Receptet: så här kan storbankernas fonder slå index

I mina reflektioner kring fondavgifter har jag kommit till storbankernas avgifter. Deras fonder har fått mycket stryk de senaste åren i media. Kritiken har framförallt inriktat sig på att de med fonderna tar betalt för en aktiv förvaltning, men levererar sämre än en indexförvaltning. Och kritiken har varit, och är fortfarande, befogad. Men det finns ett enkelt sätt för storbankerna att klå sitt jämförelseindex, frågan är bara om de vill. 

Syftet med avgiften som ett fondbolag tar ut är att täcka de kostnader som förvaltningen är förknippad med och generera ett överskott när det förvaltade kapitalet är så stort att kostnaderna täcks. Det här är knappast ett problem för storbankerna som tjänar grova pengar på sin förvaltning och det trots att de endast tar ut en fast avgift. Det är få av storbankernas fonder där man tar ut en rörlig ersättning när förvaltaren gör ett bra jobb och slår fondens jämförelseindex.

De svenska storbankerna har blivit kraftigt kritiserade för att de tar betalt för aktivt förvaltade fonder men levererar en undermålig avkastning där de sällan slår sina jämförelseindex. Kritiken har bland annat kommit från journalisten Joel Dahlberg via den utomordentligt bra granskande boken ”Bankbluffen”. Och kritiken är inte grundlös. För faktum är att storbankernas Sverigefonder har haft en dålig utveckling, med en avgift som signalerar att de ska slå börsen över tid. Bankerna klagar på att de med de stora belopp som de förvaltar har svårt att köpa/sälja aktier över marknaden utan att påverka priset till sin nackdel. Men detta är en ganska klen ursäkt.

De svenska storbankernas aktivt förvaltade Sverigefonder är följande:

  • Handelsbanken Sverigefond, fast avgift 1,4 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 7,9 mdr kr.
  • Nordea Sverigefond, fast avgift 1,42 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital 6,3 mdr kr.
  • SEB Sverigefond, fast avgift 1,30 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 11,2 mdr kr.
  • Swedbank Robur Sverigefond 1,40 % per år, ingen rörlig avgift. Förvaltat kapital: 10,1 mdr kr.

En enkel överlsagsräkning på vilka intäkter ovanstående skulle generera till bankerna innebär c:a 490 miljoner kronor. I verkligheten finns det en rabatt för större insättningar, men säg att det ändå skulle landa röra sig om intäkter på 300 miljoner kronor.

Det ska sägas att förvaltarna bakom storbankernas Sverigefonder ingalunda är några gröngölingar. Det rör sig om mycket erfarna personer med lång erfarenhet i de flesta fall. De gör naturligtvis sitt bästa för att deras fond ska utvecklas bättre än index, det råder det inga tvivel om. Men de har två saker emot sig. Det första är att det finns ett problem med att avvika för kraftigt från index – särskilt om de aktiva ”bet” man tar, dvs. sådana som kraftigt avviker från den vikt som den specifika aktien har i index,  utvecklas sämre än börsen. Av detta skäl är det sällan dessa fonder avviker särskilt mycket från index. Den aktiva förvaltningen har då blivit en passiv förvaltning. Det andra är att banker ger dessa förvaltare ett underläge mot börsen från start. Genom en relativt hög fast avgift så måste de i sin förvaltning slå index rätt så rejält före avgifter. En fond med en avgift på 1,5 procent ska alltså slå börsen med i princip lika mycket för att nå ett nollresultat mot index. Det är något man ofta glömmer.

Om man tittar på hur dessa fonder har utvecklats de senaste 4-5 åren så kan man se att samtliga fonder i stort sett har utvecklats som index. Så bankerna skulle i stort sett kunna slå sina respektive jämförelseindex om man sänkte den fasta avgiften ordentligt. Och det kan de utan problem göra.

För i verkligheten tjänar storbankerna stora pengar på denna typ av förvaltning. Storbankernas förvaltningsorganisationer är inte särskilt mycket mer kostsamma än de som ett mindre fondbolag har. Detta belyser för övrig Joel Dahlberg förträffligt i sin bok. Vi kan alltså konstatera att banken gör stora vinster oavsett hur fonden utvecklar sig.

Att bankerna vill tjäna pengar känns logiskt, och jag har inte heller något att invända mot det. Men de svenska storbankernas fonder har, bortsett från försäkringsbolagen, de absolut största Sverigefonderna men tar ändå ut de högsta avgifterna. Detta alltså trots att deras organisationer inte är särskilt mycket dyrare att driva än ett mindre fondbolags organisation.

Nej, det recept som jag föreslår för storbankerna blir istället: sänk den fasta avgiften så att förvaltningen precis går med vinst (det skulle innebära en kraftig sänkning av avgiften) och inför en rörlig avgift när fonden utvecklas bättre än index. Det ger förvaltaren incitament att göra ett bra arbete, andelsägaren betalar en låg avgift om de gör ett dåligt jobb och en mycket hög avgift om de gör ett riktigt bra jobb. Vore inte det en bättre modell?

Mitt recept är enkelt, bra för kunderna och har en viss logik – ”dåligt” betalt för ett dåligt arbete, bra betalt för ett bra arbete.

Vilken avgiftsmodell tycker du att storbankerna ska använda? Rösta nedan!

Vilken avgiftsmodell föredrar du för fonder?

Visa resultat

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

4 thoughts on “Receptet: så här kan storbankernas fonder slå index

  1. Bra inlägg. Jag skulle tro att de flesta håller med om ditt förslag med lägre fasta avgifter och rörlig avgift när fonden slår index. Presterar förvaltaren så kan de ta betalt, presterar de inte så kan de inte ta (lika bra) betalt. Kunden betalar då för det värde de faktiskt får ut.

    Jag har dock två invändningar:

    För det första är det högst osannolikt att bankerna skulle vilja anamma en sådan modell. De har högst motvilligt infört indexfonder och marknadsför i princip aldrig dessa utan lägger krutet på de aktivt förvaltade fonderna som de tjänar stora summor på.

    För det andra så finns det en risk att det skapar incitament där fondförvaltaren tar för stora risker. Om han/hon inte slår index så blir det dåligt betalt, de tvingas därmed till åtgärder för att faktiskt slå index. Ett sätt kan vara genom att ta större bet i vissa aktier (vilket kan betala sig) och i värsta fall sker det en ”style-drift” där förvaltaren går ifrån placeringsfilosofin som fonden egentligen har. Få kunder skulle då vara medvetna om vilken typ av aktier/placeringar som förvaltaren investerar i.

    En sista sak är att bankerna givetvis är medvetna om alla de studier som tydligt påvisat att väldigt få kan leverera överavkastning under en längre tidsperiod. Nu har bankerna en stabil intäktskälla där stora summor trillar in varje år, utan att de egentligen behöver göra särskilt mycket. Med mer rörliga avgifter skulle det också bli en mer ojämn intäktskälla där en Sverigefond lyckas slå index ett år, sedan misslyckas i två år, lyckas det fjärde året etc.

    • Stefan,

      Tack – alltid roligt med positiv feedback!

      Invändning 1: vi är helt ense – jag tror inte heller att bankerna är det minsta intresserade av detta. Det skulle ju sopa bort garanterade vinster. Men alla de duktiga förvaltare jag träffar från bankerna skulle få en större utmaning och stimulans i sina arbeten.

      Invändning 2: Visst kan det vara så. Men alla aktörer har en ganska noggrann kontroll över vilka mandat en förvaltare har. Regelverket fungerar ju så att först har man ett regelverk direkt mot andelsägaren via fondbestämmelserna, men sedan har man ett ytterligare ”filter”, ”säkerhetsnät” eller liknande där fondbolagets styrelse fastställer, så kallade, interna placeringsinstruktioner. Dessa är tajtare än fondbestämmelserna. I mitt fondbolag måste samtliga avvikelser rapporteras av den som är riskhanetringsansvarig till styrelsen när avvikelser sker.

      /Erik

  2. Glömde att jag ville kommentera omröstningen, jag saknar ett alternativ. Jag föredrar extremt låga fasta avgifter, då vet jag vad jag kan förvänta mig 🙂

Lämna ett svar till Stefan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *