Den okända provisionsskatten

Mitt första bidrag till debatten om fondavgifter gäller de försäljningsprovisioner som återförsäljare får av fondbolagen för att sälja fonderna.

Det är säkerligen en del av er som känner till att det är så branschen idag är uppbygg. Det rör sig också om mycket stora belopp. Jag ska direkt erkänna att tanken var att redovisa hur stora belopp det specifikt rör sig om för en rad aktörer, men det visade sig vara betydligt svårare att avkoda årsboksluten från de banker, försäkringsbolag och andra aktörer som jag hade tänkt granska.

Finansmarknadsminster Peter Norman har uppmärksammat att det är ett problem med försäljningsprovisioner i rådgivande situationer eftersom risken är att spararen föreslås produkter som de inte i) förstår och ii) som inte är anpassade efter deras behov. Han fick tydligt medhåll i en utfrågning av generaldirektören för Finansinspektionen, Martin Andersson i förra veckan.

En kort bakgrund till hur fondbranschen fungerar följer.

Fondbolagets uppgift är att förvalta fonder och för det tar de ut en årlig fast avgift ur fonden, ibland även en rörlig avgift och köp/säljavgifter. Fonderna säljs naturligtvis direkt av fondbolaget till potentiella investerare, men en viktig försäljningskanal utgörs av olika återförsäljare med vilka fondbolaget tecknar avtal så som banker, försäkringsbolag osv. För att förmedla fonderna tar dessa återförsäljare ut en del av fondbolagets intäkter från de investerare som kommer från just dem. Generellt tar distributören en stor del av den fasta avgiften. Anledningen till att återförsäljaren kan förhandla till sig en del av fondbolagets intäkter beror på att de, i form av de sparare som har depåer hos dem, utgör en stor sammanlagd volym.

En intressant aspekt av hur intäkterna delas är att återförsäljaren får en del av intäkterna så länge spararen har kvar sitt ägande i fonden. Och det kan ju tyckas vara en smula lustigt med tanke på att ersättningen kan utgå över mycket lång tid utan att en omfattande arbetsinsats sker efter investeringen har ägt rum. Detta tenderar att göra det extra svårt för mindre fondbolag att ta sig in på marknaden som då tvingas dela med sig av en stor del av intäkterna som egentligen borde täcka kostnaderna. Risken är förstås överhängande att inga mindre aktörer kan slå sig in på marknaden.

En annan omständighet som inte är helt lyckad är att återförsäljaren kan påverka vilken specifik fond som kunden investerar i. Och det är klart att det är lockande för en rådgivare att rekommendera den fond som han tjänar mest på att sälja. Det ska vara osagt huruvida de huvudsakligen föreslår den/de fonder som de tjänar mest på, men oavsett så kommer de inte anstränga sig särskilt mycket för att rekommendera fonder som de inte tjänar något på – även om kunden verkligen vill investera i en sådan.

En annan aspekt av det är att återförsäljarna bara säljer de fonder som de har avtal med, och vad värre är, inte säljer de produkter som potentiell sett är bäst för kunden i alla lägen, en omständighet som också Norman har uppmärksammat. Det finns bra fonder som vissa sparare inte kan investera i via sina respektive banker/försäkringsbolag just för att fondbolaget vägrar dela med sig på det sätt som återförsäljaren kräver. Och det är naturligtvis galet att en fond som potentiellt sett är bättre och billigare för kunden inte är något som rådgivaren tillhandahåller.

Det finns alltså en skevhet i ”fondsystemet” som gör det svårt för fondbolag att slå sig in och överleva vilket i sin tur hotar mångfalden på området och i slutänden resulterar i ett begränsat utbud för investerarna. Och det här är naturligtvis inte bra.

Återförsäljarna måste naturligtvis få en skälig ersättning för sitt arbete. Men som så sker idag med försäljningsprovision är förknippat med en rad intressekonflikter som ovanstående förhoppningsvis har belyst. Utgångspunkten när det gäller människors besparingar måste alltid vara att rätt produkt ska erbjudas till rätt investerare.

Förhoppningsvis arbetar finansmarknadsministern och hans stab skyndsamt med att ta bort möjligheten till försäljningsprovisioner. Dessa provisioner saknar den logiska koppling som borde krävas till om produkten är bra för investeraren eller inte. Om förändringen görs så innebär det att kunden sätts i fokus – något som man kan tycka är en självklarhet.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *