekant var jag positiv till aktien före kvartalsrapporten baserat på hur insiders hade agerat i aktien den senaste tiden. Insiders ökar sällan sina innehav kraftigt före en kvartalsrapport om inte något bra är på gång – denna gång var dock ett tråkigt undantag. När en insider ökar vid dessa nivåer, som är runt aktiens lägsta nivåer som börsnoterat bolag, är det självklart intressant. Jag skulle gärna se ytterligare insiderköp men att köp sker nu är att betrakta som positivt.