När passerar de bäst-före datum?

Tror du på tomten eller på evigt liv? Ledsen att behöva spräcka illusionen: tomten finns inte och livet har ett slut för alla – även för ikonerna.

Känner du till Warren Buffett? Jag antar det, om inte har du kommit in på fel blogg. Känner du till George Soros och Alan Greenspan? Okej, bra, då kör vi.

Att visa respekt för äldre har jag fått med mig hemifrån – det flyter i blodet på nåt vis. De har varit med betydligt längre, har erfarenhet, har fått hantera svåra situationer många gånger. Och så här fungerar det i alla kulturer. När jag var forskare så hade jag en Kenyans kollega – Wilfred. På nationalekonomiska institutionen på Handels i Göteborg där vi jobbade fanns ytterligare en man från Kenya och han var tio år äldre än Wilfred. Det kunde bli lite jobbigt emellanåt för Wilfred eftersom deras kultur gör gällande att den yngre förväntas ställa upp när den äldre frågar honom om något. Så om den äldre mannen frågade om Wilfred ville följa med till mataffären var det egentligen inte en fråga – det var en uppmaning. Riktigt så ”illa” är det inte här i Sverige som tur är.

Men åter till sak.

Soros, Buffett och Greenspan har alla haft stor påverkan på de globala finansiella marknaderna. När de har talat – då lyssnar marknaden. I egenskap av den ikonstatus de har kan de själva påverka rörelserna på marknaden på kort såväl som lite längre sikt än ett par timmar. Det är oroande att enskilda individer kan göra det under sin ”storhetstid”, men ännu värre att de fortsätter att göra det därefter.

Warren Buffett och George Soros är båda 82 år gamla – Alan Greenspan är 86. Någon gång passerar alla människor ett bäst-före datum. Dessa tre ikoner förtjänar respekt – inget snack om det. Men är det inte dags att sluta upp att förstora upp deras analyser av marknaderna?

När de uttalar sig är det som att de sitter med facit på hand. De får extremt stort utrymme och de förväntas ha svar på komplexa finansiella frågor – men har de egentligen koll? I veckan menade Soros att Angela Merkel leder Europa på fel spår. I början på juni i år sa han dessutom att det max går 3 månader och sen är det kört för euron. Det börjar kännas segt i virket och frågan är om hans bäst-före har passerat.

Nej, jag vill säga det oundvikliga. Ikon eller inte, när skickliga placerare och marknadsbedömare blir gaggiga gubbar, då är det dags att hålla för öronen. Då, när den tiden är kommen, ska vi hylla deras bedrifter och vända blad. Då är det hög tid att hitta andra ledsagare på de finansiella marknadernas ocean.

Affärsvärlden spekulerar om resten av börsåret

Jag hoppas att er midsommarhelg har varit lika bra som min!

Sommarmånaderna brukar i dags- och affärspress ofta porträtteras som dåliga börsmånader. Därför blev jag extra glad när jag snubblade över en genomgång av de senaste 30 åren för Stockholmsbörsen i Affärsvärlden.

Artikeln av Calle Froste finner du här! 

Även om Froste lutar åt en börsuppgång under såväl sommar som höst så är det inget att ta gift på. Men onekligen finns där en poäng i statistiken.

AP-fonderna: Är ”fri bar” eller tjänstebil rätt fokus?

I onsdags drog stormen om AP-fonderna in över landet. Det började med Dagens Nyheters granskning som resulterade i artikeln ”Tjänstemän lever lyxliv för dina pengar” och därefter hängde Svenska Dagbladet på med en artikel om att ”AP-fonderna festar för skattepengar”.

Och sedan har det rullat på med uppföljningar som att sjätte AP-fonden efter DN:s granskning nu ska sluta upp med tjänstebilar i en artikel i Dagens Industri, med en anmälning av finansmarknadsminister Peter Norman till Konstitutionsutskottet för bristande uppföljning av AP-fonderna gjord av vänsterpartiets Ulla Andersson, och det vanliga käbblet i AP-fond-sandlådan mellan dess VD:ar om vem som levererat högst avkastning.

Men vad är egentligen problemet?

Är det konstigt eller fel att en tjänsteman i en AP-fond tjänar mer än 100 000 kr per månad? Det är möjligt att en och annan blir avundsjuk, men konkurrerande uppdrag betalar sannolikt bättre än så och om vi vill ha de bästa på uppdragen så är det priset staten får betala.

Är det ett problem att en tjänsteman har en tjänstebil? Nej, självklart inte – det är en löneförmån som vilken annan och är idag vardagsmat bland tjänstemän.

Är det ett problem att AP-fonderna bjuder sina anställda på afterwork emellanåt? Nej, jag har svårt att se att sociala aktiviteter kan vara dåligt för skattebetalarnas avkastning. Jag tror att sociala aktiviteter är viktigt för att överhuvudtaget kunna behålla sin personal vare sig i form av afterwork eller en tur på go-cartbanan. Däremot känns det magstarkt att bokföra inköp av sprit som personalvård, vilket man har gjort.

Sprit och vård känns svårt att förena i samma mening faktiskt.

Så om det varken är ett problem att gänget på  AP-fonderna kör omkring i hyggliga bilar, har liknande löneförmåner som vanliga tjänstemän eller krökar på skattebetalarnas bekostnad – vad är då det egentliga problemet?

Det stavas naturligtvis ineffektivitet. Varje AP-fond har en egen styrelse, en egen VD, ett eget risk-team, IT-organisation där man har samma system och så vidare, och så vidare. Tanken att de ska tävla mot varandra för att på så vis sporra varandra till stordåd och få en ökad avkastning på skattebetalarnas pengar. Men lyckas de verkligen med det? Tittar man på de fyra stora fonderna, alltså första, andra, tredje och fjärde, så har de i stort sett samma halvdana avkastning sedan start. Fjärde som hade minst kapital vid utgången av 2011 hade ett kapital på 210 miljarder att jämföra med andra AP-fonden som hade mest på 216,6 miljarder.

Dessutom har AP-fonderna begränsningar i vilka tillgångar de får placera vilket gör att de sannolikt haft en betydligt lägre avkastning sedan de startades än vad som är motiverbart. En av begränsningarna gäller att de inte får investera i råvaror. Jag har vid ett flertal tillfällen pratat med olika av fonderna om problematiken som de själva tycker är ett uppenbart problem. I ett inlägg jag skrev för ett tag sedan refererade jag också till en artikel av råvaruexperten Torbjörn Iwarsson publicerad i Ekonomisk Debatt där han redogör för just hur mycket AP-fonderna har torskat på att inte få investera i råvaror.

När ett antal mer eller mindre begåvade partier ska komma överens kan det lätt bli tokigt och tokigt har det verkligen blivit med AP-fonderna. Tänk vilka samordningsvinster man kunde uppnå genom att slå samman fonderna och ta bort ett antal anställda, reducera kostnaden för system, resor, bilar, representation och ”you name it”. Samordningsvinsterna skulle bli omfattande.

Bara att ha ett gemensamt etiskt råd skulle bara det vara en steg framåt. En enad front mot bolagen. Idag har man en ansvarig på varje fond som representerar just den fondens åsikter. Rent löjeväckande faktiskt. Tänk vilken ökade tyngd det skulle innebära att alla fyra fonderna med sitt kapital stod bakom en och samma åsikt. Det skulle bli lite mer tyngd då. Och då en person, en bil, en lön.

Nej, fri bar eller tjänstebil är inte det verkliga problemet, det verkliga problemet är istället en ineffektiv förvaltning som har tydliga (och obegripliga) begränsningar. Jag ser bara ett recept framför mig.

Det är att slå ihop fonderna och att lägga ned den egna förvaltningen. Investera enbart i fonder och förhandla avgifterna med fondbolagen för glatta livet och öppna upp för placeringar även i råvaror. Och, för guds skull, anställ den bästa personalen, betala vad de kostar och ge dem alla förmåner i världen – skattebetalarna struntar blankt i deras löner om de kan generera en hög och stabil avkastning!

Att käbbla om sprit och bilar är fel fokus. Rätt fokus är istället att säkerställa att skattebetalarna får högsta möjliga avkastning. Men det uppenbara glöms så ofta av i debatten.

Ps.  Bli inte förvånad om det kommer en granskning av vad som hände när Peter Norman var VD för sjunde AP-fonden i någon av morgontidningarna på måndag. Ds.